Sorokins våldsamma dystopier

I 40 år har författaren Vladimir Sorokin skildrat den ryska kulturens undermedvetna lager. Projektet inleddes 1985, då hans första alster publicerades i en rysk konsttidskrift tryckt i Paris och New York. Sedan har det fortsatt i ungefär samma stil: ett obscent remixande av högtravande kulturklassikerprosa med fängelsejargong, spelliknande ultravåld och burlesk humor. Det kommunistiska systemets kollaps gjorde det möjligt för hans verk att utkomma i hemlandet.

Han blev knappast folkkär men likväl en bästsäljande representant för den postsovjetiska romanen, tillsammans med Viktor Pelevin, Ljudmila Ulitskaja, Tatjana Tolstaja och några fler. Fram till nu, vill säga. År 2023 förbjöds hans senaste roman till sist återigen i hemlandet. Cirkeln var sluten, en epok avslutad.

Sorokin har parodierat såväl ryska ultranationalister som den liberala intelligentians heliga kor. Romanen Blått fett (1999, på svenska 2001) blev både litterärt och publikt hans genombrott. Genom att klona Dostojevskij, Nabokov, Tjechov och andra storheter har man i framtiden någonstans i Sibirien börjat utvinna ett magiskt ämne, blått fett. Ämnet produceras när klonerna framställer en prosa som låter helt och hållet som originalen, men som är tömd på mening – ett AI långt före Chat GPT. Lagret stjäls så småningom av ryska patrioter, det som Sorokin kallar ”jordknullarorden”, och hamnar i ett alternativt förflutet, där Adolf Hitler och Josef Stalin är kompisar och Stalins älskare heter greve Chrusjtjov.

Det visade sig att denna blandning av slapstickhumor, hatisk kultursatir och höglitterärt finlir blev för mycket för just nationalisterna, som ju gärna knöt ihop Blut med Boden för att anfäkta ”ryska värderingar”, varav en viktig sådan var ”inga könsord”. Hos Sorokin flödar det av grovheter på ett sätt som bara överträffas av kåkfarare och byggarbetare. En spektakulär, i sig mycket sorokinsk aktion anordnades 2002 av den proputinska, protofascistiska ungdomsorganisationen Idusjtjie vmeste (i folkmun Putinjugend), som låtsasspolade romanen i en toalett av skumplast. Samma år drogs han inför rätta för pornografi, men vann när expertutlåtandet gjorde gällande att de erotiska skildringarna i romanen var konstnärligt befogade och i enlighet med berättelsens inre logik. Romanen översattes till ett flertal världsspråk, liksom till svenska.

Sedan dess har Sorokin främst ägnat sig åt att skriva dystopier, alltmer dystra och alltmer våldsamma. Hela sju av dem finns på svenska, såsom I det heliga Rysslands tjänst (på svenska 2008) och Socker-Kreml (på svenska 2024). Inte sällan har de utspelat sig i samma alternativa universum, gärna något halvsekel fram i tiden, då den ryska kultursfären återgått till en postmodern medeltid och smält ihop med Kina eller tvärtom undanträngts av Kina och väst till en mindre statsstat. Kulturen har helt enkelt på något sätt upphört – liksom humanismen.

I Snöstormen (2010, på svenska 2013) fann Sorokin en kammarliknande, subtilare form, som mer förmedlade en stämning än chockerade, men hans grundstråk har förblivit detsamma och alltid skildrat detta tillstånd ”efter kulturens fall”.

Sorokins senaste roman Skazka (Sagan, 2025) är ett exempel på hur han delvis har kört fast i sin egen estetik. Romanen är ytterligare en allegorisk resa genom den postapokalyptiska ryska ”efterkulturen”.

Fjortonårige föräldralöse Ivan bor ensam i en jordkula intill en soldatkyrkogård och ett sopberg. Under sina dagliga turer bland soporna hittar han en klump magiska ruttna hundinälvor. I utbyte mot att han begraver dem utlovas han av en varelse med tre huvuden – Tolstojs, Dostojevskijs och Tjechovs – att få sin innersta önskan uppfylld. Han önskar sig genast att mamma och pappa lever och att ingenting har förändrats.

