VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

På ständig jakt efter nya offer

Av Peter Luthersson

Klaner till vänster och höger får energi av stigmatisering och klander. Deras behov av syndabockar är gränslöst.

René Girard var född 1923. Hans barndom och tidiga ungdom tilldrog sig i en värld där ”massan” hade bemäktigat sig åtminstone det västeuropeiska medvetandet, ”massan” som löfte eller hot. För kommunisterna till vänster och nazisterna till höger var ”massan” löfte. De många (arbetarklass eller ”rasfränder”) skulle resa sig mot de få (ägare av produktionsmedel eller judar) och skapa ett samhälle på helt annan grund än den kristet-humanistiska och liberalt-kapitalistiska. De förtryckta skulle resa sig mot de besuttna.

De många och förtryckta behövde förvisso ledning, en elit som pekade ut de rätta handlingsalternativen för de kraftfulla män som höjda över alla regler hade tagit till uppgift att göra verklighet av visioner. Till dem som kände sig kallade att utgöra en dylik elit hörde litterära modernister i Italien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och annorstädes, futurister, dadaister, surrealister, expressionister och andra -ister.

För borgerlighet och inte minst borgerliga intellektuella var ”massan” hot. En framträdande företrädare för den reflekterande samhällsklassen som Thomas Mann oroade sig för den destruktiva potentialen inte bara hos de totalitära ideologierna och rörelserna utan också hos demokratin, oroade sig för att just demokratin kunde förfalla och erbjuda den spång som förde totalitära ideologier och rörelser till makten. Han varnade (till ingen nytta) för ”pöbelvälde”, för risken med att låta en av bildning och måttfullhet otyglad ”pöbel” få ett avgörande inflytande över samhällsutvecklingen.

I sitt eget land kunde han snart bevittna hur demokratin inte frambringade men frambar Adolf Hitler, en gestalt som knappast hade kunnat göra karriär i någon annan samhällsordning än en som gav ”pöbeln” avgörande inflytande. I Tredje riket odlades så ett slags (förvisso selektiv) jämställdhet, av Thomas Mann karakteriserad med orden: ”Den borttynande bildningen, utjämningen nedåt.” Och när detta Tredje rike på allvar började agera utrikespolitiskt inskred inte länder som Stanley Baldwins och Neville Chamberlains Storbritannien, trots att de på så vis satte ”världsdelens sedlighet och freden på spel.” Om inte med förtjusning så likväl beredvilligt hjälpte Europas mäktiga demokratier Tyskland att krossa det demokratiska Tjeckoslovakien. Thomas Mann var inte förvånad över skeendets logik. En variant, låt säga en lightvariant, av borttynande bildning och utjämning nedåt hade erhållit burskap också i de mäktiga demokratierna. I oktober 1930 hade Thomas Mann förkunnat sitt äckel inför ”den ofantliga våg av excentriskt barbari och primitiv-massdemokratisk marknadsråhet som nu går över världen”, en värld där ”förvildning” betraktas som ”en moderniserad form” av ”frihet”.

Fascism i olika färgställningar var en virulent faktor i Frankrike under René Girards barndom och tidiga ungdom. Mängden fascistiska grupperingar på yttersta vänster- och yttersta högerkanten var många, idétrafiken mellan dem tät. Till vänster fanns ledare som Gaston Bergery och Marcel Déat, till höger ledare som François de La Rocque och Jacques Doriot. Grupperingarna var inte små, inte blott perifera sekter. Så hade överste de La Rocques rörelse Croix de Feu år 1938 mellan 700 000 och 1 200 000 medlemmar. Det var mer än vad de franska kommunist- och socialistpartierna hade tillsammans och mer än vad nazistpartiet hade i Tyskland året innan det kom till makten. Intellektuella anhängare till dessa grupperingar (med pretention att bilda en ny elit) saknades förstås inte, så till exempel de i en källarklubb i Vasastan långt senare beundrade och firade Georges Bataille och Maurice Blanchot. Att ”massan” och dess sätt att fungera kom att behärska René Girards tänkande är på det hela taget tids- och situationsbestämt.

