Varken röd eller blå

Ännu i min barndom på 1940-talet betraktades Erik Gustaf Geijer (1783–1847) som en nationell kulturpersonlighet av kolossala mått. Han ansågs oslagbar på flera områden samtidigt: poesi, historieforskning, filosofi, musik och politik. Bredbent och självsäker stod han staty framför universitetshuset i min hemstad Uppsala med en beundrande ung kvinna som spelade harpa vid hans fötter. Hon påstods föreställa ”Geijers tanke”. Till råga på allt fick jag tidigt veta att denne patriark var min ädle förfader och att de flesta släktingar dyrkade honom. Hur i fridens dar skulle man kunna leva upp till ett så majestätiskt släktarv?

Efterhand som tiden gick blev dock även Geijer omvärderad och hans storhet flagnade, vilket jag tyckte var ganska skönt. Modernister ansåg att hans dikter inte alls var så märkvärdiga när det kom till kritan. Min pappa, historikern Erik Lönnroth, och andra weibullianer hävdade att Geijer var alltför usel som källkritiker för att vara en bra historiker. Analytiska filosofer började tycka att han inte heller var något vidare som filosof. Hans musikaliska kompositioner? Jovisst var de imponerande för att vara gjorda av en amatör, men några storverk var de väl knappast.

Och hur var det egentligen med Geijers politik? Redan i skolan fick jag lära mig att han som professor varit ledare för Uppsalas konservativa falang av intellektuella, men kring nyåret 1838 hade han med dunder och brak ”avfallit” till den då framväxande liberalismen och därmed temporärt gjort sig omöjlig bland sina konservativa vänner. Det var då han skrev sin dikt ”Ensam i bräcklig farkost” om seglaren som vågar sig ut på det öde havet men vet att han har Gud på sin sida. Så värst länge behövde han dock inte vara ensam med sin Gud, ty snart slöt mängder av radikala ungdomar upp bakom honom, och även de konservativa, ja till och med kungen slöt honom så småningom till sitt hjärta. Men hur skulle man egentligen förstå hans ”avfall”? Och vilken betydelse hade Geijers politiska tänkande haft för senare debatt och samhällsutveckling? Härom fanns – och finns ännu – vitt skilda åsikter.

Trots allt vågar man nog påstå att den politiske Geijer faktiskt bevarat sin aktualitet längre och bättre än den konstnärlige, historiske eller filosofiske. Ett standardverk på området, som jag tidigt läste och beundrade, är statsvetarprofessorn Carl Arvid Hesslers gedigna tvåbandsverk Geijer som politiker (1937–47). Inte bara borgerliga nationalister utan också ett flertal kända svenska vänsterintellektuella som Per Nyström, Kurt Aspelin och Anders Ehnmark åberopade ännu i slutet av 1900-talet Geijers politiska skrifter med stor entusiasm och beundran. Ett utmärkt och välkommenterat urval av dessa skrifter, huvudsakligen från tiden efter ”avfallet”, utgavs 1980 på det socialdemokratiska förlaget Tiden av den radikale historikern Torsten Nybom. Här betonades bland annat likheter mellan Karl Marx och den sene Geijer. Bland ofta åberopade Geijercitat fanns ett stiligt formulerat från 1844 som nästan låter som Kommunistiska manifestet: ”Kapitalistens bekvämliga vila efter väl förrättat jordiskt förvärv är icke mänsklighetens mål. Mot en klass, som skulle våga att så anse det, kastar hopen bort sitt liv i förtvivlade uppror, – vore det ock blott för att emot den betyga sitt förakt. Skulle ett sådant slags ny borgerlig adel, – en aristokrati av vattenbi och drönare – vilja stadga sig, så är den i själva sin uppkomst förlorad.”

