Mötena med mästaren

Söndagen den 15 juni 1828 tillbringade Johann Wolfgang von Goethe i trädgården till sitt hus i Weimar. Vädret var vackert, och den gamle diktarfursten var vid gott lynne. Han börjar med att följa den framväxande morgonrodnaden och samtalar sedan med vinrankorna som meddelar honom goda tankar och framför underbara budskap. Han skriver också dikter ”som alls inte är dåliga” och han skulle gärna, om det förunnades honom, fortsätta livet i detta lyckliga tillstånd.

Den som återger skaldens beskrivning av en minnesvärd sommardag är Johann Peter Eckermann (1792–1854) i boken Gespräche mit Goethe (i svensk översättning 1925 av Algot Ruhe, Samtal med Goethe). Eckermann var en ung ämbetsman av enkelt ursprung och med litterära ambitioner. I juni 1823 fotvandrade han till Weimar för att uppvakta den beundrade Goethe. Besöket avlöpte väl; Eckermann blev under Goethes sista nio levnadsår dennes litterära assistent och i testamentet förordnad att efter skaldens död svara för redigeringen av de samlade verken. Han förde anteckningar över deras samtal, vilka sedan låg till grund för den bok i två delar som gavs ut 1834, två år efter Goethes död. Kompletterande material ingår i en tredje del 1848. Insel Verlag utgav 1981 en komplett upplaga med de tre delarnas text samt utförliga kommentarer, som bygger på modern forskning. Omfånget är imponerande: 951 sidor. Långa repliker återges i direkt anföring, men dessa kan omöjligt vara helt autentiska. Kronologin stämmer inte alltid, datum ändras ibland och kortare epistlar förs samman till större helheter.

Eckermann frånsäger sig dokumentära ambitioner och i förordet omtalar han verket som ”min bok” om Goethe. Anteckningarna kommer oregelbundet, både i tät följd och med tidsmässiga luckor. Dialogerna försiggår på växlande platser. De samtalande kan vara på tu man hand i Goethes arbetsrum eller umgås i anslutning till tebjudningar eller middagar. De kan befinna sig i trädgården eller promenera i bostadens omgivningar eller åka med häst och vagn. En vanlig anteckning kan börja lakoniskt ”till bords med Goethe”.

Goethes hem i Weimar var uppenbarligen en plats där man kunde göra karriär. Eckermann träffade där stadens mäktiga som kom på regelbundna besök. Med hovet stod Goethe i intim kontakt, och Eckermann tycks ha förstått att göra ett angenämt intryck på de rätta, inflytelserika personerna. Annars förefaller han konturlöst undflyende, han förblir hela tiden Goethes komplement som lojal sekreterare och utfrågare. Goethe förhöll sig något patriarkal gentemot sin medhjälpare som ofta tilltalas ”kära barn”, trots att denne var i trettioårsåldern då samarbetet inleddes.

Goethe var medveten om Eckermanns bokprojekt och hade inga invändningar, snarare såg han väl här en möjlighet att på ålderns höst resa ett monument över sig själv. Här kom Eckermann i rätta ögonblicket när Goethe behövde hjälp med att fullborda sitt livsverk. Källvärdet är begränsat, men boken är ändå av största intresse som mänskligt dokument. Eckermann har ingen anledning att fabulera när han återger exempelvis Goethes åsikter och värderingar i litterära och andra ämnen. Man kan dock konstatera att tendensen är idealiserande och gränslöst beundrande, Eckermann framhäver också det lugnt harmoniska hos diktaren.

Denna bild av den åldrade Goethe förblev länge bestämmande men har i hög grad reviderats av forskningen. Skalden framstår hos Eckermann som en sällskaplig och jovialisk värd när han trancherar fågel och serverar vin, men dagböcker och brev vittnar om irritation över att den påtvungna samvaron med lokala honoratiores och att tillresande beundrare tog så mycken tid från diktandet. I februari 1824 kommenterar Goethe med genomskådande ironi sin roll i Weimars societet: ”Det offentliga livet har lärt mig hur andra tänker, men de vet inte hur jag tänker.” Sådana negativa aspekter tonas dock ner av Eckermann.

”Enligt Goethe var det förkastligt att propagera för politiska idéer i skönlitterära verk. Ideologier hör inte hemma i den seriösa litteraturen.”

Ett återkommande ämne är dikten, både den egna och andras. Goethe låter ibland som en modern litteraturteoretiker när han uttalar sig om vitterhet. Sålunda avvisar han den än idag vanliga och oreflekterade uppfattningen att fiktiva personer eller platser i litteraturen ofta är skapade efter verkliga modeller. Författaren anses då inte behöva använda sin fantasi. Som exempel på en meningslös fråga som förstör dikten nämner Goethe ur sin egen produktion: ”I vilken stad vid Rhen utspelas Hermann och Dorothea?”

