VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

I korthet

Persona och personkult

Av Sofia Lilly Jönsson

Ingmar Bergman fyller hundra i år och jag tror att vi måste stålsätta oss för en personkult av religiösa mått.

Bergman är naturligtvis död, men hans ande lever. I ökande grad, kan tyckas. Det är lite oklart när kulten startade, men det kan ha varit under det nykonservativa 1990-talet. Det var i alla fall då som Jörn Donner återvände till Stockholm för att finna, och detta ska läsas med Donners bistra finlandssvenska i huvudet, att Ingmar Bergman hade förvandlats till ”ett vandrande nationalmonument”. Det fanns på Dramaten, skriver Donner i Bergman: PM (2009), avsatt en person enbart med uppgiften att hålla upp dörren för Bergman när han anlände på morgonen.

Det hade alltid talats om Bergman. Stockholm är inte stort, film- och teatervärlden ännu mindre. Hans spektakulära debut med manuset till Alf Sjöbergs Hets, 1944 följdes snart av fler uppmärksammade fyrtiotalistdramer, som Det regnar på vår kärlek (1946) och Fängelse (1949). Parallellt gjorde han sig ett namn på teatern i Helsingborg, Göteborg och Malmö.

Men om Bergman under de första tjugo åren gick från ung, arg och lovande till elit med villa i Djursholm, dröjde det många år innan han blev den kulturens vänliga onkel som vi älskar att härma med basker och stamning. En försonande gest var hans död, som inträffade 2007. Bergman upphöjdes. Vid auktionen av dödsboet gick en vanlig papperskorg för 13 200 kronor.

Här finns uppenbart ett kung Midas-syndrom och det gör mig lite orolig.

Om vi älskar sönder Bergman, så finns risken att hans karikatyr skymmer verket. Hans persona har blivit sin egen iscensättning med samtiden som regissör, och samtiden är inte riktigt lika genial som regissören själv.

Själv gjorde han inte så. I förordet till Den goda viljan (1991), den stora romanen om föräldrarna Karin och Erik som han i boken kallar för Anna och Henrik, skriver Bergman:

”Jag vill inte påstå att jag alltid har varit så noga med sanningshalten i min berättelse. Jag har skarvat, lagt till, dragit ifrån och kastat om, men som ofta är fallet med den här sortens lekar har leken förmodligen blivit tydligare än verkligheten.”

Här finns en värdefull lärdom för alla oss som regelbundet fläker ut oss inför publik: att använda sig själv som material är inte detsamma som att ha sig själv som ärende.

Trots alla person- och platskopplingar mellan Bergmans privatliv och hans filmer så hade Ingmar Bergman inte sig själv som ärende. Det är därför som det fanns mer att ta av när han 64 år gammal nådde fram till sin outslitliga, fem timmar långa final Fanny och Alexander. Han hade inte tagit slut, som man gör när man klämmer på sin egen tub.

Herre, vi ber. Nu börjar Bergmanåret. Måtte det inte ge en massa fåniga tv-program från Fårö om Bergmans dämoner. Måtte de som ännu inte hittat till hans konstnärliga universum finna vägen trots alla oss som kladdar på hans minne. Måtte hans konstnärskap hjälpa också oss att finna ett ärende utanför oss själva och att söka konsten. I den tydligare lekens namn. Amen!

Mest lästa just nu

1) När folket försvann av Mauricio Rojas

2) Vänstern drar gränsen av Johannes Nilsson

3) Manlighetens förfall av Erik W Larsson

4) Talanglöst av Nina Sanandaji

5) Inga kompromisser av Lars Trägårdh

NR 1 2018

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...