Efter att ha fått vara karaktär i tre pastischer på de ovannämnda klassikerna hamnar Ivan till sist i barndomens trygga hamn: en liten sovjetisk datja, där allting är precis som förr. Pappa tittar på fotboll, mamma lagar borsjtj. Den lilla gården svävar i en komplett tomhet.

Att läsa Sorokins i ordets egentliga mening skurrila fantasier har alltid varit mer underhållande än kusligt. Lika lätt som det varit att tycka om hans verk har det varit enkelt att avfärda dem som till intet förpliktande. Ungefär som den postmoderna romanen i allmänhet, med dess medieavtrubbade människoskal, vilka förgäves letar efter mening i medialiserad meningslöshet.

Svårare att avfärda är hans förra, mörka och våldsamma roman Nasledije (Arvet, 2023). Den drogs, som jag nämnde ovan, tillbaka av förlaget i samband med utgivningen efter påtryckningar ”uppifrån”, för att ifjol återutges på ett emigrantförlag. Det är nog det första verket av Sorokins penna som jag verkligen upplever som obehagligt, och som också är ett mer estetiskt ambitiöst verk, i nivå med det nu 25 år gamla Blått fett.

Romanen inleds på ett tåg på transsibiriska järnvägen. I den sista vagnen pågår en iskall tortyrverksamhet mot politiska fångar, vilkas lik efter förhör skärs upp och skickas till ångloket för att användas som bränsle. Den tolvåriga Alja undkommer med livet i behåll efter en våldtäkt och med ett avskuret finger. Hon tigger sig genom tågsättet under giriga blickar och burleskt skrällande, sittande naken på en benlös krigsinvalids axlar (detta, får vi veta i slutet, är den stilige doktor Ganin som försökte rädda folket från epidemin i Snöstormen).

Den sista delen av romanen är en landsortspastoral, där överklassintelligentia dricker svagdricka och diskuterar det ryska kulturarvet, frågar sig varför människor mördar samt förbereder sig för att inmundiga en av gästernas senaste skönlitterära alster (i denna värld skriver man inte längre böcker på papper, i ljud eller ens i hologram, utan i mjölk som man ystar, kärnar och på andra sätt förädlar och förtär).

I en rimlig verklighet hade Sorokins verk nog förblivit outsider art: kuriosa för finsmakare. Men vi lever i en orimlig värld, och det kulturhat som Sorokin gestaltar kan bara komma ur svikna förhoppningar. Det är som ville han säga: En kultur som inte förmår stävja, behandla och bota grymheten, den grymhet och hjärtlöshet som i en banalare form utmärker allas våra liv, är inte värd att kallas för kultur.

Den meningslöshet man som läsare erfar när romanen från ultravåldet skiftar till skildringen av en kvinna som går runt i sitt gods, bläddrar i Jonathan Littell och funderar på varför folk är så grymma mot varandra där ute är långt starkare än den kulturlösa avtrubbning och det avförmänskligande som dittills gestaltats.

I sina bästa stunder framstår Sorokin alltmer som en arvtagare till 1900-talets störste ryske prosaist: Andrej Platonov. Visserligen en grövre, mer cynisk och mycket ojämn sådan.

Men på samma sätt som Platonov genom sin förvridna imitation av sago­prosa, sovjetisk nyhetstext, ingenjörsjargong och folkfyllemetafysik lyckades gestalta det kommunistiska projektets vansinne och grymhet lyckas Sorokin med sina perverterade parodier förmedla något av den tomhet som man idag kan erfara inför den så kallade kulturen, eller snarare ”efterkulturen” och alla dess ”värden”. Den ryska först och främst, med dess eviga avslöjande av alla former av humanism som hyckleri. Men inte uteslutande den ryska. Inget samhälle är idag immunt mot hjärtlöshet.