Nu har det emellertid kommit en ny antologi med politiska Geijertexter översatta till engelska, där Geijer ingalunda framstår som revolutionär utan snarare som något slags nyliberal med stark tro på marknadskrafterna. Boken heter Freedom in Sweden. Selected Works of Erik Gustaf Geijer och är, till skillnad från den tidigare antologin, utgiven på det borgerliga förlaget Timbro av teknologen Björn Hasselgren med en längre inledning författad av ekonomhistorikern Lars Magnusson. Urvalet innehåller texter från såväl före som efter ”avfallet”, men i Magnussons inledning tonas skillnaden mellan Geijers ”konservativa” och ”liberala” period ned betydligt. Istället framhävs kontinuiteten i Geijers tänkande och särskilt hans starka engagemang för individens medborgerliga frihet, som sägs komma till uttryck redan i hans tidigast tryckta skrift, äreminnet över Sten Sture den äldre, skriven när författaren ännu var en 19-årig student. Och i Björn Hasselgrens studie av den ”avfallne” Geijers inställning till fattigvårdsfrågan sägs Geijer ingalunda förebåda Karl Marx utan istället den borgerlige ekonomen och antisocialisten Joseph Schumpeter.

Så hur bör då Geijer placeras – till höger på Timbro eller till vänster på Tidens förlag? Varken på det ena eller det andra stället, vill jag nog själv mena. Hans skrifter bör ses mot bakgrund av den tid han tillhörde, och det var en tid då det varken fanns nyliberaler, kommunister eller socialister i modern mening. Hans politiska texter är nästan alltid knutna till en bestämd historisk situation och en bestämd målgrupp, som han försöker påverka och därför anpassar sina ord efter. Ynglingen Erik Gustafs äreminne över Sten Sture den äldre, som han vann pris för i Svenska Akademien, bör till exempel främst förstås som en skicklig uppvisning i nationalistisk retorik avsedd att imponera på Akademiens ledamöter, inte som ett uttryck för en genomtänkt politisk teori. Och den väletablerade professor Geijers ovan citerade ord om kapitalisten som ”vattenbi och drönare”, som på 1840-talet framfördes i en högtidsföreläsning avsedd att göra intryck på såväl kungahuset som konservativa kolleger i Uppsala, skall nog närmast förstås som en varning till dåtidens alltför ivriga liberaler på vänsterkanten att inte gå för långt i sin entusiasm för marknadskrafterna. Någon marxist är han förvisso inte men inte heller någon nyliberal.

Också själva ”avfallet” 1838 och de polemiska skrifter som Geijer då publicerade skall nog i första rummet betraktas som ett dramatiskt spektakel betingat av speciella omständigheter. Här gällde det för Geijer att göra intryck på dåtidens liberala tidningspress och på den studerande ungdomen, som vid denna tid vänt sig bort från de positioner som han själv och hans professorskolleger tidigare försvarat. Manövern lyckades över förväntan, eftersom han genast återfick sin popularitet. Lars Magnusson har utan tvivel rätt i att man inte skall överdriva dess ideologiska betydelse. I själva verket framgår detta ganska tydligt redan av Carl Arvid Hesslers grundläggande standardverk.

Det hindrar inte att Geijers politiska texter ofta är spännande att läsa, framförallt därför att han konsekvent försöker härleda alla politiska problem ur deras historiska förutsättningar. Därvid skiljer han sig fördelaktigt från de flesta av dagens samhällstänkare. Hans texter om dåtidens samhällsfrågor nästan svämmar över av hänvisningar till den allmänna samhällsutvecklingen och till händelser som inträffade redan i romerska riket eller i medeltidens Sverige. Det gör honom ofta svårläst, men han formulerar sig för det mesta så slagkraftigt att det är en fröjd att läsa honom. Visst förtjänar han att översättas till engelska. Såvitt jag kan bedöma har hans skrifter också översatts mycket elegant i denna samlingsvolym av engelsmannen Peter C Hogg. Jag begriper dock inte varför översättningen har utgått från 1873–75 års utgåva av Geijers samlade skrifter och inte från John Landquists betydligt modernare och mer tillförlitliga från 1923–31.

Kommer Geijer nu att bli läst utomlands i denna utgåva? Det är jag ingalunda säker på, men som hans ovärdige ättling tillåter jag mig ändå att hoppas. Fast helst bör han läsas utan vare sig rödfärgade eller blåfärgade glasögon.