Välskrivet om skrivkonstens historia

Att skrivkonstens regler och materiella förutsättningar har betydelse för den text som skrivs är en sanning så självklar att litteraturhistoriker först på den senaste tiden lagt märke till den. Man visste förstås att medeltida munkar plitade på pergament och att vikingar ristade runor på sten, samt att dagens ungdom skriver med tummarna på mobilen och inte längre lär sig skrivstil i skolan. Men att ägna tankemöda åt så till synes triviala ämnen föll knappast någon svensk litteraturvetare in förrän en tysk profet vid namn Friedrich Kittler på 1980-talet uppenbarade sig med teorier om ”Aufschreibesysteme”. Numera skrivs det och talas också i Sverige om ”nedskrivningssystem” och ”textens materialitet”.

Och den som hos oss gör ämnet särskilt intressant är utan tvivel Thomas Götselius, litteraturprofessor i Stockholm med inriktning på mediehistoria.

Götselius har nu publicerat ett lärt och välskrivet verk om skrivkonsten som börjar med antiken och slutar med vår digitaliserade nutid, Författarens hand. Sex kapitel ur handskriftens litteraturhistoria (Glänta produktion). Något heltäckande översiktsverk är det dock inte utan snarare en essäsamling som gör nedslag i sex olika perioder av Västerlandets litteraturhistoria. Kapitlen har som regel sin utgångspunkt i ett konstverk, en litterär text eller ett författarskap som får illustrera det förhärskande skrivsystemets egenart och litterära användning.

Första kapitlet handlar om antiken och utgår från en känd pompejansk väggmålning av ett högutbildat äkta par som håller fram sina skrivverktyg: hustrun ett skrivstift och ett par vikbara vaxtavlor, hennes make en fjäderpenna och en rulle papyrus. Här visas sedan hur det muntligt diktade eller dikterade men efter hand också i skrivakten nyskapade verket utformas med alfabetets hjälp, antingen som koncept i kursivstil på vaxtavlor eller i mer permanent form som präntad text på papyrusrullar. Utvecklingen leder till en växande klyfta mellan en auctor, en upphovsman eller författare (som Vergilius eller Cicero), och en scriptor, skrivare, ofta en slav som skrev efter diktamen.

Därefter kommer ett kapitel som handlar om skrivandet i de medeltida klostren. En utgångspunkt är den skillnad som där görs mellan Scriptura, Bibeln eller den heliga skrift, och litterae, annan litteratur.

Vaxtavlor används fortfarande, men papyrusrullen har ersatts av djurhudar som med stor möda omvandlats till pergament, för att sedan prydas med vackert utformade bokstäver och bindas ihop till en kostbar lunta, en codex i kyrkans tjänst. Skrivarbetet betraktas som en helig och ofta plågsam plikt som munken måste underkasta sig för sin själs frälsning. Möjligheten till självständigt skapande är begränsad till ett fåtal kyrkofäder som Augustinus eller fromma makthavare som den heliga Birgitta. Andra skribenter måste ödmjukt finna sig i Skriftens tyranni och i princip bli trogna avskrivare av andras texter.

Tredje kapitlet handlar om ”pennans renässans”. Det har sin utgångspunkt i Albrecht Dürers bekanta träsnitt från 1514 av Bibelöversättaren Hieronymus i sin trivsamma skrivarstuga med sitt tama lejon vilande på golvet. Nu stärks den enskilde författarens ställning. Skrivstilen börjar användas för individuell mänsklig kommunikation, till exempel mellan vänner eller älskande par. Det underlättas av papperets seger över det dyra pergamentet och det gutenbergska boktryckeriets övertagande av klosterbrödernas mödosamma präntande av heliga luntor.

Redan dessförinnan hade den lärde Abélard och hans elev Héloïse börjat skriva kärleksbrev till varandra och den antiksvärmande humanisten Francesco Petrarca diktat kärlekssonetter som under renässansen får efterföljare i hela Europa.

