Kan träd ropa på hjälp?

För ett par år sedan lyckades israeliska forskare registrera och ­återskapa tomatplantors ”skrik” när dessa utsattes för torka eller blev avklippta. Ljudet är alltför högfrekvent för mänskliga öron, däremot uppfattas det troligtvis av insekter och vissa djur – liksom av andra växter (via vibrationerna). Enligt forskarna låter ljudet som ett klickande, de jämförde det med popcorn som poppar. Huruvida växter faktiskt kan avge ljudvågor har tidigare debatterats, men teamet vid Tel Avivs universitet visade genom sitt experiment att så är fallet.

Inte nog med det, forskarna lyckades även visa att ljudet lät olika beroende på orsaken, det fanns alltså nyanser i kommunikationen. Vattenbrist signalerades på ett sätt, en skada på ett annat. Det innebär också att en blomsteräng eller ett sädesfält som vi upplever som tyst, i själva verket under en torr sommar kan låta som kastrullvis med popcorn – för den fladdermus som kan uppfatta det högfrekventa ljudet. Rent tekniskt uppstår lätet genom att luftbubblor i växten spricker (be mig inte förklara det mer i detalj). Växter förmedlar sig även genom färg, form, dofter och elektriska impulser – signaler som varnar andra individer av samma familj eller art för insekts­angrepp, torka eller andra faror.

Så kan då plantor ”prata”, eller rentav ”skrika”? Hur man vill se på deras högfrekventa ljud – som uttryck från en själlös varelse eller som kommunikation från någon form av intelligens – beror väl delvis på åt vilket håll man är lagd.

Ni minns kanske den bästsäljande boken ­Trädens hemliga liv, som uppmärksammades stort när den kom ut för snart tio år sedan. Utmärkande för den är sättet på vilket författaren, den tyske skogvaktaren Peter ­Wohlleben, förmänskligar skogen.

Han beskriver hur moderträdet tar hand om (rentav ammar) sina barn, det vill säga de små skotten som slagit rot ­nedan­för henne, genom att tillföra dem näring, hur hon vakar över dem och även är en god granne mot andra träd i skogen.

Wohlleben skriver om hur träd förmedlar sig med varandra via rötterna, hur de är uppkopplade mot varandra genom ett omfattande nätverk av rötter och svampmycel – ett ”wood-wide web”. Han finner en gammal stubbe som av­verkats ett par hundra år tidigare men som fortfarande har klorofyll, och inser att de omgivande träden måste ha fortsatt att hålla liv i stubben av sentimentala skäl, ungefär som elefanter sörjer och åratal efteråt kan minnas en död individ i flocken.

Visst är det fantasieggande att tänka sig att växter och träd kan ha ”beteenden” som påminner om våra, men även för en lekman är det uppenbart att Wohlleben drar sin ­antropomorfa skildring väl långt, något han också kritiserats för från vetenskapligt håll. Det är fascinerande att det finns en värld av ljud, dofter och växters kommunikation som är dold för oss människor. Samtidigt är det problematiskt att på ett mer postmodernt, relativiserande vis börja betrakta träd och människa som likvärdiga delar av samma ekosystem, vart och ett med sin egen unika form av intelligens. Om ett träd har känslor och skyddar sin avkomma, varför skulle det stå lägre än oss människor? Trädavverkning kan då i princip ses som ett slags massmord. Där är vi inte än, men det skulle inte överraska om någon förgrening (!) av den postkoloniala skolan letade sig in i klimatrörelsens undervegetation, med just en sådan agenda.

Med det sagt, träd har en särställning för oss människor, historiskt, mytologiskt och existen­tiellt. Att hugga ner ett gammalt träd kan väcka en folklig vrede som få andra saker. Alm­striden 1971 är fortfarande en ikonisk händelse för många stockholmare. De nu hundrafemtio­åriga almarna i Kungsträdgården som sades vara sjuka står ännu kvar, högresta och vackra. När en månghundraårig ek utanför SVT-huset skulle tas ner 2011 var protesterna högljudda. Avverkningen fick vaktas av femtio poliser med elva piketbilar.

Det finns en mental klyfta mellan urbana människor som använder skogen enkom som rekreation och dem som brukar den och ofta gjort så i generationer. Skogen är en av dagens mest heta politiska frågor – och i detta nummers tema belyser vi den ur olika perspektiv. Edvard Hollertz redogör för stridslinjerna och målkonflikterna, Gunnar Wetterberg skriver om den svenska skogsnäringens historia, David Thurfjell förklarar varför dagens stadsbor idealiserar skogen, Fredrik Sjöberg granskar den tretåiga hackspettens politiska sprängkraft och Stina Stoor är redo att göra slut med väninnan för skogens skull. Efter sommaren kommer den första ­stora skogspolitiska utredningen sedan 1993. Förhoppningsvis kommer ni som läst Axess att vara en smula mer förberedda och nyfikna på den.

Trevlig läsning!