Raden tonsattes och ekade genom det svenska folkhemmet. Det finns något rosaskimrande över den barnatro som Westling besjunger, främst bildsatt i aftonbönen och den ömma modersfamn som enligt visan alltid står den barnatroende tillstädes. Ren och oförstörbar rimmar denna enkla tro väl med den svenska föreställningen om det oskyldiga barnet, odlad av Ellen Key med flera vid 1900-talets början.

Den aftonbön som romantiseras i sången var något som de flesta kunde relatera till från barnsben, på den tid den lanserades. Så är det inte längre. Den process som brukar kallas sekularisering har daterats till olika tider. Vissa forskare pekar på 1800-talets minskande kyrkobesök och genombrottet för den liberala uppfattningen om religionen som privatsak. Andra drar trådarna längre tillbaka i tiden och framhåller filosofiska frön från upplysningstänkare, eller en gradvis sekulariserad statsuppfattning under 1600- och 1700-talen.

Den skotske historieprofessorn Callum Brown menar att det är meningsfullt att tala om en sekularisering först på 1960-talet. I en studie med den dramatiska titeln The Death of Christian Britain, publicerad 2001, visade han genom en analys av populärkultur och samhällsliv att britterna ända fram till dess levde i en kultur impregnerad av kristendom. Sekulariseringen kom sedan plötsligt: musiken skiftade karaktär, medier bröt tabun och människor prövade nya beteenden. En övergripande konsekvens blev sammantaget att gemensamma texter och referenser från den kristna kulturen gick förlorade. Aftonbönen sjöng på sista versen, i bred kulturell mening.

I sin uppföljande studie Religion and the Demographic Revolution (2013) argumenterade Brown för att kvinnors förändrade sexuella aktivitet, barnafödande, utbildning och ekonomi står i direkt relation till den plötsliga sekulariseringen. I ett större perspektiv menade han alltså att västvärldens ännu märkbara demografiska förändringar i riktning mot folkminskning kan skrivas på sekulariseringens konto.

Efter att ha ägnat 1960-talet stor uppmärksamhet har Brown i sin senaste studie skiftat fokus till att undersöka sekulariseringens kanske mest konkreta resultat i vår samtid: ateisterna. Hans bruk av termen ateism gör knappast någon religionsvetare glad. I Browns breda ateistkyrka ryms även personer som definierar sig som agnostiker, rationalister, skeptiker, sekularister och humanister. Browns samlade beteckning för dessa är pragmatisk: ”de som lever sitt liv som om det inte fanns någon Gud”.

Om man kan leva med denna generalisering är detta en mycket läsvärd studie. Dess syfte är att beskriva ateism som ett självständigt livsval, och inte bara en livlös produkt av en historisk process. Konkret baseras studien på livsberättelser från personer verksamma inom rörelser som vilar på ateistisk grund (med Browns breda definition av begreppet). Närmare bestämt har Brown själv intervjuat 84 kvinnor och män i åldrarna 40–90 år, födda i 18 olika länder, och kompletterat detta material med redan dokumenterade muntliga intervjuer. Metodologiskt tar han utgångspunkt i det som kallas oral history, ett etnologiskt sätt att skriva historia underifrån med särskilt intresse för detaljer.

Precis som i kristna omvändelseberättelser är det kvinnorna som berättar om de mest uppslitande relationerna till familjen, eller modersfamnen för att tala med Ljusdals frälsningsarmékår. Till viss del kan det förklaras med att kvinnor traditionellt sett har starkare band till familjen. En viktigare förklaring utifrån kvinnornas berättelser är emellertid att ateismen erbjöd en tydlig reaktion mot den kvinnoroll som den bortvittrande kristna kulturen förmedlade. Kvinnorna blev ateister genom att välja feminism, fri sexualitet och jämlikhet mellan könen.

Enligt männens berättelser var det mer utav en intellektuellt präglad kamp att bli ateist. De såg helt enkelt inte den ”gyllene bro” till himmelen som frälsningssoldaten från Ljusdal i lystra toner tillskrev barnets tankevärld. Deras värld är mer konkret, framhåller de. Önskan om tydliga svar genomlyser också intervjuerna. En av informanterna ber Brown – som är forskare inom en humanistisk disciplin i vetenskaplig mening – om en definition av humanism. Han efterfrågar ett kort och koncist svar, men får ett humanistiskt i renässansfilosoferna Erasmus av Rotterdams, Michel de Montaignes och Thomas Mores mening: Brown påpekar att han som forskare ägnar sig åt att registrera olika former av och förhandlingar om ateism och humanism, däremot inte åt att definiera vilken som är rätt.

Männen har fler intellektuella förebilder, påpekar Brown. Referenser till Bertrand Russell, Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris duggar tätt. Indirekt skönjer Brown också Fredrik Nietzsches ideal om att det skall vara något aktivt och överlagt att lämna religionen. Kvinnorna nämner färre namn. Brown spekulerar insiktsfullt i betydelsen av att det verkar finnas färre kvinnliga role models än manliga.

