Vi måste våga vara pessimister

Under vinjetten Climate of man publicerade tidskriften The New Yorker år 2005 en artikelserie av den sedermera Pulitzerprisade journalisten Elizabeth Kolbert. Hon hade talat med forskare över hela världen om stigande havsnivå, försvinnande öar, döende korallrev, tinande permafrost, smältande polarisar och artutrotning. En slutsats var att klimathotet är en ödesfråga inför vilken forskarvärlden är betydligt mer oroad än allmänheten.

Den meningen står fram ännu efter 20 år. Vad har hänt sedan dess?

Oron har onekligen ökat – framförallt i forskarvärlden. Vi möts dagligen av artiklar och skräckinjagande rapporter kring den globala uppvärmningen. Konferenser och toppmöten har hållits, utfästelser gjorts och Greta Thunberg har blivit internationellt känd. Men inte ens modesta klimatmål uppnås, och de flesta människor fortsätter att i stort sett leva och konsumera som vanligt, om än med en del klimatvänliga symbolhandlingar. I Vita huset regerar en av oljeindustrin stöttad klimatförnekare under parollen ”Drill, baby, drill!”

Vi betraktar tydligen klimathotet på samma sätt som Aldous Huxley menade att de flesta förhåller sig till döden – som om den bara är ett ogrundat rykte.

Är hotet alltför omfattande och skrämmande? Är känslan av hjälplöshet förlamande? Räknar vi kallt med att själva slippa drabbas alltför hårt och överlåter en eventuell kollaps åt våra efterlevande?

Klyftan mellan vad som behöver göras och vad som görs vidgas för varje rapport från FN:s klimatpanel IPCC. Budskapet är att det krävs globala, livsstilsomvälvande åtgärder för att hejda en process som leder mot undergångsscenarier, men vem kan skönja ansatser till sådant samarbete i världen idag? Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjös uppmärksammade förslag till en världsomspännande, upplyst de­spoti som det enda möjliga försvaret mot ett klimatsammanbrott tycks inte heller förverkligas.

En del av problemet är att vår typiska reaktion inför klimatförändringarna är att invänta kommande steg, sätta tilltro till ny teknik och nya lagar. Vi hoppas på ännu okända innovationer, och önsketänkande manar inte till handling. Hoppet späder ut och tonar ned allvaret i sannolikhetskalkylerna. Ändå framhålls optimism som nödvändig. Förfaller vi till en pessimistisk utblick – om än realistisk – antas det leda till resignation och fatalism.

Optimism ger en bedräglig känsla av kontroll över framtiden. Hoppfull pessimism, däremot, tar fasta på att framtiden är okänd, skriver Mara van der Lugt i sin bok Hopeful pessimism. Att vara pessimist är inte detsamma som att vara fatalist, pessimism kan tolkas som att avstå från önsketänkande och vägra tro att framsteg är givna, vilket inte betyder att de inte är möjliga. Det är meningsfullt att kämpa för det goda, om målet är värt att sträva mot finns det en tillfredsställelse i att veta att man gjorde vad man kunde, även om man inte når ända fram. Själva strävan föder hopp, vilket är kärnan i ett av många uttalanden av Greta Thunberg i boken, och speglas i titelns oxymoron, alltså kombination av två skenbart motstridiga begrepp.

Det existentiella hot som klimatförändringarna utgör är fonden för resonemangen om den hoppfulla pessimismen. van der Lugt är lektor i filosofi vid St. Andrews-universitetet i Skottland, och hennes förra bok Dark Matters utkom 2024 på svenska med titeln Mörkret i oss. Pessimismens och lidandets filosofi. I den beskriver hon pessimismen som filosofisk inriktning med företrädare som Voltaire, Schopenhauer, Kant och framför­allt den franske filosofen Pierre Bayle, död 1707. Här visas bland annat teodicé­problemets roll för filosofins framväxt och pessimistens syn på världen som i grunden ond. Bayle menade att en timmes svårt lidande väger tyngre än fem eller sex behagliga dagar, en obalans som kan tolkas som att det vore bättre att aldrig ha kommit till världen.