Röster har höjts som menar att 1930-talet går igen i nuet. Men historien går aldrig i repris. En tid kan likna en annan. Men det finns alltid skillnader, förskjutningar, nya komponenter. Det betyder inte att man inte kan lära av historien. Att ha tillgång till en rik referensvärld är en förutsättning för kvalificerat tänkande. Okunnighet tryfferad med teori och statistik duger inte. Tillgång till en rik referensvärld hade den politiske ledare som slutligen bjöd Adolf Hitler spetsen och som gärna hade velat bjuda Josef Stalin spetsen. Han hade inga illusioner om demokratins förträfflighet men visste att demokratin var den minst dåliga styrelseformen.

Genom sitt ledarskap räddade han Västeuropa undan totalitarism och återförde det (åtminstone temporärt och partiellt) till kristet-humanistiska och liberalt-kapitalistiska föreställningar och institutioner (sådana som kunde staga upp demokratin, hindra att den förföll till ”pöbelvälde”). Individen som individ kunde här återfå rollen som samhällets byggsten och viktigaste tillgång. Ju mer tiden har gått har kritiken av Winston S Churchill ökat och med kritiken förtalet och hånet.

Så. Vad säga apropå René Girard om likheter och skillnader mellan 1930-talet och idag? Ungefär som då uppträder nu vänstern (och inte bara den yttersta vänstern) och den yttersta högern på en och samma gång som varandras fiender och allierade, fiender därför att var och en vill tillskansa sig makten, allierade därför att den ena såväl som den andra föraktar bestående samhällsordning och individen som individ. Ungefär som då utbreder sig nu identitetsfokus och identitetsfanatism, gruppidentitetsfokus och gruppidentitetsfanatism.

På vänsterkanten är arbetarklassen utbytt mot kvinnor, människor med annan hudfärg än vit eller annan sexuell läggning än hetero. På högerkanten är ”rasfrändskap” utbytt mot kulturell eller nationell hävdvunnen hemhörighet. På nytt har det blivit viktigare att tillhöra, stödja eller relatera till grupper än att odla sin personlighet och gå sin egen väg, än att hävda värdet av integritet, bildning, omdöme, måttfullhet och individuellt ansvar och än att misstro stamrepresentativitet, klanrepresentativitet, oomkullrunkeliga ideologier som sådana, enögd partism och totalitetstänkande som förr eller senare kommer att bli totalitärt.

Thomas Mann vände sig i förbittring mot ”denne ynklige von Papen, den konservative som utlämnade sitt land till Hitler”. Också idag är dumslug medgörlighet ett problem, om än lyckligtvis ännu inte med tillnärmelsevis lika ödesdigra konsekvenser, åtminstone inte i Sverige. Dock har det här under flera år varit beklämmande att se hur (så kallade) borgerliga politiker med bildningslös troskyldighet har förvaltat vänsterns variant av identitetsfokus och identitetsfanatism, gruppidentitetsfokus och gruppidentitetsfanatism. Så var ju kultur- och utbildningspolitiken under Reinfeldtåren ett Schlaraffenland för identitetsfanatiker, gruppidentitetsfanatiker.

Genom att bluddra om och kräva uppslutning kring något som kallas värdegrund måste dessa blott till namnet borgerliga politiker ha trott sig vara goda när de gjorde ont och gjorde redan ont värre. Själva beteckningen värdegrund borde ju ha fått dem att instinktivt reagera med avsky. Ordet berättar att brukarna saknar moralisk instinkt och vill ersätta sådan med byråkratiskt frammanglade principdokument, vilka kan åberopas när man har råkat placera en fot i ett klaver. Förvisso saknar man moralisk instinkt, därav foten i klaveret, men man har ju något viktigare, ett papper att vifta med.

