Torgny Segerstedt – den radikala individualismens profet

Säg honom att jag spottar på hans feghet, sade den norske statsministern Johan Nygaardsvold då han i december 1940 befann sig i landsflykt i ett bombhärjat London. Orden skulle bli bevingade. De citeras i den hyllade tv-serie om Sverige under andra världskriget som finns tillgänglig på SVT Play. Den som skulle bespottas var Per Albin Hansson, statsminister i samlingsregeringen som lyckades hålla vårt land utanför andra världskriget.

Att Sverige förblev neutralt har i efterhand setts som en god sak. Landet blev ju under de mörka åren en tillflyktsort för människor som i annat fall hade mördats i något av nazisternas förintelseläger.

Men det var inte så det tedde sig för de tappra norrmän som 1940 tog strid mot den tyska krigsmaskinen. Det förklarar bitterheten, när Norges landsflyktige statsminister inför nyåret 1941 hälsade till sin svenska kollega med orden: ”Säg honom att det finns ingen, ingen som jag hatar så glödande hett som Sverige.”

Norrmännens bitterhet var förståelig, men den riktades inte mot alla svenskar. En som hyllades i Norge var Torgny Segerstedt (1876–1945), den antinazistiske chefredaktören för den legendariska dags­tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.

Att Segerstedt blev vår främste antinazist utesluter inte att han från sin ungdom i Värmland bar med sig en rad personlighetsdrag som hade kunnat leda honom i helt annan riktning. Han var en man med så många egenheter att han liksom Homeros mytiske hjälte Odysseus skulle kunna beskrivas som polytropos, alltså ”mångsidig” eller ”mångförslagen”.

Som hos många av den tidens värmlänningar fanns det hos den unge Segerstedt en elitistisk dyrkan av de ”stora ledarna” och ”djärva handlingarna”. Det kunde man se i en rad obetänksamma uttalanden om fascisten Benito Mussolini och om den spanske diktatorn Miguel Primo de Rivera. De ledde till att man på 1920-talet satte hans demokratiska trovärdighet i fråga.

Det elitistiska draget hos Segerstedt fanns också med i hans ostentativa hyllningar till några av affärslivets mest extravaganta aktörer, som i efterhand har fått dåligt rykte. Inte sällan förefaller de vara inspirerade av Nietzsches tankar om ”övermänniskan” och av den italienska historikern Gugliel­mo Ferreros tes att vår tids skapande begåvningar inte finns inom politiken utan inom handeln och industrin.

Segerstedts beundrade den äventyrliga finansmannen Ivar Kreuger, som 1932 tog sitt liv sedan hans gigantiska affärsimperium fallit i spillror. Segerstedt skrev att den beundrade finansmannens dramatiska slut var ”en konungs väg till ättestupan”. I en annan artikel från samma tid heter det: ”Hur man än moraliskt vill betygsätta honom, snillet fanns där. Och snillet har en outgrundlig tjusning. Ivar Kreuger skall förvisso leva i folkets minne.”

Det elitistiska draget var hos Segerstedt lyckligtvis kombinerat med en intellektuell hederlighet och en bergfast tro på toleransen och det fria ordet. På så sätt kan han erinra om intelligens­aristokratiska liberaler från 1700-talets upplysning, till exempel Voltaire. Han kan också ses som en själsfrände till andra av samtidens liberala elitister. Mest liknar han kanske den inflytelserika spanjoren José Ortega y Gasset, känd för sin bok Massornas uppror (1930) där fascismen och kommunismen beskrivs som ”falska morgonrodnader”.

Den aristokratiska liberalismen hos Segerstedt ledde tidigt till våldsamma kollisioner med den konservativa opinionen. Så var det redan när han som ung doktorand i teologi ville föra in ett vetenskapligt perspektiv i religionsforskningen. I strid med de konservativa teologer som ville se sin egen tro som uttryck för tidlösa sanningar, försökte han förklara de olika religionernas uppkomst genom att sätta in dem i ett historiskt perspektiv. På den punkten hade han starkt stöd av den upplyste teologiprofessorn, sedermera ärkebiskopen och Nobelpristagaren Nathan Söderblom. Men likväl fick Segerstedt 1903 se sin doktorsavhandling underkänd. Det hindrade dock inte att han 1913 kallades till en professur i religionshistoria vid dåvarande Stockholms högskola.

