Persona och personkult

Bergman är naturligtvis död, men hans ande lever. I ökande grad, kan tyckas. Det är lite oklart när kulten startade, men det kan ha varit under det nykonservativa 1990-talet. Det var i alla fall då som Jörn Donner återvände till Stockholm för att finna, och detta ska läsas med Donners bistra finlandssvenska i huvudet, att Ingmar Bergman hade förvandlats till ”ett vandrande nationalmonument”. Det fanns på Dramaten, skriver Donner i Bergman: PM (2009), avsatt en person enbart med uppgiften att hålla upp dörren för Bergman när han anlände på morgonen.

Det hade alltid talats om Bergman. Stockholm är inte stort, film- och teatervärlden ännu mindre. Hans spektakulära debut med manuset till Alf Sjöbergs Hets, 1944 följdes snart av fler uppmärksammade fyrtiotalistdramer, som Det regnar på...

Den här innehållet är en del av Axess+.

Bli prenumerant för att få åtkomst nu!

Prenumerera
Sofia Lilly Jönsson

Journalist.

Läs vidare