För några år sedan besökte jag tillsammans med en handfull vänner statsvetaren Carlos Escudé i hans av vackra och sällsamma föremål belamrade lägenhet i hjärtat av Buenos Aires. I Axess 7/2014 förmedlade jag intryck från besöket, dock inget om den av värdens utläggningar som sedan oftast har dykt upp i mitt minne. Carlos Escudé sade att Argentina i slutet av 1800-talet hade varit en handelsnation med en av världens sju, åtta starkaste ekonomier men att ”en nationell mytologi” nästlade sig in i sinnena och alltmer kom att behärska och förkrympa dem. Peronismen lade så småningom vantarna på den nationella mytologin och gjorde sig till dess storsigillbevarare. Den nationella mytologin hade då redan blivit ett inslag i all undervisning, såväl i ungdomsskola som på universitet, precis som vore det fråga om en värdegrund. Därför, sade Carlos Escudé, hade Argentina hamnat i den olyckliga belägenheten att ju högre utbildad någon var, desto mer infiltrerad var vederbörande av dysfunktionella, destruktiva föreställningar och desto skadligare där han blev satt att verka.

Istället för ”massa” som löfte eller hot har vi idag klaner eller internationaler av samverkande klaner. Men effekter är likartade. Så detta med behov av syndabockar. Där identitetsfanatism, gruppidentitetsfanatism griper omkring sig, där blir behovet av syndabockar gränslöst. Klanerna till vänster och långt ut till höger finner sitt bränsle i klander och stigmatisering. Deras företrädare kan exempelvis tillåta sig att säga vad som helst om (i det ena fallet) vita män och (i det andra fallet) icke vita män.

Den inre sammanhållningen i en klan stärks genom utpekandet av lätt igenkännliga vederstyggliga. Också känslan av egen förträfflighet växer inom klanen av dylikt utpekande. Klankrig är ädelt. Värst blir syndabocksjakten när den riktar sig inte mot en annan klan utan mot individer från en annan klan ... eller vem som helst. Tecknen är plågsamt tydliga på att syndabocksjakten har inspirerat och frambringat ett angiverisamhälle, låt säga en lightvariant, inte ett angiverisamhälle som Tjekans eller Gestapos utan en av modern kommunikationsteknologi formad närmast medeltida skampålefastnaglande ordning. ”Influencers” skannar händelseagenda och kommunikationsflöden i jakt på offer att brännmärka och stöta ut ur de anständigas gemenskap. De verkar i en offentlighet där det råder en förfärande obalans mellan insikt och åsikt.

Demokrati och utbildning kan vara bra men är det inte nödvändigtvis. Demokratin är värd att kämpa för men inte som tom form. Utbildning är värt att ägna sig åt men inte om den i första hand förmedlar ”nationell mytologi”. Idag skulle det knappast ens gå att använda ord och uttryck som ”pöbelvälde” eller ”primitiv-massdemokratisk marknadsråhet” på en för en bred publik exponerad medial scen utan att tvingas schavottera i något så tarvligt som en Twitterstorm.

De fenomen och faror som existerar bakom de aktuella orden och uttrycken försvinner i ett töcken dit ingen vågar sig och kan tillväxa ostörda inne i töcknet. Ord och uttryck som ”kristet-humanistiska” och ”liberalt-kapitalistiska” går däremot fortfarande utmärkt att använda på för en bred publik exponerade mediala scener, dock inte gärna för att beteckna något bra och värdefullt men som tillmälen. I identitetsfanatikernas, gruppidentitetsfanatikernas nya sköna värld kommer sten uppenbarligen inte att lämnas på sten. Den världen ska vara alldeles annorlunda.

Gud bevare oss!

Peter Luthersson är docent i litteraturvetenskap.

Mest lästa just nu

1) Tystnadskultur av Jon Åsberg

2) Barnen byggs bort av Simon Westberg

3) En evig renovering av Peter Santesson

4) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

5) Den liberala idén av Lena Andersson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Pseudovetenskap tar över i skolan av Isak Skogstad

2) Söndrade vi falla av Dan Korn

3) Kulturlivets tillrättaläggare av Johan Sundeen och Roger Blomgren

4) Den liberala idén av Lena Andersson

5) En evig renovering av Peter Santesson

NR 7 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...