Överextension och åsiktsmarknaden

Inom lingvistiken kallar man detta fenomen för överextention och det är så klart en mycket praktisk process för språkinlärning. Barnet kan prata på och därmed nöta in den grundläggande strukturen i språket samtidigt som den vuxna omgivningen med rätt god precision kan tolka innebörden i det som sägs. Senare, i takt med att barnet lär sig fler särdrag och ordförrådet byggs ut, minskar ordens räckvidd och barnet förstår mer och mer av världen.

Detta är en mycket vacker bild över mänsklig utveckling.

Ett liknande skeende kan vi finna i vuxenvärlden, fast här går det i motsatt riktning. I en ganska jämn ström fångas specialiserade begrepp upp från universitetsvärlden eller ur historien och serveras som slagord i den allmänna debatten. En del av dessa uppfattas av socialpsykologiska eller ekonomiska skäl vara osedvanligt aptitliga och kommer därför att användas i allt fler och fler sammanhang. För att denna tillväxt ska vara möjlig krävs att begreppets ursprungliga betydelse utvidgas så att dess ursprungliga negativa eller positiva betydelse kan tillämpas på allt fler saker. I regel slutar denna utveckling med total betydelsekollaps.

Denna bild är inte lika vacker som den förra.

Som ett exempel på överextention med ett positivt begrepp kan vi ta ”hållbar utveckling”, som brukar förknippas med FN:s så kallade Brundtlandrapport från 1987, men som faktiskt myntades av miljökämpen Lester Brown redan på 70-talet. Den ursprungliga FN- definitionen löd: Economic and social development that meets the needs of the current generation without undermining the ability of future generations to meet their own needs (WCED, 1997).

Idag finns det väl inget forskningsprojekt eller annan form av anslagssökande verksamhet eller någon kommersiell vara som inte betecknar sig som hållbar och ordet börjar bli mer eller mindre parodiskt. Den ekonomiska mekanismen bakom denna utveckling är bara alltför uppenbar.

Lika självklara är kanske inte drivkrafterna bakom det bisarra överutnyttjandet av det nedsättande och stigmatiserande begreppet ”rasism”, men det går inte att bortse från de uppenbara möjligheter det ger att breda ut sig i spalterna och utveckla sitt varumärke. Få redaktörer säger nej till ett inlägg som innehåller en rasistanklagelse i synnerhet om denna kombineras med ett personangrepp.

När den ursprungliga och vetenskapliga definitionen av rasism, som syftade på nedärvda egenskaper, genom överanvändning utvidgades till att betyda allmänt ogillande grupper emellan, var det dags för universiteten att anpassa sig till anslagsmarknaden. Vi fick då ”strukturell rasism” som i populärversion definieras på följande sätt av diskrimineringsombudsmannen:

Många gånger kopplar människor rasism till något som bara finns hos högerextrema grupper, men rasism är en del av allas våra handlingar och tankesätt på ett omedvetet sätt. Det handlar om vanliga, vardagliga handlingar som till exempel språkbruk, osynliggörande, fördomsfulla kommentarer och förnekandet av upplevelsen av rasism – ett slags vardagsrasism.

Onekligen är detta en höjdpunkt i den västerländska självpisktraditionen.

Med denna utvidgning kan – för att ta någon ur googlehögen – Karim Jebari, doktorand i filosofi vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm, i sin blogg konstatera att ”svenskar är, liksom alla andra folkslag, rasister”. Det är en parallell till Gudrun Schymans berömda talibantal där svenska män kopplas samman med religiösa fundamentalister. Det är samma slags maktstrukturer här som där, menade hon.

Så skapas den perfekta finansbubblan på åsiktsmarknaden. Om språket får flöda ut på detta sätt kommer det att skapas oändligt utrymme för anklagelser om rasism eller kvinnoförtryck oavsett hur samhället ser ut. Karriärer kan skapas på löpande band.

Men eftersom Sverige inte bara är ett av de mest jämställda länderna i världen utan också ett av de mest invandrarvänliga (det senare enligt den forskning som redovisats i detta nummers tema) måste man ställa sig frågan: Vad blir de långsiktiga effekterna på samhället om vi i den offentliga debatten beskriver Sverige som ett land av rasister och kvinnoförtryckare trots att vi i internationell jämförelse framstår som toleranta och jämställda? Vore det inte bättre för alla inblandade parter om vi uttryckte stolthet över vad som åstadkommits samtidigt som vi uppmärksammar de problem som återstår att lösa?

Det finns ju en uppenbar risk att bubblan spricker och att olika grupper i samhället med bara allt för stort nit försöker korrigera vad de uppfattar som en falsk bild av samhället.