Prag efter invasionen

Richard Swartz är en berättare av ett slag som är ovanligt i Sverige. Med en stil som är både humoristisk och en smula avmätt lyfter han fram såväl tillvarons skönhet som dess sjaskighet. Flera av hans artiklar är små mästerstycken, jag minns särskilt den om Omar Sharif i Dagens Nyheter 2015 och exposén över wienska kaféer­ i Axess samma år. Att hans memoarbok från ungdomsåren i den tjeckiska huvudstaden, Ostron i Prag (Polaris förlag), tillhör höjdpunkterna i årets bokutgivning förvånar därför inte. Här förs berättandet till en ny nivå.

Boken är å ena sidan en samling Swartzs­ka anekdoter och berättelser om människor han träffar och erfarenheter han gör – och inte minst kärleksaffärer, vilket inte alltid är av uppenbart allmänintresse. Samtidigt är det en reflektion och en beskrivning över staden under systemet, av Prag under det som cyniskt kallats ”normaliseringen” efter den sovjetiska invasionen 1968. Efter avslutade universitetsstudier (”tre mer eller mindre bortkastade år av mitt liv”) bestämde sig den unge Richard Swartz för att flytta till Tjeckoslovakien, nyfiken på att se hur livet var i kommunistdiktaturen efter krossandet av Prag­våren och som ett försök att skjuta upp inträdet i vuxenvärlden.

Berättelsen får sin melankoliska värme och dämpade charm inte minst genom att vara en äldre mans återberättande av sin ungdom; häri påminner den om en annan klassisk Centraleuropaskildring, Patrick Leigh Fermors engelska trilogi om hur han fotvandrade från Rotterdam till Istanbul på 1930-talet. Man kan även, för att fortsätta associationerna, med fördel läsa Ostron i Prag tillsammans med Ludvík Vaculíks litterära dagbok Tjeckisk drömbok (i svensk översättning 1987), som också skildrar vardagslivet i normaliseringens Prag, men ur en inhemsk dissidents ögon.

”Läsaren förs stadigt framåt av den övergripande berättelsen som förblir lättsam tack vare Richard Swartz sinne för humor och anekdoter.”

Ostron i prag är en mycket välkomponerad memoarbok, läsaren förs stadigt framåt av den övergripande berättelsen som förblir lättsam tack vare Richard Swartz sinne för humor och anekdoter, och som balanseras av mer övergripande reflektioner. Berättelsen lyfter också nästan omärkligt, för att så småningom väva ihop det rent anekdotiska och det reflekterande till en både dramatisk och dråplig upplösning. Andra memoarförfattare kunde gärna få vara lika måna om språk och komposition som Richard Swartz. Här finns dessutom en klar utvecklingslinje. Att kalla det för en bildningsroman är kanske att ta i, men det är en fin skildring av hur en ung man mognar och möter en verklighet som ställer märkvärdiga krav.

Den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski – som gick bort förra året – har påpekat att många av de latinamerikans­ka diktaturerna under 1900-talets andra hälft i själva verket var våldsammare än kommunistdiktaturerna i Central- och Östeuropa. Det som framförallt gjorde tillvaron outhärdlig i Östeuropa var snarare att regimen försökte utöva ett monopol över meningen med tillvaron.

Richard Swartz skildrar väl det meningslösa spel det innebär att gå och handla i ett snabbköp där ingenting finns att köpa. Hur alkoholismen blir en sorts trött protest. Den laddade stämningen när en av hans flickvänner ber att få se hans svenska pass, ett objekt som plötsligt får en fetischartad status som förväg­rad frihetssymbol. Avunden, misstänksamheten, absurdismen och hopplösheten – Swartz exponerar det mer övertygande än någon gjort på länge, utan att behöva hemfalla till ideologiska utbrott eller polemisk halsstarrighet. Han visar på livets torftighet i ett sådant samhälle, men också hur det avslöjar det viktiga i tillvaron. Han visar på minnets betydelse, på litteraturens kraft och berättar om hur denna märkliga, omtumlande upplevelse kom att forma honom. Och om hur kompakt ointresset var när han återkom till Sverige. I Ostron i Prag finns inte minst en skarp blick och ett självständigt sinne.