För att skissera pessimismens grenar och sätta dem i historiskt perspektiv inleds Hopeful Pessimism med fiktiva dialoger med några av dessa gestalter, ett grepp som kommer farligt nära tramsighetens gräns. Avsikten är väl att göra ämnet mer inbjudande, men det känns överflödigt i en bok som på det hela taget är lättillgänglig, om än för mångordig.

van der Lugt argumenterar för att pessimismen har missuppfattats eller vantolkats. Till exempel rör den inte nödvändigtvis framtiden, utan det lidande och mörker som hör existensen till. Och den ska inte tolkas som intellektuell svaghet, tungsinne, förtvivlan eller passivitet. Tvärtom – med hänvisning till bland andra Albert Camus kan pessimismen knytas till en tradition av moral och politisk aktivism. När optimisten lutar sig tillbaka i grundlös förtröstan på att allt kommer att ordna sig drivs en pessimistisk klimataktivist av insikten att det bokstavligen brinner i knutarna och att vi måste handla nu.

Att pessimism bör ses som en åskådning snarare än som ett dystert sinnelag utvecklade även den amerikanske statsvetaren Joshua Foa Dienstag i boken Pessimism. Philosophy, Ethic, Spirit (2006). Han benar också upp olika pessimistiska inriktningar – existentiell, dionysisk, metafysisk – men han intresserar sig särskilt för sambandet med den moderna, linjära tidsuppfattningen till skillnad från den förmodernt cykliska. Tidsmedvetande betyder också dödsmedvetande och bäddar för en känsla av meningslöshet och absurditet, men man kan förhålla sig på olika sätt till den bistra insikten. Med trots, som hos Camus och Nietzsche, eller med Schopenhauers resignation. ”Kunskap är livets plåga, och medvetandet är ett öppet sår i dess hjärta”, skrev E M Cioran, mer om honom senare.

Tidsmedvetenheten – som Rousseau ansåg vara emot Naturen – hör såvitt vi vet till det som skiljer människan från andra djur, och den kan ses som både en förbannelse och en förutsättning för strävan och utveckling. Det är ändå märkligt att så många av oss lever mer eller mindre förnöjsamma trots vetskapen om att varje ögonblick är ett steg mot utplåning. Kanske evolutionen har lett fram till en omedveten förståelse för att dansen inte har något mål, att det är själva dansen som är målet. ”If that’s all there is”, som Peggy Lee sjöng 1969, ”then let’s keep dancing.”

Hopeful Pessimism förespråkar alltså hopp och framåtrörelse trots allt, även om man också bör förstå när allt hopp faktiskt är ute. Här är det fråga om hopp i ett kortare perspektiv som kan vara mer eller mindre förnuftsmässigt välgrundat. Senecas insikt att ilskans rot är hoppet står sig än, att vår överdrivna optimism gör oss oförberedda på tillvarons ofrånkomliga motgångar. Och vi är nog inte så få som emellanåt misstänker att också själva tingen präglas av ett inneboende motstånd, en materiens avoghet, vilket är kärnan i den ”resistentialism” som var en pendang till 1950-talets parisiska existentialism.

I ett existentiellt perspektiv framstår hoppet som utsiktslöst såvida det inte är rotat i tro, alltså föreställningar och drömmar. Och det är bara genom tro och drömmar vi kan konstruera mening i ett likgiltigt och meningslöst universum.

Václav Havel, den tjeckiske dramatikern och dissidenten som sedermera blev president, definierade hopp inte som förutsägelse om framgång, utan ”­andlig orientering”, en förmåga att arbeta för det goda, inte bara för att det har en möjlighet att lyckas. van der Lugt resonerar också om ”radical hope”, hopp mot alla odds, som kan exemplifieras med judiska motståndskämpar i Warszawas getto.

I Hopeful Pessimism betraktas alltså pessimismen på ett vardagligt plan, men ändå som något mycket mer än ett sinnestillstånd. Boken är inte en självhjälpsmanual för tungsinta, i den genren är pessimism, skepsis och klarsyn närmast bannlysta till förmån för oreflekterad optimism och ofta religiöst färgad positivt tänkande-förkunnelse. Den typen av böcker är exempel på hur dominerande framstegstanken är i det kollektiva medvetandet: allt kan bli bättre, det gäller bara att veta hur man gör.