Åren som professor i Stockholm blev dock bara en parentes i Segerstedts växlingsrika liv. År 1917 lämnade han professuren för att bli huvudredaktör för den anrika Göteborgs Handels- och Sjöfarts-­Tidning, fruktad och älskad som språkrör för den upplysta ”Göteborgsliberalismen”. Hans uppdrag där var att fullfölja den socialliberala linje som hade utformats av tidningens grundare S A Hedlund och dennes medarbetare, den idealistiske författaren och akademiledamoten Viktor Rydberg. (Hans texter där kan bland annat läsas i urvalsvolymen I dag, som utkom postumt 1945.)

Med Segerstedt fick tidningen ett tillskott av självsvåldig individualism, som nog gick långt utöver vad hans nya arbetsgivare hade räknat med. Den tog sig ibland uttryck som kunde te sig utmanande för de konservativa kretsarna i Göteborg. I deras ögon var den före detta teologen en farlig fritänkare.

Till det som provocerade den konservativa allmänheten hörde också det extravaganta kärleksliv som skildras i Jan Troells lysande film Dom över död man (2012), som bygger på Kenne Fants bok Torgny Segerstedt. En levnadsteckning (2011). Den egensinnige chefredaktören gjorde ju inga försök att dölja att han vid sidan av sitt äktenskap med norska hustrun Puste också sammanlevde med den karismatiska judinnan Maja Forssman, maka till tidningens ägare, den kloke och övernaturligt ädelmodige advokaten Axel Forssman.

Segerstedts radikala individualism var också kontroversiell på andra sätt. I sina tidiga krönikor vände han sig med kraft mot den statliga styrningen av ekonomin, religionen och kulturlivet. Här fanns en udd som i första hand riktade sig mot socialdemokratin men också mot statskyrkan och de socialkonservativa etablissemangen kring hovet och akademierna.

Allra starkast vände han sig dock mot kommunismen och fascismen. I dessa massrörelser tyckte han sig se en förnuftsvidrig kollektivism som skulle kunna bli ett dödligt hot mot den fria tanken: ”Företeelser sådana som svärmeriet för den ryska styrelseformen och för den på den italienska fascis­men mer eller mindre troget kopierade national­socialistiska författningen äro utslag av denna smitta. I båda fallen står man inför yttringar av ett mycket utpräglat känslotänkande. Övertygade bol­sjeviker och fascister äro lika oemottagliga för alla förnuftsskäl. De tro.”

Till en början var det kommunismen som Segerstedt såg som sin huvudfiende. Visserligen hade han en kort tid haft sympatier för revolutionen i Ryssland, och som han då uppfattade som en arvtagare till franska revolutionens strävan att öka människornas frihet. Denna positiva inställning skulle dock bli kortvarig. Under hela 1920-talet och 1930-talet blev hans inställning till den ryska kommunismen alltmer negativ.

Segerstedts antikommunism fick också konsekvenser för hans inställning till den svenska socialdemokratin. Han beklagade att Socialdemokraterna inte tydligare tog avstånd från den ryska kommunismen. Dessutom vände han sig till en början mot partiets jämlikhetssträvanden. Han menade att total jämlikhet inte var möjlig, och att den inte heller var önskvärd.

Detta motstånd mot socialdemokratin skulle dock efter hand efterträdas av en mer eller mindre motvillig sympati. Skälen till detta var flera. Viktigast var nog ändå att han insåg att liberaler och socialdemokrater hade en gemensam fiende i nazismen.

Från och med Hitlers maktövertagande i januari 1933 är det alltså Nazityskland som är huvudmålet för Segerstedts polemik. I en krönika den 3 februari detta år skriver han om den nye diktatorn: ”Och den karlen skall nu världspressen nödgas syssla med var dag som Gud ger en tid framåt. Så värst länge blir det väl inte, men var dag det står på, är en dag för mycket […] Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Denna artikel fick ett berömt efterspel, Hermann Göring skickade ett ilsket telegram till tidningen.