Också i fråga om komparativ textanalys markerar Goethe stark skepsis. Där kan han låta som en nykritiker från mitten av 1900-talet. Skalder läser varandra och utbyter tankar, därför är det omöjligt att avgöra vad som härstammar från den ene eller andre.

Inte i alla avseenden gör dock Goethes litterära resonemang lika modernt intryck. Enligt hans idealistiska litteratursyn blir folket moraliskt förädlat av att studera de stora diktarna. Goethe beskriver gärna litteraturen i metaforer som anknyter till strålande solsken och ljus, i motsats till romantikens natt och mörker som var främmande för den åldrade klassicisten. I diktens ljus blir personerna mer glansfulla än i den historiska verkligheten. Goethes Egmont hade i sinnevärlden dussinet barn, men sådana mindre heroiska aspekter dröjer inte dramat vid.

Enligt Goethe var det förkastligt att propagera för politiska idéer i skönlitterära verk. Ideologier hör inte hemma i den seriö­sa litteraturen. Diktare utan talang finner ersättning i sitt parti, hatet får då ersätta genialiteten.

Goethe menar sig vara en fredlig natur och kan därför inte skriva patriotiska krigsdikter. Han är indignerad över världens stora som skickar ut oskyldiga människor i krig för att plundra, bränna och mörda andra lika oskyldiga människor. Till råga på allt lovprisar man sedan Gud för detta och sjunger ”Te Deum”.

Den intervjuade formulerar gärna sina litterära värderingar i bitska eller lustiga aforismer. Det heter exempelvis att har man inget att säga kan man ändå rimma och skriva vers. Elitisten Goethe hade inget till övers för det ytliga och populära; den som saknar stor talang kan inte gå egna vägar och får hålla sig till den rådande smaken. Ett råd till unga skalder är att skriva mindre och tänka mer.

Goethe har arbetat hela livet, och största lyckan har det poetiska skapandet berett honom. Under sina sista år har han varit upptagen av andra delen av Faust. För sin omgivning framförde han gärna valda stycken ur det pågående arbetet. Utan det praktiska biståndet från Eckermann hade Goethe troligen inte kunnat fullborda det storverket.

I samtalen kommer också skalden in på tidigare skapelser i sin produktion. Att bara skriva om elände och lidanden betecknar han som ”lasarettspoesi”. Förälskelse däremot erbjuder gott stoff. I synnerhet i samband med kurortsvistelser, tillägger han skämtsamt. Han säger att tre ting är onda i dikten: att texten låter som ett anförande i parlamentet, att kärleken saknas, att poeten bara skriver om sina egna känslor.

Ibland möter man i mindre seriösa sammanhang den absurda uppfattningen att den unge Werthers självmord skulle ha gett upphov till en formlig epidemi. Goethe menar att endast ”dumbommar” tror på dylika stolligheter.

Den åldrade Goethe räknades, enligt då rådande kanon, till världslitteraturens tre största, jämte Homeros och William Shake­speare. Ibland förekom också Cervantes i sammanhanget.

De tre författare som oftast nämns hos Eckermann är Shake­speare, Friedrich von Schiller och Lord Byron. Schiller var nära vän och diktarbroder. Det är påfallande att Goethe gärna resonerar kring litteratur från andra språkområden än det tyska; han hade ju lanserat begreppet Weltliteratur (”världslitteratur”). Han frågar sig också om inte tyskarna är bättre skickade än engelsmän att uppskatta Shakespeare och Byron.

För Goethe var självklart Shakespeare den största bland diktare – ett både jordiskt och gudomligt geni. Hamlet ses som en ren skänk från ovan, av den store dramatikern förmedlad till männi­skorna. All vår beundran räcker inte till; Shakespeares oändliga och outtömliga skapelser kan inte beskrivas i ord. Goethe skriver drastiskt att Shakespeare ger oss gyllene äpplen i silverskål, men vi läsare kan bara bidra med kokta potatisar. Samtidigt uppfattar Goethe de sceniska mästerverken som historiska produkter. Publiken är föränderlig. Vi kan inte tillåta oss vad Shakespeare tillät sig. Den sexuella frispråkigheten uppfattades nog understundom som stötande av Goethe och andra. Man avvisade tanken att spela dramerna som på Shakespeares tid.

