Mytoman och humorist

Kanske är Fanny och Alexander Ingmar Bergmans mest omtyckta film, åtminstone i Sverige där den långa tv-versionen visas regelbundet. Den kortare tretimmarsversionen hade premiär strax före jul 1982. Det var nog den första vuxenfilm jag såg på bio, jag var bara tio år då. Fortfarande är det en av mina favoritfilmer.

Eftersom filmen gjorde ett så starkt intryck skaffade jag också boken Fanny och Alexander. Det var intressant att läsa manuset, som innehåller uppgifter som saknas i filmen. I originalet finns ytterligare ett syskon, storasystern Amanda. Den senare strukna rollen var skriven för Linn Ullmann.

Beskrivningen av barnens tillkomst är betydelsemättad. Oscar och Emilie är barnlösa under tio år. År 1895 reser Emilie, som är skådespelare, på ett gästspel i Helsingfors. Ungefär ett år senare föds Amanda. Efter att en ung skådespelare har engagerats i teatern utökas familjen med Alexander: ”Han var liten och klen och nöddöptes på sjukhuset, men repade sig så småningom under moderns ömma vård. Två år senare föddes Fanny, frisk och rund och mycket lik ärkebiskopen som hade varit på visitation i stiftet.”

Filmen har klara självbiografiska inslag, Alexander är på många sätt ett självporträtt. Och snart därefter skrev Bergman sina memoarer, Laterna magica (1987). De följdes 1990 av Bilder, där han kommenterar sina olika filmer. Till samma kategori hör några manus Bergman publicerade på 1990-talet, det mest kända av dem Den goda viljan (1991), som handlar om hans föräldrar. Den filmatiserades framgångsrikt av Bille August, men kan utmärkt läsas som en roman.

Det är fina böcker, som jag ofta återvänder till. Men hur bra är de som källmaterial? I inledningen till Den goda viljan förklarar Bergman att den i stor utsträckning är fiktion. Han har döpt om sina föräldrar, som egentligen hette Karin och Erik, till Anna och Henrik. Men också de mer regelrätta självbiografierna innehåller fiktiva inslag. I de första meningarna i Laterna magica heter det: ”Då jag föddes i juli 1918 hade mor spanska sjukan, jag var i dåligt skick och nöddöptes på sjukhuset. En dag fick familjen besök av den gamle husdoktorn som tittade på mig och sa: Den där håller ju på att dö av undernäring.” Förutom födelsedatumet stämmer inte detta, kanske hade Bergman omedvetet inspirerats av Alexanders nöddop.

Det finns flera exempel på denna Bergmanska opålitlighet. I Bilder förklarar han att han ”aldrig ett ögonblick” tänkte på Victor Sjöström när han skrev manuset till Smultronstället. Det var Carl Anders Dymling på SF som kom med förslaget. ”Jag tror att jag tvekade ganska länge.” I en intervju med Marie Nyreröd, som finns på dvd-utgåvan av filmen, säger Bergman däremot att han skrev filmen med tanke på Sjöström. Och att den inte hade kunnat göras om han inte hade lyckats övertala sin gamle idol att medverka.

Allvarligare är Bergmans påståenden i Laterna magica om att han, liksom sin far och bror, skulle ha varit nazister. Bekännelsen väckte uppseende på sin tid. Jan Myrdal, som inte själv är någon förebild när det gäller att genomskåda totalitära ideologier, gick till hårda angrepp. Senare har påståendena blivit ifrågasatta. I sin biografi Lusten och dämonerna (2008) konstaterar Mikael Timm att ingen av dem som kände Bergman på 1930- och 40-talen har berättat om några nazistsympatier hos honom. Dessutom tog Ingmar Bergmans föräldrar från och med 1939 hand om en tysk-judisk pojke. Många har förvisso ljugit om vad de gjorde under kriget, men Bergman är originell genom att göra sig värre än han förmodligen var.

Memoarböckerna är alltså otillförlitliga som dokument, men lysande som litteratur. Bergmans betydelse som författare har markerats detta jubileumsår genom att Norstedts förlag återutgett Laterna magica, liksom volymer med texter som tidigare inte har publicerats. I Arbetsboken 1955–1974 kan man följa framväxten av de kända filmerna, det framgår till exempel att Sjöström fanns i tankarna när Bergman skrev Smultronstället. I Artiklar, essäer, föredrag hittar man bland annat hans studentuppsats om Selma Lagerlöf från 1937, liksom det ödesmättade öppna brevet i Expressen i samband med skatteaffären 1976, ”Nu lämnar jag Sverige”. Där finns också kommentarer till det egna skapandet, som ”Det att göra film” (1954).

