Szalay skildrar den platslöse europén

Det europeiska tillståndet har i högre grad än andra kännetecknats av en spänning mellan hemhörigheten i mindre och större kulturer. Författare från mindre länder som Irland, Portugal eller Sverige har gärna lämnat sina hemorter för London, Paris eller Berlin. Ibland för kortare vistelser, ibland längre eller permanent. Genom konfrontationen mellan det lokala och det europeiska har den nationella kulturen ständigt behövt omdefinieras.

Idag är det lättare än någonsin att röra sig i Schengenområdet. Men det är också svårare att vara en fattig bohem i storfinansens slutna stadskärnor. Den ekonomiska flykten går idag snarare till mindre städer och utkanter, där ett kulturliv alltjämt kan levas utan övremedelklasslön. Kosmopolitens dröm om det europeiska kulturarvet har blivit mer provinsialistisk än metropolitisk. Detta har också riktat om den europeiska litteraturens blick.

En av många representanter för denna nya platslösa europé, eller ”posteuropé” som filosofen Yuk Hui kallade fenomenet, är författaren David Szalay. Född i Montreal 1974, uppvuxen i Beirut och London, har han som vuxen lämnat finansmeckat för Bryssel, Pécs (Ungern) och numera Wien.

I sina fem böcker har han genomgående beskrivit detta nya platslösa eurotillstånd: ständigt i rörelse, hemma överallt och ingenstans i sitt utkantsliv. Det är svårt att finna en figur i hans romaner och noveller som inte någon gång har flyttat mellan två europeiska länder. Novellsamlingen Turbulence (2018) utgörs av tolv berättelser som alla utspelar sig under flygresor, inte sällan med alla dessa lågprisflyg som numera är en lika viktig del av europeisk infrastruktur som tågen en gång var.

Han har själv sagt att han intresserar sig för en gråzon där en person både känner sig hemma och inte. Läser man hans böcker framstår faktiskt hela Europa, liksom allt i den nye européns personliga liv, som en enda stor grå zon. Och den gråaste zonen av de alla: manligheten.

Szalay tycks ha hittat den stil som bäst motsvarar ämnet med sin tredje bok, novellromanen All that man is (2016). Den påstås ha varit en hårsmån från att få Bookerpriset, om man tycker att sådant är viktigt. Som titeln antyder är det en skildring av den moderne europeiske mannen och hans roll. Nio olika nyanser av manlighet i olika livsstadier, för att vara exakt, från två brittiska tonåringar på tågluff genom Centraleuropa i första novellen via losers på solsemestrar eller utvandrade till någon billig by i Kroatien, ryska oligarker på dekis, karriärstinna språkforskare – hela vägen till den engels­ke före detta diplomaten i semesterhuset i Italien, in i döden förnekande sin homosexualitet. Hans livsgärning, som han ser det, när han tänker på sin nära förestående död, är att han spelat en ”minor part in negotiating, over many years, the expan­sion of the European Union in 2004”.

Szalay skriver korta meningar, i presens, utan poesi. Språket är platt, banalt – en sorts blandning av Annie Ernaux och Per Olof Sundman. En typisk mening lyder: ”The EasyJet flight to Luton is four hours delayed.” Torrheten gör det möjligt att skildra episoder som i en mer högtravande och sentimental prosa hade kunnat bli pinsamma – i synnerhet mannens erotiska erfarenheter och drifter.

Men motsatt effekt gäller också mer tragiska vändningar: även de dämpas och blir sakliga, likgiltiga. Allt är ändå bara en trögt framflytande postmodern verklighet, där man kan handla på Lidl oavsett vilket lands utkant man råkar ha hamnat i, där man tror att man är någonting samtidigt som man vet att man inte är ­spe­ciell­.

Szalay fångar i rappa dialoger hur kontakter etableras utan att något egentligen sägs. Han skildrar hur erotiken, utan att i sig betyda något särskilt, får enorma följder för livet. Nästan allt i hans texter händer liksom av sig själv. Det är vad det är. Det är så man gör.

De enkla historierna samlar sig till en lågmäld kollektivroman av livsskeden. Här är han, tänker man, den moderne europeiske mannen anno 2015 eller så. Eller snarare det som Martin Heidegger kal­lade das Man, på svenska ibland översatt som ”mannet”. Det syftar på det pronomen som används när ”man” talar om hur ”man” bör göra. Hos Heidegger får det beteckna en anonym och osjälvständig existens.

Detta allmänna ”das Man” – motsvarigheten till franskans ”on” som ovannämnda Ernaux gärna tar till – får hos Szalay sin mest konkreta skepnad i den nya romanen Flesh (2025). Med ännu mer hårdkokta och distanserade meningar hamrar Szalay fram livshistorien om István, en ungersk man utan egenskaper, knappt ens ett subjekt. Romanen består i den hårdkokta andan till stora delar av dialog och skildringar av yttre handling. Samtidigt lämnas stora glapp i berättelsen om Istváns liv, och vi möter huvudfiguren med flera års mellanrum: alltid mitt i nya livsskeden, aldrig förklarat.

Prosan skildrar vad István gör och vad han känner, men aldrig vad han tänker. Effekten är att vi får ett porträtt av en man som är med om saker och upplevelser, men som aldrig drar några slutsatser. Istváns subjektivitet uppstår liksom i efterhand, alltid som en reaktion på något som redan har hänt, alltid som en känsla som han inte ens kan identifiera förrän med stor eftersläpning.

Livet är självgående, självuppfyllande. Plötsligt har man förlorat oskulden med grannfrun. Plötsligt är man i London och jobbar som utkastare och bodyguard. Plötsligt har man gift sig med en svensk miljardärsänka – ligger vid poolen och bläddrar i Playing to Win – How Strategy Really Works. Sitter på stela middagar, småpratar med italienska hedgefondförvaltare, är fastighetsmogul. Plötsligt är man tillbaka i den ungerska provinsen, bor ensam med sin åldrande mamma, jobbar på köpcentrumet. C’est la vie.

”Mannet” går ut på att ta saker som de kommer. Det börjar i puberteten, när man förstår att man inte är detsamma som kroppen. Sedan håller man liksom bara på: driften driver, saker händer, livet går vidare, man behöver pengar, vill bli sedd, känner sig ensam, orkar inte med tjafs.

Precis som den lokala, etniska eller nationella kulturen är manligheten också först och främst en kultur. I det moderna Europa alltid en kultur bland andra, både stark och vag, viktig och oviktig. Mannen, har det gärna hävdats, går ut på makt, sex, pengar. Eller omsorg, trygghet, hantverksskicklighet. Enligt Szalay är det inget av ovanstående. Hans män går inte ut på någonting: mannet är ett talande och kännande objekt, en sorts livets konsumtionsvara, en Kendocka som kan kläs i olika attribut beroende på klass, etnicitet och humör, men som i grunden är samme ”mannen utan egenskaper”.

Kanske är det just det som är den nye européns gamla öde. Bara mer uppenbart nu, när vem som helst kan bli medlem i Easyjetset. Man ser dessa män hos Michel Houellebecq, Alexis Jenni, Christian Kracht, Dmitrij Danilov. De rör sig i köpcentrum, åker på solsemester, har sexuella drifter och söker ibland efter religiösa uppenbarelser (”mening”).

Men att leta efter personlig subjektivitet i en viss kultur, stor eller liten, biologisk eller konstruerad, könslig eller nationell – det är att leta efter någonting unikt på en stormarknad.

Kvarstår gör Gunnar Ekelöfs beskrivning av jaget i diktsamlingen Färjesång: ”En plats, ett plagg, ett namn”.