”För Goethe var självklart Shakespeare den största bland diktare – ett både jordiskt och gudomligt geni.”

Goethes höga värdering av Byron är tidstypisk men blev knappast bestående. Byron omtalas som 1800-talets största diktare. Bitvis når han upp till Shakespeares nivå, vilket är det högsta beröm som Goethe kan tänka sig. Han uppskattar att Byron djärvt förhåller sig fri gentemot kyrkliga dogmer. Han är också estetiskt vidsynt och bryr sig inte om futila litteraturgräl om dramats tre enheter eller klassicism och romantik. Byron är med Goethes ord varken klassicist eller romantiker, han står över sådana motsättningar och är närvarande som själva dagen. I sitt författarskap bygger han mer på inspiration än reflexion. Byron är stor när han diktar, men ett barn när han tänker. Goethes moraliserande kritik gör dock ett något egendomligt intryck på den moderne läsaren. Byron klandras för att skriva för mycket om synd och liderlighet. Politiskt kan den engelske skalden vara alltför utmanande, menar Goethe.

Det finns enligt Goethe tre skilda sätt att betrakta och värdera Byron: som människa, som engelsman och som stor talang. De bästa egenskaperna kommer fram hos människan. De säms­ta egenskaperna visar sig hos engelsmannen/adelsmannen. Talangen, slutligen, är omätlig.

Walter Scott var en annan av Goethes favoritförfattare. Denna höga värdering var vanlig under 1800-talet, men nuförtiden är väl engelsmannen mer eller mindre bortglömd (förutom som upphovsman till Ivanhoe). Våren 1831 uppger Goethe att han ämnar läsa Scotts romaner, den ena efter den andra. Högsta beröm får Waverley, bland det bästa som någonsin skrivits. Goethe beundrar Scott som både diktare och historiker. De båda diktarna träffades dock aldrig men utväxlade ett par artighetsbrev, som Eckermann återger. En lustig notis berättar om hur man läser Scott i familjen Goethe, och att damerna då meddelar vad de tycker om de fiktiva personerna. Det är ett kvinnligt och felaktigt sätt att läsa, fastslår far i huset myndigt. Det viktiga är inte bokens hjälte utan boken som litterär skapelse.

Det är emellertid inte alla stora författare som väcker Goethes vältalighet. Dante nämns bara två gånger i samtalen. Nog anar man viss reserverande distans i det fåordiga berömmet. Eckermann upplyser om att Goethe äger en byst av Dante och att han talar, kanske pliktskyldigt, om florentinaren med stor vördnad.

Goethe var mycket konstintresserad. Han ägde stora samlingar, både original och reproduktioner i praktverk. Ett vanligt kvällsnöje i familjen var att begrunda konstverken, och man fick aldrig avundas den som gjort något bra. En stor favorit bland målarna var Rafael som Goethe gärna ägnade sig åt. Hans motivering var att endast det bästa är gott nog. En stor konstupplevelse var den franske skulptören Pierre Jean David d’Angers besök en söndag i mars 1830. Han medförde som gåva 57 gjutna porträtt och reliefer av kända personer. Skulptören hade också med sig en samling fransk litteratur i vackra band. Goethe var mycket nöjd och tackade den frikostige gästen i översvallande ordalag.

I likhet med August Strindberg hyste Goethe en olycklig kärlek till naturvetenskaperna. Utan att vinna gehör hos expertisen presenterade han sina rön inom botaniken och mineralogin. Under sena år var han främst upptagen av sin färglära. Själv var Goethe övertygad om att han på det området gjort stora upptäckter som eftervärlden måste erkänna. Han menade att de etablerade forskarna var fördomsfulla och därför inte insett att han hade rätt och att Newton var ohjälpligt föråldrad.

Eckermann fick i uppdrag att framställa ett kompendium över färgläran, men under arbetet upptäckte han ett räknefel eller förbiseende. Han visade detta för Goethe, som blev mycket upprörd och vägrade erkänna sitt misstag. Eckermann menade att färgläran för Goethe var likt ett älskat barn som inte fick klandras. Upprörd beskyllde han sin medarbetare för att vara en kättare som alla andra. Detta är det enda exemplet jag har kunnat finna på att Eckermann ifrågasatt sin mästare. Händelsen blev lärorik för syndaren på det viset att han aldrig mer kritiserade färgläran. Tvisten blev kortvarig och mynnade ut i försoning.

