Monogrammisten I.S. – Rembrandts gåtfulla samtida

I Östergötlands museum möter besökaren en blick från 1600-talet. På väggen hänger målningen Gummhuvud – ett åldrat och allvarligt ansikte som stiger fram ur mörkret. Kvinnan har huvudet lätt böjt och en randig huvudduk som återges med nästan mikroskopisk precision. Ingen vet vem hon var. Och lika ovisst är vem konstnären är. Han – eller hon – har i forskningen fått namnet ”Monogrammisten I.S.” Det är en av den nederländska guld­ålderns mest svårfångade gestalter. På 1600-talet var Nederländerna världens konstcentrum. Det var en tid då handeln och vetenskapen blomstrade och konsten flyttade in i vardagsrummen. Aldrig tidigare har ett så litet land haft så många målare och samlare. Mellan fem och tio miljoner målningar tros ha tillkommit under seklet, men mindre än en procent finns kvar. Varje anonym signatur blir därför en upptäckt för konsthistoriker på jakt efter bortglömda röster.

Jakten på Monogrammisten I.S. har pågått i mer än 100 år. Första gången som konstnären dyker upp är 1904, när österrikaren Theodor von Frimmel noterar ett porträtt av en gammal kvinna i Wien. Senare identifieras ett trettiotal målningar med en stil som förenar nederländsk precision med något mer främmande. Det är en konst som rör sig bort från högtidliga porträtt och religiösa motiv och istället stannar vid det kroppsliga och jordnära: gamla kvinnor, blinda män, läsande enstöringar och ansikten som prövar gränserna för skönhet och värdighet.

Kanske är det just denna känsla av otherness, denna frånvaro av klassisk skönhet, som gör verken så angelägna i vår egen tid. Dessa studier kallas tronies – ansikten som inte föreställer specifika personer utan uttryck och ålder.

Tekniska analyser med infraröd reflektering och röntgen visar att Monogrammisten I.S. målade med säker hand och ofta utan underteckningar. Pigmenten – blyvitt, azurit, cinnober och jordfärger – är de samma som i Rembrandts krets. Men blicken är egen. Konstnären ser det slitna, det kantstötta, och skildrar det med en tyst empati.

Utställningen Master I.S. – Enigmatic Contemporary of Rembrandt, som fram till augusti visades på Serlachiusmuseerna i Finland och sedan kommer till Museum De Lakenhal i Nederländerna, samlar för första gången ett drygt dussin av dessa verk. Den pågående utställningen är en del av ett större arbete med att återupprätta Monogrammisten I.S. som en av den holländska barockens mest originella röster. Här framträder ett konstnärskap som länge har funnits i skuggan, men som i sina närstudier av människans ansikte talar till oss med förbluffande närhet. Det är ett projekt som också pekar på Sveriges roll i den europeiska konsthistorien.

Detaljerna avslöjar oväntade berättelser. I flera verk syns randiga huvuddukar med gulbruna och grå linjer, vars vävstruktur påminner om daladräll och bandväv från Östersjöområdet. Textilhistorikern Marieke de Winkel har noterat att mönstret i Gummhuvud liknar randiga band från Siljansbygdens sockendräkter.

Det lokala kulturarvet formades i isolering men stod samtidigt i kontakt med de internationella handelsvägarna.

Fyra av Monogrammisten I.S. verk finns idag i svenska samlingar, med provenienser som ibland går tillbaka till 1600-talet. Ett nu förlorat verk, A Clergyman in a High Room, hade sin sista kända placering i Kisa i Östergötland. När målningarnas vägar kartläggs framträder ett kulturhistoriskt nätverk där Sverige inte bara var mottagare utan en aktiv del av den europeiska konstcirkulationen. Den ovanligt höga koncentrationen av hans verk i Sverige har väckt frågor. Kanske arbetade han aldrig enbart i Leiden – kanske nådde han själv Östersjöområdet, lockad av handel och beställare i norr.

Till sist står vi åter inför kvinnans ansikte i Östergötlands museum. Inga dödskallar, inga timglas – men varje hudveck bär tidens gång. Gummhuvud blir en stilla påminnelse om livets förgänglighet och de osynliga vägar som konst och människor färdats.

Monogrammisten I.S. förblir en gåta, men genom tyget och genom Sveriges museer anas konturerna av hans värld.