Samtidens dårskap och förfall

Terapi mot samtidens dårskap och förfall. Ungefär så beskriver den romerske hi­storikern Titus Livius (cirka 59 f Kr–17 e Kr) arbetet med sitt mastodontverk Ab urbe condita (”Från stadens grundläggning”). Det kom att bli 142 delar eller ”böcker” (libri) om det romerska folkets historia, från Aeneas till Augustus. Av dessa är 35 bevarade åt eftervärlden.

När Livius tar sig an uppgiften har blodiga inbördesstrider och maktkamper plågat Rom sedan decennier. Projektet ger författaren tillfälle att vända bort blicken från sin tids alla hemskheter. För en stund kan han slippa tänka på hur det främsta folket på jorden fördärvats, hur det i vansinne riktar sin styrka mot sig själva i en längtan efter att gå under. I skrivandet vänder han blicken mot en förgången tid då anständighet och tapperhet var självklara dygder.

Livius har ett moraliskt syfte: att visa den anda som rådde bland Roms folk och dess ledande män. Det var tack vare deras egenskaper som imperiet växte och upprätthölls, egenskaper som inte längre existerar eller ens anses eftersträvansvärda. Ingen stat har varit rikare på goda föredömen, skriver Livius. Deras bragder måste bevaras åt minnet. Allt detta formulerar han i sitt företal, som en sorts programförklaring.

I vår tid är vi vana vid att tolka historiens gång utifrån sociala och ekonomiska faktorer. Men för Livius och andra antika hi­storiker drevs historien framåt av enskilda personer. Ett berömt och belysande exempel återfinns i slutet av bok 1, som tilldrar sig i slutet av Roms kungatid. Det är berättelsen om romarhustrun Lucretia, som genom sin ärbarhet gör sådant intryck på rikets kronprins att han våldtar henne. För Lucretia blir skammen omöjlig att leva med och hon tar livet av sig. Hennes make och far reagerar med bestörtning och lovar att ge henne upprättelse. De lyckas driva bort den regerande kungafamiljen och införa republik. Således förklaras den romerska republikens inrättande år 509 f Kr genom dessa två handlingskraftiga romare, vilka hämnades en maktmissbrukande förövares brott mot en oskyldig och ädelmodig kvinna.

Romarna kallade detta moraliska föredöme ”virtus” (som ofta översätts med ”dygd” eller ”tapperhet”). Att äga virtus var att verka för det allmänna bästa, för statens och inte den egna vinningens skull. Sparsamhet, strävsamhet och ståndaktighet ingick också i detta ideal. Roms storhet berodde på denna bland folket utbredda livshållning. Med sorg bevittnar Livius hur hans samtid har övergivit sina tidigare moraliska ledstjärnor till förmån för laster som girighet och begär.

Det var romarna och deras virtus, med fältherren Scipio i spetsen, som räddade imperiet en gång när det på allvar skakades i sina grundvalar. Det var när Hannibal från Karthago med elefanter och kavalleri tog den farofyllda och mödosamma vägen över Alperna för att anfalla romarna i ryggen. ”Hannibal ante portas!” – ungefär: ”Hannibal står framför stadsmurens portar!” – är ett citat som syftar på den panik som utbröt i staden Rom när man trodde att den fruktade härföraren stod i begrepp att inta den. Citatet härstammar dock inte från Livius, utan från Cicero som använder det om Marcus Antonius som en ny Hannibal, en fara som hotar Rom.

Enligt Livius var romarnas krig mot Hannibal, det andra puniska kriget (218–201 f Kr), ”det mest minnesvärda av alla krig som någonsin ägt rum”. Han skildrar det i böckerna 21–30, som alla finns kvar. ”Aldrig har två mäktigare stater eller folk krigat mot varandra, och aldrig någonsin har de stridande haft så mycket kraft och styrka.”

Nu har Hannibalkriget kommit på Appell förlag. På en smidig svenska översätter Karin Westin Tikkanen böckerna 21 och 22. Det är en vacker volym, försedd med ett informativt förord av Westin Tikkanen och dessutom med illustrativa kartor och bilder.

Den som läser Hannibalkriget slås av alla konstfullt formulerade tal av statsmän och militärer i syfte att övertyga åhörarna om lämplig strategi. Hur kan Livius ordagrant återge vad som sades i dem? Naturligtvis är talen inte autentiska; den antika historieskrivningen gör inte anspråk på att återge verkligheten på det sättet. Livius föreställer sig vad de historiska personerna kan ha sagt, och som den välutbildade romare han var använde han retoriken för att gestalta dem och föra handlingen vidare.

