Woolf måste läsas långsamt

Få stadspromenader i den moderna litteraturen har blivit så berömda som mrs Dalloways i Virginia Woolfs roman med samma namn. I den ikoniska inledningsmeningen konstateras att hon ska köpa blommorna själv till festen på kvällen. Av den anledningen ger hon sig ut på gatorna i centrala London, och när hon efter bara några sidor stöter på barndomsvännen Hugh Whitbread berättar mrs Dalloway att hon älskar att promenera i London och faktiskt föredrar det framför att göra det på landet. Det är väl känt att Woolf själv gärna gav sig ut till fots i huvudstaden och då samlade material till sina noveller och romaner.

Alltmedan Big Ben med dova slag registrerar hur morgonen långsamt övergår i förmiddag strövar mrs Dalloway genom stadsdelarna Westminster och Mayfair till Mulberrys blomsteraffär. Människors vägar korsas och romanen tränger in i deras medvetande under några sidor in­nan ett nytt livsöde tar vid. Storstaden spritter av liv och aktiviteter. Detaljerna når läsaren med knivskarpa konturer, oavsett om det rör sig om lax på ett isblock på Bond Street eller diskreta änkefruar som far ut på ”hemlighetsfulla morgonärenden” i sina bilar.

I år har det gått 100 år sedan romanen publicerades. Efter Virginia Woolfs självmord 1941 publi­cerades valda delar ur hennes dagböcker, och ett av dessa urval kom i svensk översättning 2008 under titeln Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915–1941. I en anteckning den 14 maj 1925 tycks Woolfs återkommande depressioner avlägsna. Hon njuter av den första sommardagen, säger sig nästan sprängas av lust att ta sig an Mot fyren och föreställer sig hur somliga vänner i samma stund sitter på landet och läser den nyutkomna Mrs Dalloway. Den publicerades på det sedermera legendariska förlaget The Hogarth Press, som hon själv drev tillsammans med maken Leonard.

Ett sekel senare råder det inget tvivel om att Virginia Woolf är högst levande i det litterära sammanhanget också i Sverige. Den epokgörande feministiska analysen i essän ”Ett eget rum” finner alltjämt nya läsare. De senaste åren har nyöversättningar av romanerna Mot fyren, Vågorna, Åren och Orlando sett dagens ljus. Till dessa fogar sig nu Eva Åsefeldts njutbara nyöversättning av Mrs Dalloway (Albert Bonniers Förlag). Även om det verkligen inte är något fel på Else Lundgrens äldre översättning tycks mig Åsefeldts vitala språkdräkt kongenial med den energiska formuleringskonst som in i minsta bisats präglar originalet.

Liksom James Joyces Ulysses (1922) – ett annat av den europeiska modernismens portalverk – utspelar sig Mrs Dalloway under en enda sommardag, närmare bestämt en onsdag i juni 1923. I sitt förord till nyöversättningen påminner författaren Anna-Karin Palm om att The Hogarth Press faktiskt tackade nej till att publicera Joyces roman. Anledningarna var främst praktiska, men Woolfs dagbok vittnar om att hon hyste blandade känslor inför irländarens prosaverk. Ändå är beröringspunkterna uppenbara, och till dessa hör modernistiska stilgrepp som medvetandeflöden och inre monologer. På ett tidstypiskt sätt slungas huvudpersonen redan på den första sidan tillbaka i minnet till en avlägsen dag då hon med gnisslande ljud öppnade de franska fönstren på barndomshemmet Bourton.

Woolfs roman utspelar sig i ett London där det brittiska imperiet inte längre kan tas för givet men fortfarande utgör en central del av människors världsbild. Första världskriget är över, men dess efterverkningar är högst märkbara, inte minst för den traumatiserade veteranen Septimus Smith, vars personporträtt ofta framhållits som ett av romanens främsta. En gång var han en aspirerande poet, men en bit in i romanen tar han livet av sig. Som Lisbeth Larsson framhåller i sin gedigna Promenader i Virginia Woolfs London (2014) är Mrs Dalloway dock en ovanlig urban roman för sin tid, eftersom den parallellt med de mörka inslagen är en exalterad hyllning till huvudstadens brokiga liv. Samtidigt som gestalterna präglas av faktorer som klass och kön uppstår oväntade manöverutrymmen när de rör sig i staden och korsar varandras vägar.

Jämte Septimus befolkas romanen av centrala personligheter som ungdomskärleken Peter Walsh och hans motpol, mrs Dalloways make Richard, som får representera det konventionella liv som valdes. Framställningen av huvudpersonens fiende, dotterns historielärarinna miss Kilman, skänker berättelsen en uppfriskande dimension av bitterhet och klasshat.

Huvudpersonen själv klyvs mellan ­eufori och leda, viljekraft och passivitet, mellan en dragning till livet och en förhöjd känslighet inför tiden och döden. I höjd med Piccadilly erfar läsaren ett av romanens existentiella hugg: ”Hon kände sig väldigt ung, samtidigt obeskrivligt gammal. Hon skar som en kniv genom allt, samtidigt stod hon utanför och såg på.

Hon hade där hon stod och betraktade droskbilarna en återkommande känsla av att vara långt, långt ute till havs och helt ensam, hade ständigt känslan av att det var mycket, mycket farligt att leva ens en enda dag.”

Men prosan är levande också i mer perifera öden, som i porträttet av den namnlösa tiggande kvinnan mitt emot Regent’s Parks tunnelbanestation. Hon sägs genom alla tider, ”när den stenlagda gatan hade varit gräs, när den varit träskmark, under betarnas och mammutarnas tidsålder”, ha sjungit sin sång om hur hon för miljontals år sedan promenerat i maj med sin älskade man. Faktum är att det hör till romanens rikedom att varje läsare finner sina gestalter som talar till dem – och dessa kan variera vid omläsningar. Själv har jag svårt att glömma Septimus italienska fru Lucrezia, så långt från Milano, ensam i sin kärlek och utan någon att berätta om sitt lidande för. Med ömsinta fingrar binder hon samman pappersbunten med det Septimus skrivit och tecknat – utan att veta att han strax kommer att kasta sig ut genom fönstret.

Vad är det egentligen vi har varit med om när det blir kväll i mrs Dalloways London? Den frågan besvarar varje läsare på sitt eget sätt. Men att ingenting har varit förgäves när junidagen 1923 går mot sitt slut påminner Clarissa själv om i dessa rader: ”Och samtidigt – att en dag följde på en annan; onsdag, torsdag, fredag, lördag; att man fick vakna på morgonen, se himlen, promenera i parken, träffa Hugh Whitbread; att Peter plötsligt dök upp och sedan rosorna; det var nog. Så osannolik döden var efter det! – att det måste ta slut, och att ingen i hela världen skulle veta hur mycket hon hade älskat alltihop, hur varje ögonblick …”

Trots sin obestridliga klassikerstatus hör Mrs Dalloway till den sortens prosa vars framtida läsare knappast kan tas för givna, i en tid då vårt uppmärksamhetsspann blir kortare och förlag anpassar sin utgivning i ljudboksvänlig riktning. Virginia Woolf måste läsas långsamt och med spända sinnen – men sidorna har i gengäld desto längre nedbrytningstid.

Så om Clarissa riskerar att glida ifrån oss är det inte hennes fel. ­Tålmodigt kommer hon att vänta på oss bland butiker och vajande flaggor på Bond Street i åtminstone hundra år till.