Efter hand skulle Segerstedts polemik också rikta sig mot Hitlers medlöpare i Sverige. Många av hans krönikor är spetsade med sylvassa sarkasmer mot de svenska nazisterna. Exempel på det är hans reaktioner inför de nazistiska affärsmän i Svenska antisemitiska föreningen som försökte stoppa hans tidning.

Till det som väckte Segerstedts vrede hörde också medlöperiet vid landets universitet och högskolor, som med undantag för den pålitligt antinazistiska högskolan i Göteborg var mycket mer nazianstuckna än vad man i efterhand har velat erkänna. Om hans vämjelse inför dessa nazistiska medlöpare vittnar inte minst hans kommentarer till de manifestationer mot judisk invandring, som 1939 initierades av läkarstudenter i Uppsala, Stockholm och Lund.

Ett annat vittnesmål var hans reaktion inför svenska forskares medverkan i hyllningarna till Hitler på dennes 50-årsdag: ”Med buller och bång begås Adolf Hitlers födelsedag. All den tross, som följer makten i hälarna, har slutit upp kring honom. Tallriksslickarna, lismarna och lycksökarna kringjubla honom.”

Men Segerstedts polemik riktade sig inte bara mot de mer eller mindre övertygade nazisterna. Han vände sig också mot de demokratiska politikernas räddhågsna undfallenhet mot det nazistiska Tyskland. I skottgluggen stod först och främst Per Albin Hansson.

Det som Segerstedt framför allt vände sig mot var godkännandet av ”permittenttrafiken”. Med detta avsågs de transporter av tyska soldater genom Sverige, som regeringen såg sig tvingad att gå med på. Om denna trafik skrev den sarkastiske Segerstedt:

”Icke undfallenhet utan smidig anpassning är regeringspolitikens särmärke. Detta var den tes hans excellens statsministern förfäktade vid gårdagens valmöte. Medan hans excellens talade rasslade ett tåg på femton vagnar, hälften boggie­vagnar, fullastade med tyskt krigsfolk genom svenska bygder mot Norge. Det var ’permittenter’, som fraktades till vårt forna broderland.”

Segerstedts polemik mot eftergiftspolitiken fick stort genomslag i våra nordiska grannländer. Hans artiklar i GHT förbjöds visserligen av den tyska ockupationsmakten, men de smugglades över gränsen av antinazistiska aktivister och utgavs i bokform av den norska motståndsrörelsen. (En av dessa budbärare mellan folken var min morbror, fysikprofessorn Torsten Gustafsson, som också medverkade till att den danske Nobelpristagaren Niels Bohr inte hamnade i nazisternas klor.)

Kontrasten mellan Segerstedt och hans socialdemokratiske antagonist blir mycket tydlig i den tredje delen av SVT:s serie om Sverige under andra världskriget. Här gör Per Albin en slät figur, och hans eftergifter mot de tyska nazisterna framstår som feg opportunism. På den punkten är tv-serien kanske inte helt igenom rättvis. Många professionella historiker tycks idag vilja rättfärdiga rege­ringens politik vad gäller permittenttrafiken.

Också den landsflyktige statsministern Johan Nygaardsvold skulle ändra mening. Efter krigets slut medgav han att Sveriges neutralitet var ”en lykke for Norge och det norske folk”. Detta är en omständighet som borde ha påpekats i SVT:s serie Sverige och kriget. Som det nu är blir bilden av den svenska politiken lite skev. Detta hindrar inte att serien på det hela taget är ett stycke lysande folkbildning.

Torgny Segerstedt tillhör genom sina insatser den del av opinionsbildningen under andra världskriget som vi svenskar har anledning att minnas med stolthet. Därför vore det på sin plats med en återutgivning av hans I dag-artiklar.

Bland mycket annat finns här den ledare – citerad på Segerstedtmonumentet i Göteborg – som avslutas med orden:

”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria. De liknar icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över ’galningarna’. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. Det går så med de tama djuren. De taga inga risker, och de förlora alla chanser.”

Att ställa ”de tama djuren” mot ”de fria fåglarna” låg naturligtvis nära till hands den oktoberdag 1940 då Segerstedt skrev sin ledare. I likhet med sin retoriska förebild, värmlänningen Gustaf Fröding, tar han ofta fågellivet som utgångspunkt för sina reflektioner.