Porträtt av renegater

Det ser ut som en tanke att den tyske författaren och journalisten Uwe Wittstocks Februari 33 – Litteraturens vinter (Nirstedt/Litteratur) utkom ungefär samtidigt som Carl-Göran Heidegrens Den högra handens tendens (Bokförlaget Augusti). Med sin politiska turbulens, kulturella kako­foni och ekonomiska upplösning hör Weimarrepublikens demokratiska parentes (1919–1933) till det europeiska 1900-talets mest legendomsusade – och utforskade – tidsskeden. Och även om litteraturen i ämnet vid det här laget är oöverskådlig, är det alltså ännu ingen hejd på bokutgivningen.

”Upplyftande nog är Heidegren alltså mer intresserad av att förstå än att döma.”

De idé- och kulturhistoriska studierna om perioden tycks dessutom ha ökat ytterligare i antal på senare år, gissningsvis till följd av de allt vanligare – om än ofta grovt förenklade eller missvisande – sammankopplingarna mellan 1930-talets politiska atmosfär och vår egen tids spridda antiliberala och auktoritära tendenser. I de ovan nämnda båda böckerna ges läsarna hur som helst en fin möjlighet att jämföra Heidegrens radikalkonservativa tänkare åren före och efter 1933 med reaktionerna hos Wittstocks tyska författare efter Hitlers maktövertagande. Flykt eller anpassning? Inre eller yttre exil? Eller rentav ett välkomnande av den nya ordningen?

Jämte den nu avlidne författaren och journalisten Per Landin har sociologen och idéhistorikern Heidegren varit en central figur under de senaste decenniernas svenska bokutgivning om mellankrigstidens tyska radikalkonservatism. Den högra handens tendens håller sig kvar i denna tematik, författaren själv ser den aktuella boken som en fristående fortsättning på sin egen Preussiska anarkister (1997/2016). Den handlar mindre om idémässiga drabbningar mellan Weimarrepublikens radikala höger- och vänsterfalanger än om ideologiska förflyttningar från vänster till höger inom enskilda individer.

I bokens två första texter (sedan tidigare publicerade i ett par antologier) introducerar Heidegren läsaren i konservatismens etos och radikaliseringsprocesser under Weimarrepubliken, och han gör det i rollen som de konservativas försvars­advokat, förvisso utan att vara ”helt övertygad om deras förträfflighet”. Upplyftande nog är Heidegren alltså mer intresserad av att förstå än att döma, och är också befriande tydlig i sin distinktion mellan konservatismens balanserande dygder och radikalkonservatismens aktivistiska och antiparlamentariska drivkrafter. Det är just språnget från det först- till det sistnämnda som ställde till det i Weimarrepublikens alltmer jäsande politiska klimat.

Bokens två inledande texter följs av tre porträtt eller intellektuella fallstudier av representativa exponenter för vägvalet högerut i 1920- och 30-talens Tyskland. Det rör sig om den skandalomsusade österrikiske dramatikern och författaren Arnolt Bronnen (1895–1959), den statslöse skriftställaren och historikern Valeriu Marcu (1899–1942) och den banbrytande tyske målaren Rudolf Schlichter (1890–1955). Samtliga bosatte sig i Berlin under 1920-talet, de två förstnämnda var av judisk börd, de två sistnämnda till en början organiserade kommunister. Och de alla skulle plötsligt alltså göra en radikal politisk sväng åt höger under Weimarrepublikens mest omvälvande år. Heidegren gör djupdykningar i deras texter och tankevärldar, i livets triumfer och fall, och redogör för deras fluktuerande åskådningsmässiga hemvister. Vad som också förenar dem är att de, när väl nazisterna hade tagit makten, snart nog insåg att deras konstnärliga och intellektuella verksamheter, hur radikalt konservativa de än må ha varit, skulle undanträngas eller rentav förbjudas av det nya brutala diktatoriska styret.

Den högra handens tendens ligger språkligt och motivmässigt någonstans mellan den populärvetenskapliga essän och den akademiska studien, och Heidegrens genomgångar av den ideologiska problematiken är tankemässigt och stilistiskt gedigna. Implicit ger boken också en levande bild av tidsatmosfären och det myllrande livet i Berlin, där radikala figurer som Bertolt Brecht och George Grosz och konservativa fixstjärnor som bröderna Ernst och Friedrich Georg Jünger ständigt dyker upp i för- och bakgrunden. Så fördjupas här våra föreställningar om denna dynamiska och splittrade Weimarrepublik som ett helt sekel nu både har tjusat oss och utgjort ett varnande exempel.