Verklighetens återkomst

I en krönika i finlandssvenska Ny Tid nyligen jämförde Lars Sund Donald Trumps förhållande till fakta med inställningen hos vissa franska filosofer: ”I dokusåpan som nu utspelas i Vita huset kulminerar den process som startade 1979 med publiceringen av den franske filosofen Jean-François Lyotards lilla bok La condition postmoderne. Rapport sur le savoir (Det postmoderna tillståndet. En rapport om kunskap). Jag tror nog att många, precis som jag, har uppfattat postmodernismen som åtminstone delvis ett vänsterprojekt. Men det är hos högerpopulismen vi hittar en av postmodernismens centrala tankar omsatt i praktiken – avobjektifieringen, idén att det inte finns objektiva sanningar utan att vår uppfattning om världen baseras på subjektiv representation och konstruktion. Eller för att uttrycka det rakare: min sanning är precis lika god som din.”

I Sunds krönika är det alltså postmodernisten Jean-François Lyotard som får klä skott. Han kunde emellertid också ha nämnt Jean Baudrillard (1929–2007). Denne inflytelserike filosof har i sina verk hävdat att verkligheten i det kapitalistiska samhället har ”imploderat”, upphört att existera.

Baudrillards tes väckte på sin tid stor uppmärksamhet, inte minst i Sverige. Tanken på verklighetens ”implosion” utgjorde i mångas ögon ett inspirerande inslag i det postmodernistiska tänkande som vid denna tid stod i centrum för debatten. Ett vittnesbörd om det var den utställning med namnet Implosion som 1986 öppnade på Moderna museet i Stockholm. Sedan dess har entusiasmen för det postmodernistiska tänkandet hunnit svalna.

I idéhistorikern Svante Nordins bok Filosoferna från 2011 bär kapitlet om Baudrillard den raljanta titeln ”Mannen som avskaffade verkligheten”. Valet av denna infama rubrik ska läsas som ett led i Nordins kritik av vad han i andra sammanhang beskrivit som ett postmodernistiskt krig mot ”förnuft, upplysning, vetenskap och civilisation”.

I Nordins hittills främsta verk Filosofins historia (Studentlitteratur) – som först publicerades 1995 och nu har kommit i en nyutgåva – lyser polemiken för det mesta med sin frånvaro. Men avståndstagandet från postmodernism och poststrukturalism är ändå otvetydigt. I ett nytillkommet avsnitt av boken skriver han:

Poststrukturalismen och postmodernismen kan emellertid långt ifrån betraktas som den franska filosofins sista ord. Tvärtom har med början redan under 1970-talet en tydlig motreaktion gjort sig gällande. En ny realism eller rent av materialism har vuxit fram under avvisande av det lingvistiska paradigmet. Verkligheten är inte bara text, inte bara diskurs, inte bara språk och tecken. […] Kanske har verkligheten på nytt hunnit upp den franska filosofin.

Filosofins historia har en tydlighet och personlig touch som ibland kan erinra om ett mästerverk i genren, Bertrand Russells Västerlandets filosofi. I sina bästa stunder kan Nordins bok också ses som en arvtagare till några av de elva mästerverk från de humanistiska vetenskapernas ”guldålder”, som Nordin listade i Humaniora i Sverige (2008). Tydligheten kan han ha tagit i arv från Ingemar Hedenius Om rätt och moral (1941), men den personliga tonen erinrar ibland om lättheten och den stilistiska briljansen hos hans lundensiske lärare Staffan Björck, författare till den klassiska Romanens formvärld (1953).

En annorlunda bild av postmodernismen än Nordins får vi i en nykommen bok av idéhistoriken Anders Burman, Flykten från Hegel. Den postmoderna vänsterns genealogi (Tankekraft Förlag). Baudrillard nämns där bara i förbigående, och hans en gång så hyllade tes om verklighetens ”implosion” lyser med sin frånvaro.

Burman tycks i sin bok utgå från den så kallade ”generositetsprincipen”. Han vill med andra ord presentera de texter han läser på ett så välvilligt sätt som möjligt. Resultatet kan liknas vid en skickligt skriven apologi, där de postmodernistiska tänkarna får framträda i högtidsdräkt.