Livius har i alla fall gett romarna en lektion i att förstå sig själva och sin roll för historiens utveckling. Han må betrakta sin verksamhet som terapeutisk, men en sann romare gör inte något enbart för sin egen skull, utan för det allmänna bästa.

Någon har föreslagit att det är just genom talen som personernas virtus lyser igenom. Det ligger något i det. Men det är inte givet att man får genomslag hos åhörarna, hur förträfflig man än är som person och retoriker. Om virtus saknas hos folket talar man för döva öron. När den kloke karthagern Hanno försöker övertyga sina landsmän att beakta det gamla fredsfördraget med romarna får han inte medhåll. Här blir Livius misantropiska pessimism tydlig: ”Det var bara ett fåtal som höll med Hanno, och även om dessa var de mer förståndiga i skaran gick det som det ofta brukar gå: majoriteten vinner över dem som vet bättre.” Och tvärtom: när en av Hannibals utsända beger sig till Roms bundsförvant Saguntum för att få dess invånare att frivilligt överlämna sig åt Hannibal lyssnar de inte klart utan gör upp ett bål och kastar sina tillhörigheter däri och därefter sig själva.

Här skulle man kunna invända att virtus brukar betraktas som en romersk egenskap. Må så vara, men karthagern Hanno har den. Även Hannibal har virtus, ja, just det ordet används faktiskt om honom. Hur kan detta epitet tillskrivas Roms fiende? Svaret är att Hannibals framgång är avhängig den. Utan virtus hade han inte fått sina soldaters lojalitet. Utan den hade han inte klarat vandringen över Alperna. Livius skriver: ”Hannibal var den modigaste när det gällde att ta sig an faror, och den klips­kaste när de väl befann sig i fara. Han blev inte utmattad av någon möda, och tvekade heller aldrig i situationer där det handlade om mod. Han hanterade både värme och kyla med samma uthållighet, och han lät den naturliga hungern och törsten, snarare än någon njutningslystnad, bestämma hur mycket han åt och drack.”

Men förtjänsterna uppväger inte hans lastbarhet. Han uppvisade inhumana crudelitas och perfidia, omänsklig grymhet och trolöshet. Och maktlystnad. Hanno varnar de puniska senatsmedlemmarna för honom: ”Ni har sänt en yngling till hären liksom kastade ni bränsle på en eld […], en yngling som brinner av lust till makt och som bara ser en enda väg att uppnå detta, nämligen att han får leva omgärdad av vapen och legioner och ägna sig åt att frambringa krig efter krig. Ni har alltså själva närt den eld vari ni själva kommer att förtäras.”

Är det Livius som, lika fåfängt som Hanno, varnar sina landsmän? Orden från företalet om habegär och självutplåning ekar i Hannos tal. Hannibal fick det romerska imperiet att darra. Då tog man till krafttag och segrade till sist, i slaget vid Zama år 202 f Kr. Nu, under det första århundradet före Kristus, har man låtit riket förfalla. Fädernas arv har inte förvaltats väl. Livius har sett Roms moraliska upplösning inifrån, ett sönderfall som enligt honom beror på att romarna har antagit samma fördärvbringande egenskaper som tillskrivs Hannibal. De kan behöva uppmärksammas på det. Som Hannibals kavalleriöverste Maharbal uttrycker det i bok 22: ”Vincere scis, Hannibal; victoria uti nescis.” På svenska: ”Att segra förstår du, Hannibal, men du vet inte att nyttja segern.”

Men kanske är Augustus den Scipio som ställer allt till rätta och bringar fred och stabilitet efter många års krig. Ab urbe condita påbörjades ungefär samtidigt som Augustus utropades till kejsare. Vid samma tid författade Vergilius det som kom att bli romarnas nationalepos, Aeneiden. Både Livius och Vergilius framhåller det romerska folkets utvaldhet och förenar anfadern Aeneas med Augustus. Hur Livius skildrade sin egen tids händelser är dock höljt i dunkel. Böckerna från 46 och framåt har gått förlorade. Ab urbe condita slutar med år 166 f Kr.

Om nu Rom har fått en ledare med virtus, hur är det med den övriga befolkningen? Kan det romerska folket återerövra virtus? Livius har i alla fall gett romarna en lektion i att förstå sig själva och sin roll för historiens utveckling. Han må betrakta sin verksamhet som terapeutisk, men en sann romare gör inte något enbart för sin egen skull, utan för det allmänna bästa. Det Livius kallar flykt från verkligheten och samtiden är lika mycket ett kvarvarande i den och en analys av dess människor – med historien som hjälp.