Nyckelkapitlet bär rubriken ”Det ateistiska barnet”. Browns informanter daterar nämligen i allmänhet sin ateism till barndomen. Ett centralt tema är förväntningar, press och rentav tvång från föräldrar och omgivning att gå till kyrkan eller att klämma fram en viss sorts tro. Som grund för sitt motstånd framhåller informanterna ofta att de har bevittnat omoral och hyckleri hos religiösa företrädare. Några förklarar också att de sedan barnsben har varit skeptiska eller lite cyniska som personer.

Berättelser om intellektuell mognad i vuxenlivet hamnar intressant nog i skuggan av dessa redogörelser för ateistiska övertygelser redan i barndomen. Engagemanget i ateistiska organisationer i äldre år framställs snarare som en konsekvens av vunnen självständighet från föräldrarna än som resultatet av ändrade uppfattningar. Det väcker frågor kring ateistens bevekelsegrunder: Är ateismen också i grund och botten en sorts barnatro?

Jämte det ateistiska barnet finner Brown också exempel på vad han benämner som den indifferente tonåringen. De informanter som passar in på denna typ har växt upp med en barnatro och kanske rentav varit engagerade i kyrkan som unga, något som dock med tiden fridfullt och friktionsfritt har vittrat bort. I giftasålder har de inte funnit någon mening med att söka sig till kyrkan. Genom sekulära vigselceremonier har de sedermera kommit i kontakt med ateistiska rörelser och i förlängningen med Brown som forskare. De indifferenta är intressant nog vanligare bland yngre informanter, födda på 1970- och 80-talet.

Brown karaktäriserar vår tid som ”det humanistiska tillståndet”. I motsats till de forskare som refererar till ”det postsekulära tillståndet”, varmed dessa vill peka på förekomsten av en mångfald av trosföreställningar, framhåller Brown att den stora trenden är att många väljer bort religion, såväl män som kvinnor. Övertygade ateister och indifferenta har förvisso enligt Browns analys trampat olika stigar fram till den ateistiska positionen, men väl där står de med en gemensam moralisk ståndpunkt som kan sammanfattas i tre punkter: frihet från religiösa auktoriteter, kvinnors rättigheter samt radikala ställningstaganden i ett antal specifika moralfrågor, med eutanasi som flaggskepp. Huruvida Brown landar i att definiera samhällets tillstånd eller den mindre grupp som engagerar sig i ateistiska organisationer kan diskuteras. Det rör sig nog om en blandning.

Erfarenheten av det humanistiska tillståndet föregår den explicita formuleringen av det, konstaterar Brown. Han påpekar att alla informanter – utan undantag – har deklarerat att de var ateister eller humanister också innan de kunde sätta en etikett på det. Boken ger här intressanta glimtar ur processen att definiera både den enskilde ateisten och ateismen – eller kanske egentligen religionskritiken – som idétradition.

På makroplanet är uppgiften att placera in sig i ett historiskt sammanhang. Mina associationer går till antiken. När kyrkofäderna på hundratalen efter Kristus ägnade sig åt att spåra den egna traditionen bakåt i tiden – före Kristus – togs stora delar av den grekiska filosofin i anspråk. Justinus Martyren, den förste kristne apologeten, kallade den grekiska visdomen logos spermatikos, den fröbärande kunskapen. Platon var alltså egentligen kristen; han hade bara inte mött Jesus i sitt jordeliv, löd resonemanget. Och sålunda utvecklades den kristna teologin delvis efter den förkristna filosofins tankegångar. Många fick plats i den kyrkan, precis som många får plats i humanisternas kyrka: Kopernikus, Galilei och Newton – som alla oomtvistligen bar en kristen tro – blir fröbärande ateister i ateismens apologetiska tradition.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

På mikroplanet finner informanterna intressant nog rottrådar i sin egen barndom. Den ateistiska övertygelsen stärks i vuxen ålder, men det är händelser i barndomen som är avgörande för övertygelsen om att det inte finns någon Gud. Browns studie ger skäl att tala om en form av barnatro, men då inte en skimrande rosa som i sången, utan snarare en rosenrasande röd. Det finns en beslutsamhet och en ilska hos det ateistiska barnet, analyserar Brown.

Man kan spekulera kring hur det ateistiska barnets ilska kan förstås i ett historiskt perspektiv. I vilken mån är det upproriskhet mot föräldrar och auktoriteter som beskrivs, en stark vilja att gå mot strömmen? I slutändan hamnar Brown även i denna studie i det 1960-tal som han studerat genom hela sin karriär. Det är detta decennium som beskrivs som avgörande, både i barndomsskildringarna och i strider om tidens moralfrågor.

Naturligtvis tål det att påminnas om att det humanistiska tillståndet gäller västvärlden, och att andra trender har siktats i andra världsdelar alltsedan 1980-talets debatter om Guds återkomst. Men det är också sant att andra världsdelar låter sig inspireras av västvärlden, där 1960-talet alltjämt representerar en både genomgripande och varaktig förändring av förhållandet till religion.

Det är också uppenbart att informanter från de yngre generationerna i Browns undersökning bär på andra erfarenheter än de som upplevde 60-talet. Dessa har varken vuxit upp med barnatro eller trauma. Frågan är vilka visor som klingar från fordom när 2010-talets barn i framtiden intervjuas om sina existentiella funderingar genom livet.