Särskilt tydligt blir detta i avsnitt där Burman polemiserar mot postmodernismens motståndare, som Jürgen Habermas eller Stephen Hicks. Här hävdas att företrädarna för denna tankeriktning ska ses som sentida efterföljare till upplysningen och den Immanuel Kant som skrev uppsatsen ”Svar på frågan: Vad är upplysning?”

Ett exempel på det är avsnittet om Michel Foucault (1926–1984). Burman är naturligtvis medveten om att författaren till Övervakning och straff brukar räknas till upplysningens vedersakare, men han nöjer sig inte med den kategoriseringen, utan vill alltså hävda att den sene Foucault i själva verket var en efterföljare till Kant och upplysningsfilosoferna. Något liknande säger Burman i avsnittet om en av Foucaults konkurrenter, Jacques Derrida (1930–2004). Burman skriver sålunda: ”I olika sammanhang framhåller Derrida nämligen att han inte alls avvisar upplysningstraditionen som sådan utan tvärtom förbinder dekonstruktionen med såväl demokratins emancipatoriska ideal som ’den nya, väldigt nya Aufklärung’ ”.

För att få denna historieskrivning att verka sannolik har Burman tvingats förtiga en hel del av det som kastar ett ofördelaktigt ljus över postmodernisterna. Han skriver uppskattande om Michel Foucault, men vi får inte veta att denne ryktbare filosof hyllat både Mao och ayatolla Khomeini.

Det är också betecknande att Burman inte alls berör den skandal som drabbade den postmodernistiska rörelsen sommaren 1987. Då avslöjades att en av dess centralgestalter, den belgisk-amerikanske litteraturvetaren Paul de Man, under andra världskriget hade varit nazistisk kollaboratör och antisemitisk journalist. Detta ledde till en intensiv debatt i amerikanska och franskspråkiga medier. Många – till exempel Derrida – försökte bortförklara Paul de Mans nazism, medan andra hävdade att bortförklaringarna var så krystade att de satte hela det postmodernistiska projektet i fråga.

Upptäckten av Paul de Mans nazistiska förflutna kan tyckas irrelevant. Inte desto mindre fick den stor betydelse för de filosofiska och litteraturteoretiska diskussionerna i Frankrike och USA. Många forskare såg nu plötsligt ett samband mellan Paul de Mans ifrågasättande av språkets förmåga till verklighetsskildring och hans nazistiska ungdomsjournalistik. Man menade att hans postmoderna språksyn var symtomatisk för en före detta nazistkollaboratör som velat bagatellisera eller förtränga minnena av sina tidigare skriverier.

I Sverige gick dock debatten om Paul de Mans komprometterande förflutna relativt obemärkt förbi. Det skulle dröja ända till början av tjugohundratalet innan denna skandal började diskuteras mer allmänt. Då var ju frågan inte längre lika kontroversiell, eftersom postmodernismen vid det laget inte längre stod i fokus för den intellektuella debatten.

Det innebär dock inte att postmodernismen skulle ha blivit betydelselös. I själva verket har den i åtskilliga sammanhang kunnat leva vidare som ett slags kulturellt bottenslam – alltså vad tyskar kritiker brukar kalla gesunkenes Kulturgut.

Exempel på det har man långt in i sen tid kunnat finna i lärarhögskolornas undervisning i ämnen som pedagogik och didaktik, liksom i delar av den forskning om ”historiebruk” som bedrivs på några av våra universitet.

Det mest påfallande tecknet på att postmodernismen lever kvar är nog ändå den identitetspolitiska diskurs som trots intern kritik alltjämt florerar inom vissa delar av vänstern. Inspirerade av postmoderna idéer hävdar anhängarna av så kallade identitetspolitik att vår roll som medborgare inte bara ska avgöras av den samhällsklass vi tillhör utan också av sådant som ras, etnicitet, sexuell läggning, religion, kultur med mera. I tankemönstren ingår att det inte är legitimt att bedöma en person utanför den egna gruppen. Med andra ord skulle en saklig, opartisk och rättvis bedömning av en transperson bara kunna åstadkommas av andra transpersoner, medan muslimer bara får bedömas av andra muslimer.