Den kontroversielle brittiske filosofen och idéhistorikern John Gray hör till dem som kritiserat framstegstanken. Han anser att människan har intalat sig själv att hon frigjort sig från evolutionens brist på mål och mening, och blivit herre också över framtiden. Att vi går mot ständig förädling på väg mot fulländning är en föreställning starkt påverkad av vår närmast religiöst präglade tilltro till vetenskapen.

”När samtida humanister åkallar framstegstanken sammanblandar de två olika myter: den sokratiska om förnuftet och den kristna myten om frälsning”, skriver Gray i boken The Silence of Animals. On Progress and Other Modern Myths (2013).

Här blir pessimismens vägran att ta framsteg för givna ett tydligt korrektiv. Men frågan väcks också om vi kan välja våra tankar och vår hållning i så grundläggande frågor, eller om dessa är rotade på ett djupare, intuitivt plan. Kan jag försöka bli en hoppfull pessimist, och hur skiljer jag mig då från optimisten?

Ett sätt att uppnå sinnesfrid är kanske att tona ned förväntningarna: ”Men vad är då meningen med vår värld?” frågar Candide i Voltaires pikareskroman, ”Varför har den blivit till?” ”För att reta gallfeber på oss”, svarar följeslagaren Martin.

Det heter att en pessimist alltid blir glatt överraskad – och optimisten i samma mån besviken när saker inte går som man hoppats – vilket kan leda till ett ljusare och lyckligare liv. Det kan vara en förklaring till att finländarna år efter år hamnar i topp i FN:s World happiness report. DN- korrespondenten Anna-Lena Laurén skriver att det beror på att finländare alltid förväntar sig det värsta och förbereder sig för det, och är nöjda när det inte blir fullt så illa. ”I Sverige tror man alltid att höga förväntningar lönar sig. I Finland är det tvärtom. Höga förväntningar är ett tecken på att man inte förstått något om livet.”

Hållningen är besläktad med den ”defensiva pessimism” som idrotts­psykologer arbetar med – var beredd på motgångar, tänk efter vad som kan gå snett och gör upp en handlingsplan för vad du kan göra om det händer.

Det är så att säga pessimismen från den ljusa sidan. Dit man kan med litet god vilja också räkna E M Cioran, den rumänske poeten och filosofen som skrev ett slags uppfriskande nattsvart prosalyrik rotad i sömnlöshet och livsleda. Uttalanden som ”min vision av framtiden är så klar att jag skulle strypa mina barn om jag hade några” gjorde honom kanske inte så omsvärmad i sällskapslivet, och det ligger nära till hands att se honom som ett slags posör, en den existentialistiska pessimismens utvakade portalfigur. Böcker som På förtvivlans höjder och Om olägenheten i att vara född skrevs av någon som var livsfientlig redan som yngling, som tyckte att han skred fram genom sina dagar ”som en hora i en värld utan trottoarer”, men ändå blev 84 år gammal.

Cioran platsar inte bland de hopp­fulla pessimisterna, men det gör där­emot till exempel Miguel de Unamuno och framförallt Albert Camus, som van der Lugt ofta refererar till. Camus – som själv inte betecknade sig som pessimist – blev för många unga en husgud och inkarnation av begreppet ”intellektuell europé”. Sisyfos, som av gudarna dömts att i evighet rulla ett stenblock uppför ett berg, bara för att se det rulla ner igen, var hans metafor för människans oförtröttliga men meningslösa strävan, det ”absurda”. Men Camus förslag till vad vi ska ta oss till var varken självmord eller resignation, han förespråkade trots, politisk aktivitet, att höja sig över sitt öde. Revolten, motståndet, om det är äkta, får sitt berättigande i ögonblicket, inte i förhållande till något önskat resultat.

”Kampen för att uppnå topparna räcker ensam till för att fylla ett människohjärta”, lyder slutraderna i Myten om Sisyfos i Gunnar Brandells och Bengt Johns översättning. ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.”

Camus dog 46 år gammal i en bilolycka 1960, tre år efter att han tilldelats Nobelpriset i litteratur. Bilen kördes av hans förläggare Michel Gallimard.