Det nya riket

Men visst är Tyskland problematiskt, både nu och i historien. Just därför är det särskilt angeläget att ha perspektiv på historien och kunna se delarna bakom helheten och skillnaderna mellan det gamla och det nya riket. Inte minst är det viktigt att veta att många tyskar faktiskt inte alls ville stiga på tåget när Bismarck ville sälja biljetter till en storslagen framtid i Versailles 1871. Åtminstone inte i de andraklassvagnar som beordrats fram, med samma inredning för alla och med preussisk tidtabell.

Hamburghistorikern Tillmann Bendikowski ger i sin bok 1870/71, Der My­thos von der deutschen Einheit, en mer nyanserad bild av stämningarna i det land som i och med segern mot Frankrike 1870/71 ombildades till ett kejsarrike under preusisk ledning. Ett rike som skilde sig på många avgörande sätt från det tidigare Tyskromerska rike, som både rikskanslern Otto von Bismarck och kejsarfamiljen så gärna ville anknyta till.

Det gamla riket var ett valrike där de sju kurfurstarna regelbundet, ofta efter långa och komplicerade förhandlingar, utsåg nästa kung och kejsare. Riket var decentraliserat och lät de otaliga in­gående furstestaterna och fria städerna till stor del sköta sina egna affärer. De flesta av invånarna var tyskar och ansåg sig bo i Tyskland, men landet var ingen nationalstat och hade aldrig varit det. Få såg detta förhållande som något större problem. Tvärtom gav det ett utrymme för en variation och frihet som saknades i stora delar av övriga Europa. Den lokala identiteten var ofta stark. Bayern, Hannover och Württemberg var lika mycket identifikationsobjekt för patrioter som någonsin Nederländerna eller Danmark. Många andra länder var mer språkligt och kulturellt splittrade än det geografiska område som kallades för Tyskland.

Bendikowski börjar med kriget 1866, då de flesta av Tysklands stater – inklusive den gemensamma riksarmén – stred på Österrikes sida mot Preussen. Hans fokus ligger på Hannover som trots en seger mot preussarna tvingades till en tidig kapitulation. Hannover drabbades ovanligt hårt av förlusten. Landet blev en preussisk provins och kungafamiljen landsförvisades. De flesta andra stater på den förlorande sidan fick behålla sin suveränitet och de sydtyska staterna anslöt sig inte heller till det nya Nordtyska förbundet.

Kriget mot Frankrike 1870 drevs fram av Bismarck fast den egentliga krigsorsaken redan hade hanterats diplomatiskt. Den tyske prins som ville bli kung i Spanien hader redan dragit tillbaka sin kandidatur. Genom att göra stor sak av påstådda diplomatiska övertramp och radikalt överdriva lägets allvar piskade kanslern fram ett onödigt krig som även staterna i södra Tyskland kände sig tvingade att delta i.

”Den hårda freden med Frankrike kritiserades och den uppenbara risken för revanschkrig återkom ofta”

Författaren skildrar bland annat genom citat från pressen och debatten i de olika staternas parlament, hur utbredd tveksamheten mot den preussiska maktpolitiken faktiskt var. Dessutom var de flesta i söder katoliker; varken Österrike­ eller det katolska Frankrike sågs som någon självklar fiende. I Ba­yern diskuterades till och med vilken sida man borde ge sitt stöd. En fransk seger skulle kunna minska trycket från Berlin, en tysk seger kunna leda till en centralisering av makt och resurser som åtminstone Württemberg och Bayern starkt motsatte sig. Släktbanden mellan furstehusen i Baden och Berlin gjorde att den relationen var mind­re komplicerad, även om även storhertigdömets företrädare insåg att det egna handlingsutrymmet kunde komma att begränsas.

Efter segrarna i Frankrike, som vanns till ett högt pris i stupade och skadade soldater från alla Tysklands stater, blev snabbt Bismarcks planer på ett enat tyskt rike aktuella. Motståndet var enligt författaren mycket väl förankrat framför allt i Bayern och Württemberg. Samtidigt insåg politikerna i München och Stuttgart att de, om de vägrade att gå med på Preussens planer, kunde drabbas av samma öde som Hannover, att bli sydliga provinser i ett ännu större Preussen. Bendikowski menar att Bayern definitivt hade sagt nej till kejsarriket om det hade setts som ett realistiskt alternativ. Kungen var helt emot förslaget och ville tidvis inte lämna sängen, för att slippa att överhuvudtaget behöva hantera frågan. Patriotiska partiet hade majoritet i parlamentet men vek sig för trycket från Berlin och den egna rege­ringen. Utan stöd från München var det utsiktslöst för Württemberg att fortsätta kampen. Bismarck fick sitt kejsardöme, de tyska staterna förlorade i praktiken sin suveränitet och karavanen gick vidare mot ökad centralisering, större makt för militären och en successivt alltmer påtaglig preussisk dominans inom administrationen.

