Vägen till Nirvana

Humanistiska forskare predikar ofta ett woke-evangelium, som mest verkar gå ut på att alla olyckor och allt lidande här i världen kan läggas döda vita män till last. Det tycks som att dessa forskares främsta ambition är att gräva humanioras grav.

Man kan hoppas på ett slags tillnyktring. Humanisterna borde syssla med mer väsentliga ting, som att hålla det förflutna vid liv och göra det tillgängligt för dagens publik. Hur begränsad den än må vara. En inte oviktig del av denna verksamhet är att se till att gamla texter på döda språk översätts till levande språk. Handböcker i all ära, men de kan aldrig ersätta originaltexter.

På just den punkten har dagens läsare det bättre förspänt än vad som någonsin tidigare har varit fallet. Idag finns det genom I Tatti Renaissance Library, som nu omfattar ett hundratal volymer, möjlighet att läsa vad renässansens ledande tänkare skrev på latin.

Numera finns också Murty Classical Library of India som snabbt har blivit en oersättlig källa för alla som har det minsta intresse för världens folkrikaste nations kultur. Också här rör det sig om tvåspråkiga utgåvor med originalet – som kan vara sanskrit, pali, urdu och många andra språk – på vänster sida och engelska till höger. Dessa volymer visar att det fortfarande görs viktiga insatser inom humaniora, men det är förstås jobbigare att lära sig sanskrit än att tota ihop ett par hundra sidor om någon snart bortglömd samtida koryfé. Det senaste tillskottet till denna serie är remarkabelt och är inte bara av religionshistoriskt intresse utan också filosofiskt. Det rör sig om en utgåva av en av buddismens centrala texter Milindapanha eller The Questions of Milinda (Harvard University Press), översatt från pali och kommenterad av den amerikanska professorn Maria Heim. Hennes kommentarer hade gärna fått vara mera utförliga men det har redan blivit en tjock bok. Den som vill veta mer har ju nätet eller specialverk som den oumbärliga Princeton Dictionary of Buddhism att tillgå.

Historiens börjar med Alexander den stores invasion av Indien på 320-talet f Kr. I kölvattnet av invasionen etablerades den så kallade gandhara-civilisationen, där indiska och grekiska inslag mötte varandra. Där regerade någon gång strax före vår tideräknings början en kung vid namn Menander, som kan ha varit förebilden för kung Milinda i föreliggande bok. Som så mycket annat i tidig indisk historia är det ont om säkra fakta och säker datering och alltså fritt utrymme för mer eller mindre fria spekulationer.

Till skillnad från många av dagens regenter var Milinda en tänkande kung som ”älskade debatt och diskussion och var angelägen att samtala med materialister, sofister och andra sådana personer”. Tyvärr visade det sig vara ont om sådana i Milindas huvudstad Sakal. Så han fick leta annorstädes.

Efter ett långvarigt sökande fick kungen till slut höra talas om en munk vid namn Nagasena, som han kallade till sitt hov. Där började han ställa svåra filosofiska och teologiska frågor. Om detta möte mellan Menander/Milinda och en annars okänd munk verkligen har ägt rum är osäkert. Vad som där­emot är säkert är att det skriftliga resultatet av denna nu två tusen år gamla debatt mellan en vetgirig kung och en vis asket har blivit en klassisk text som ställer frågor som fortfarande upptar teologer och filosofer. Ja, egentligen alla som då och då ställer sig frågan om vad allt egentligen går ut på har något att lära av denna dialog. Nagasenas svar blir kanske dock ibland lite väl omständliga för nutida otåliga läsare.

Utgångspunkten är att allt är lidande. Det upprepas ständigt eftersom vi återföds. Hur vi reinkarneras bestäms av karma – tidigare handlingar som har avgjort vår nutida position i skapelsen. Lite vanvördigt skulle man kunna översätta karma med ”som man bäddar får man ligga” i en till synes oändlig kedja av födelse, lidande och död. Denna tröstlösa följd av eländigt liv kallas samsara.

Nagasenas svar på Milindas 262 frågor har ett övergripande syfte: att lära kungen hur man bryter denna kedja av meningslöst lidande för att uppnå nirvana eller, som det heter på pali, nibbana. Det är det totala utslocknandet, som utplånar ålderdom och död och innebär ett slut på allt lidande. Det är den absoluta intigheten men också ”frid, lugn, lycka, glädje, renhet, svalka”. Här är det inte helt lätt att följa med, eftersom intet ändå tycks vara något.

Milinda är lite inne på samma linje när han ställer en snärjande fråga: Vad är poängen med att be i ett buddistiskt tempel när Buddha inte längre finns, eftersom han uppnått slutgiltig nirvana. Nagasena måste uppbåda all sin dialektiska fingerfärdighet för att förklara för den skeptiska kungen att det nog ändå kan vara bra att be även om föremålet för bönen inte finns.

Vid läsning av den här boken har jag ibland undrat om buddismen är en religion. Svaret är förstås ja men i mångt och mycket förefaller den i lika hög grad vara en etik för att inte säga en teknik för att får slut på eländet, ett slut på lidandet.

För att få kungen att fullt förstå detta måste Nagasena först verkställa en radikal för att inte säga brutal dekonstruktion av vad det innebär att vara en person, en individ med ett själv. Det börjar med att Milinda frågar munken: ”Vem är du?” Han svarar: ”Mitt namn är Nagasena.” Men det är bara ett namn, det finns ingen person där. Nagasena är inte identisk med sina kroppsdelar. Han jämför sig med en vagn som inte är identisk med sina hjul eller andra delar. Först när de sätts samman på ett visst sätt blir det en vagn. Men ingen enskild del är en vagn, det finns ingen ”vagnessens”. Det som vi kallar ett ”jag” eller ett ”själv” och som vi inbillar oss finns med oss från födelse till död finns egentligen inte. Det är bara en ström av kroppsliga och själsliga upplevelser. Här finner vi, skriver Maria Heim, den anti-essentialism som är så central i buddistisk filosofi.

En fråga som ställs är: Är jag idag samma jag som jag var igår? Om vi tänder en ljuslåga med lågan från ett annat ljus – talar vi då om samma låga? I sin bok Losing Ourselves från 2022 tar den amerikanska filosofen Jay Garfield denna text som utgångspunkt för att visa att vårt själv är en illusion och att livet blir mycket bättre när vi inser detta.

Ett genomgående tema är strävan att klippa av alla affektiva, känslomässiga band med världen. Känslor leder till önskningar som leder till hopp om förändring som leder till blivande och vidare till födelse. Och ”där det finns födelse finns det ålderdom och död och med dem sorg och lidande”. Målet är att få ett slut på detta. Man måste då avstå från världen och Nagasena räknar upp de tjugo krav som måste uppfyllas, till exempel ensamhet, disciplin, mildhet och hemlöshet. Den hemlöse asketen måste ha en saffransfärgad klädedräkt och raka sitt huvud. Att ha hår innebär sexton nackdelar som alla noggrant räknas upp. Skalliga kan alltså finna tröst i denna bok.

När Nagasena svarat på alla dessa frågor omfattar Milinda buddismens sanningar. Han överlämnar sitt kungarike åt sin son. Han väljer fattigdom och hemlöshet och uppnår till slut den vishet som befriar honom från återfödelse.