Kapitel 4 skildrar skrivkonsten som maktens instrument under den svenska stormaktstiden och utgår från biskop Haquin Spegels Guds Werk och Hwila, ett mäktigt versepos från 1685 om den gudomliga skapelsen. Det är fyllt av metaforiska hänvisningar till författarens penna som ett redskap i Guds och härskarnas tjänst.

Under denna period blir det nödvändigt för kyrkans och rikets ledare, men även för dess ämbetsmän, militära befälhavare och sekreterare, att behärska skrivkonsten för att kunna styra med hjälp av dokument som samlas i arkiv och kungliga kanslier. Men det blir också viktigt för vanligt folk att lära sig läsa för att klara husförhören och ta del av maktens påbud.

Detta är de kungliga kopisternas och den tyska skrivstilens tid.

Nästa kapitel behandlar romantikens skriftvanor, med Carl Jonas Love Almqvist som paradexempel. Detta är en tid då fantastiken släpps lös i skriften och den tyska kanslistilen ersätts av den mer lättlästa engelska skrivstil som till nyligen har varit i bruk. Dessutom börjar den individuella handstilen ses inte bara som en garant för textens autenticitet utan också som en nyckel till den individuella personligheten.

Almqvists författarskap passar särdeles väl för Thomas Götselius syften, eftersom Almqvist inte bara själv var en ärkeromantisk diktare i flera olika genrer utan dessutom under olika perioder i sitt liv verkade som skollärare, rektor, präst, journalist och reformpedagog. Han var författare till en rättstavningslära och en språklära för ungdomen och var dessutom väl förtrogen med tidens arkiv och bibliotek.

I företalet till andra utgåvan av ungdomsverket Amorina introducerar han ”det röda manuskriptet”, som skrivet med rött bläck uttrycker en säregen andes skräckvisioner. Också i sina sena, omsorgsfullt handskrivna texter efter flykten till USA ger Almqvist uttryck för ett slags handskriftens metafysik, fast nu i mindre romantisk och mer materialistisk anda.

Det sjätte och sista kapitlet i Götselius bok behandlar affärskontorets avskiljande från hemmet under 1800-talet och utvecklingen av ett disciplinerat och effektivt skrivarbete med kopister som sliter hårt med sina stålpennor tills skrivmaskinen introduceras kring sekelskiftet 1900. Utgångspunkt är en novell av Herman Melville, Bartleby, skrivaren – en berättelse om Wall Street, från 1853. Huvudpersonen är en stackars kontorsslav som fått värk i kroppen av att stå vid pulpeten och kopiera texter, gör uppror mot sin arbetsgivare och slutar i elände. Sist följer en efterskrift där Götselius kortfattat skisserar den vidare utvecklingen mot datorer, digitalisering och slutligen AI.

Det är ett nöje att följa Götselius briljant essäistiska framställning, med dess många originella synpunkter på sambandet mellan skrivsystem och litteratur. Men i längden irriteras man över bristen på definitioner och tydlig periodavgränsning. Vad menas mer exakt med ”nedskrivningssystem”? Bestäms ”systemet” i första hand av alfabetet, skrivredskapen, skrivstilen eller den sociala skriv­situationen? Eller av alla fyra? Exakt hur går övergången till från ett system till ett annat?

När börjar det nya systemet gälla, när dominerar det, när slutar det? Kan flera system existera samtidigt på samma plats? Finns ingen statistik som kan be­lysa sådana frågor mer precist, åtminstone vad gäller de senaste tidsperioderna?

Och varför skriver Thomas Götselius inte ett ord om runskriften, som ju verkligen haft stor betydelse i Nordeuropa och vars samband med minnesinskrifter, runmagi, rundiktning och personliga meddelanden förtjänar att behandlas i ljuset av modern medieteori?

Fast kanske bör man inte klandra Götselius för att han inte besvarar alla dessa frågor utan istället glädjas över att han lockar läsaren att själv gå vidare på egen hand. Säkert är att han har skrivit en stimulerande bok som förtjänar att få ett stort inflytande på svensk litteraturforskning.