Reaktionerna på både segern mot Frankrike och det nya riket skilde sig påtagligt mellan Preussen och framför­allt staterna i söder. Entusiasmen för kriget avtog snabbt i söder och en längtan efter fred blev allt tydligare. Den preussiska censuren sorterade samtidigt bort kritik och uttryck för bristande patriotism. Censuren var ett av de ämnen som ofta förekom i den sydtyska kritiken mot Preussen och Bismarcks styre. Militarismen och risken för ständigt nya krig var ett annat. I Sydtyskland betonades strävan efter fred och utveckling av ekonomi och kultur, utan att allt ständigt behövde ses som en strid mot andra stater i Europa. Den hårda freden med Frankrike kritiserades och den uppenbara risken för revanschkrig återkom ofta. Södra Tyskland ville varken ha kejsardömet eller ett mer militariserat samhälle. Även i Preussen fanns det stöd för denna linje. De som stått bakom försöket till riksreform i Frankfurt-am-Main 1848 konstaterade att det nya riket inte alls var den liberala stat de då hade kämpat för. Det här var något helt annat, med maktpolitiska mål som stod över frihet och jämlikhet mellan både folk och stater.

Delar av kritiken mot Berlin och Preussen var populistisk och överdriven. Landsmännen i norr framställdes ibland som näst intill barbarer utan kultur, hyfs och etikett. Rapporteringen från firandet av segern och det nya kejsardömet på våren 1871 karikerades i många tidningar i Sydtyskland. Preussarna kan inte göra någonting rätt. Paraderna är vulgära, utsmyckningen smaklös och maten dålig och alltför dyr. Även om en del formuleringar är parodiska så säger även de något viktigt om stämningen. Det var inget enigt Tyskland som gick in i 1871. Varken Bismarck eller den nye kejsaren möttes av översvallande jubelkörer i stora delar av landet. Vilket inte är så konstigt med tanke på att de flesta av staterna bara fem år tidigare förlorat ett krig mot sin storebror i norr.

Boken 1870/71. Der Mythos von der deutschen Einheit ger en nyttig motbild mot den vanliga, där Tysklands väg mot kejsardömet och världskrigen visar upp en tysk nation som präglas av enighet och samsyn. Så var det inte alls. Detta faktum visar också att det hade kunnat sluta annorlunda, om dels Europas stater hade agerat för att bromsa Bismarck in­nan det blev för sent, dels de många krafter som såg ett värde i det gamla decentraliserade Tyskland hade kunnat blockera utvecklingen mot centralmakt och prestigepolitik.

En stor del av skulden för katastrofen bär Napoleon III. Sydtyskland hade antagligen ställt upp i en koalition riktad mot Berlin om erbjudandet kommit vid rätt tillfälle. Nu missade den store kejsarens mindre framstående brorson alla chanser att stoppa Bismarcks planer.

Förutom de stora dragen ger till exempel författarens bild av Georg V:s kamp för att få tillbaka sin tron i Hannover en nyttig påminnelse om att det faktiskt var riktiga kungar, vilkas familjer ofta styrt i århundraden, som spelade viktiga roller i Tysklands utveckling under 1800-talet. I jämförelse var huset Hohenzollern närmast senkomna uppkomlingar.

En detalj som ibland dyker upp är Bismarcks ”mutor” till de andra furstehusen, som tvingats gå med på att deras stater i praktiken förlorade sin suveränitet. Även avsatta prinsar fick stöd från Berlin. Enligt författaren spelade pengarna ingen praktisk roll för till exempel Ludvig II:s beslut om hur Bayern skulle agera. Han tog liksom sina kolleger emot stödet men hade ingen möjlighet att säga nej till Bismarcks planer för det nya Tyska riket.

Även interiörerna från de gemensamma parlamentariska församlingarna ger en tydligare bild av hur den politiska vardagen såg ut för dem som stred om vilken väg Tyskland skulle välja. I ”Tullparlamentet” – vars uppgift främst var just frågor kopplade till handel och tullar inom Tyskland – diskuterades även staternas gemensamma framtid, tidvis med en entusiasm som störde även rikskanslerns cirklar. Några få av ledamöterna var socialister, som August Bebel och Wilhelm Liebknecht. Den senare råkade hamna på bänken bredvid Frankfurtbankiren Mayer Carl von Rothschild. Bankiren uppskattade inte alls situationen och bad därför om en annan plats i salen. Åtskilliga andra ledamöter var däremot påtagligt roade.