Goethe var chef för teatern i Weimar och den som bestämde repertoaren. Hans egna pjäser framfördes förstås. Klassikerna spelades ofta; Goethe nämner Sofokles, Shakespeare, Molière och Schiller. Särskilt lovordas Molières Misantropen, ett ständigt omläst favoritstycke. Goethe skrev i likhet med Strindberg en ”katekes” för skådespelare, och han verkade för att höja denna yrkesgrupps status. Goethe umgicks gärna med dem, men framhåller att han av princip inte ger sig in på erotiskt umgänge med aktriserna. När teatern brunnit engagerade han sig i arbetet att bygga upp en ny och större lokal.

Eckermann redovisar inte bara samtal i litterära ämnen. Goethe har åsikter om det mesta, både stort och smått. Han misstänktes för att vara religiöst vantrogen, och det är sant att skalden inte trodde på en personlig gud eller ett evigt liv. Han fann det meningslöst att spekulera över vad som händer efter döden, bättre att sträva dagligen i den jordiska existensen.

Goethes föreställning om de yttersta tingen är varken konstant eller entydig. Han tycks pröva olika förhållningssätt beroende på sinnesstämning. Han tänker sig existensen av ett högre väsen som han också kallar Gud, och som vill människorna väl. Religionen kommer inte av Gud utan är en skapelse av människan, heter det. Kristus tycks Goethe uppfatta som det högsta i kristendomen. Slutliga svar finns inte. Något oförståeligt blir alltid kvar, och det kan inte förklaras utan bara upplevas i dunkel aning. Goethes credo tycks mig kortfattat formulerat i en uppteckning från den 4 januari 1824: ”Jag trodde på Gud och naturen och det godas seger över det onda.”

”Den åldrade Goethe räknades, enligt då rådande kanon, till världslitteraturens tre största, jämte Homeros och William Shakespeare.”

Det ideala samhället föreställde sig Goethe som statiskt, där var och en vet sin plats. Det kan onekligen tyckas märkligt med tanke på Goethes egen makalösa karriär. Denna uppfattning bottnar nog i rädsla för politisk extremism. Franska revolutionen såg han som uttryck för korruption och primitivt hämndbegär. Samtidigt lägger han också stor skuld på den överklass som i arrogant oförstånd har provocerat fram katastrofen. En gränslös opposition blir platt, menar Goethe. Rabulismen bör alltså vara måttfull och försiktig. Som exempel på goda förnyare som på rätta sättet angripit det föråldrade nämns Kristus och hans första anhängare samt Luther. Något överraskande var den föga krigiske Goethe en av Napoleons­ beundrare. Här var det handlingsmänniskan som dyrkades.

Den Goethe som så ivrigt läste världslitteraturen var ingen tysk patriot. Enhetlighet i mått och vikt är förvisso en god sak, liksom passfrihet och samarbete över gränserna i vetenskapliga och tekniska frågor. Annars tycker Goethe att de tyska delstaterna borde få utveckla lokal variation som är att föredra framför centralisering. Han ville inte som senare tiders nationalister se delstaterna införlivade i ett Grossdeutschland.

Med folkpsykologiska generaliseringar hävdar han att tyska författare filosoferar för mycket. Ju mer filosofi, desto sämre skriver de. Engelsmännen är praktiskt inriktade, vilket är avsett som beröm. Franska författare vill vända sig till publik och läsare för att påverka och övertyga. Också detta befinnes vara lovvärt.

I vad som kan kallas ett stycke komparativ pedagogik jämför Goethe på lustigt vis tysk och engelsk barnuppfostran. Tysk polis påstås ha för vana att förbjuda barn att leka. De kommer därför inte ut i friska luften och blir magra och bleka, fallna för tom spekulation men utan glädje i det sinnliga. Goethe önskar för tyska barn mer handling och mindre filosofi, mindre teori och mer praktik efter engelskt mönster. Skolans uppgift borde vara att uppfostra människor, inte producera lärda filosofer.

I ett samtal 6 juni 1831 ser Goethe tillbaka på sitt livsverk. Andra delen av Faust har just fullbordats, den gamle diktarfursten är nöjd och allt synes fullbordat. Det finns inte anledning att skriva mer, ”es ist jetzt im Grunde ganz einerlei ob und was ich noch etwa tue”. (”Det är nu i grunden helt likgiltigt om och vad jag ytterligare gör.”)

Eckermann tar avsked av Goethe dagen efter dennes död. Kroppen ligger på rygg insvept i ett lakan, det ser ut som han sover. Runt bädden har man enligt tidens sed placerat stora isstycken för att fördröja förruttnelsen. Eckermann lägger sin hand på Goethes bröst och låter sina tårar rinna fritt. Överallt djup stillhet, ”es war überall eine tiefe Stille”. Ett lika gripande som värdigt farväl.