Som ett komplement till dessa böcker har Norstedts också gett ut Jan Holmbergs intressanta verk Författaren Ingmar Bergman. Holmberg konstaterar att Bergman skrev jämt och ständigt, och alltid för hand: ”Utan papper och penna är ensamheten bortkastad eftersom jag aldrig tänker då jag tänker”, skrev han vid ett tillfälle. Samtidigt förnekade Bergman bestämt att han var författare. I texten ”Varje film är min sista film” (1959) heter det: ”Film har ingenting med litteratur att göra. Oftast är det två konstarter vars karaktär och substans bekämpar varandra […] Själv har jag aldrig haft några ambitioner som författare. Jag vill inte skriva romaner, noveller, essayer, biografier eller uppsatser i skilda ämnen. Jag vill inte ens skriva teaterpjäser. Min lust är att göra film.”

Bergman hävdade också att hans tidiga litterära försök sågades. Holmberg ifrågasätter detta och konstaterar att Bonniers på 1940-talet publicerade flera av Bergmans pjäser i bokform, vilket är ovanligt när det gäller dramatik.

Också många av Bergmans filmmanus publicerades under hans livstid. De första kom ut på engelska, som en följd av Bergmans framgångar i USA. När svenska förlag vädjade om att också få ge ut dem var regissören till en början kallsinnig. På 1960-talet kom dock enstaka volymer på Norstedts, och från och 1970-talet var utgivningen regelbunden. En avgörande betydelse för detta hade Lasse Bergström, som både var filmkritiker och förläggare, och vars intervjuer med Bergman senare utgjorde grunden för Bilder. Dessa publicerade manus har i stor utsträckning använts av filmvetare, i synnerhet innan videon och dvd-spelaren ökade möjligheterna att titta på gamla filmer. Holmberg menar dock att de kan läsas som litteratur i sin egen rätt, och inte bara som ”halvfabrikat”.

Bergman tonade inte bara ned sina ambitioner som författare. Han kunde också framställa sig som en hantverkare snarare än konstnär. I ”Varje film är min sista film” drömmer han sig tillbaka till en tid då konsten hade ett religiöst syfte och konstnärerna var anonyma, innan den moderna individualismen hade slagit igenom: ”Så levde man och dog utan att vara märkligare eller föraktligare än någon annan dugande hantverkare. ’Evighetsvärdet’, ’odödligheten’, ’mästerverket’ var oanvändbara ord utan all suggestiv effekt.”

Frågan är på hur stort allvar man skall ta sådana uttalanden. Naturligtvis var Bergman en starkt personlig filmdiktare, en auteur, för att använda ett vanligt uttryck i filmsammanhang. Han kunde vara ordentligt pretentiös. Det finns filmer som havererar på grund av detta, som Vargtimmen (1968). (Jan Holmberg menar att manuset är för litterärt skrivet för att bli bra film.)

Mot slutet av sitt liv lyfte Bergman fram den experimentella Persona (1966) som sitt främsta verk. Denna uppfattning delas av många kritiker. Vart tionde år anordnar tidskriften Sight and Sound en omröstning om historiens bästa filmer. Senaste gången, år 2012, hamnade Persona på 17:e plats. Det var den enda Bergmanfilmen bland de 50 bästa, vilket visar att han inte har haft någon högkonjunktur på senare år. År 1972 blev Persona 5:a och Smultronstället 10:a.

Persona är förvisso en fascinerande film, men också något överlastad. Den inledande filmsekvensen, där Bergman försöker skapa ”ett poem i bilder”, hade kunnat klippas bort. Jag föredrar Fanny och Alexander och några av de filmer han gjorde på 1950-talet: Gycklarnas afton (1953), Sommarnattens leende (1955), Smultronstället och Sjunde inseglet (båda 1957). Men sådana bedömningar är naturligtvis preliminära: varje gång man ser om någon av filmerna förändras värderingen en smula.

Om man då och då ser en Bergmanfilm kommer man att upptäcka att det finns ett antal pärlor också bland hans mindre kända verk. Själv är jag förtjust i hans gravallvarliga ynglingsverk Fängelse (1949), den första film han regisserade efter eget manus. Men också i hans ljusa komedi En lektion i kärlek (1954), med Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck i huvudrollerna, precis som i Sommarnattens leende året efter.

Bergman var en beundrare av komediregissörer som Chaplin, Tati och Billy Wilder. Woody Allen har i sin tur tagit avgörande intryck av Bergman, en beundran som var ömsesidig. Man får hoppas att den varma, humoristiska delen av Bergmans produktion inte glöms bort under detta jubileumsår.