Extremhögern trånar efter DDR

När det tyska högerpopulistiska och enligt det tyska författningsskyddet högerextrema partiet AfD kampanjat genom att köra runt med en gammal Trabant med påskriften ”Hol dir dein Land zurück” (”Ta tillbaka ditt land”), så har man inte bara försökt locka väljare genom att använda en ”bil som ingen längre ville köpa efter 1989” och anspelat på ett ”förflutet, som aldrig funnits”, som historikern, författaren och experten på tysk högerextremism Volker Weiß skriver i sin bok Das deutsche demokratische Reich. Partiet har också knutit an till den sedan 1990 inte längre existerande östtyska staten.

AfD har firat stora valframgångar i östra Tyskland. Men partiet har inte bara omfamnat de östra landsdelarna, de som tillhörde DDR, utan också områdets förflutna, det kommunistiska Östtyskland. Kampanjen med ”Trabbin” är inte en engångsföreteelse. AfD har förhållit sig på ett positivt sätt till DDR vid upprepade tillfällen, och bakom vad som vid förs­ta anblicken kan tyckas vara enbart ett sätt att appellera till den DDR-nostalgi som finns i delar av befolkningen döljer sig en större berättelse – en berättelse som sätter staten Östtyskland i ett positivt ljus.

Att just AfD och andra högerextrema rörelser i Tyskland visar en välvillig inställning till DDR kan tyckas förvånande. Trots allt tillhör man en tradition där antikommunismen spelat en viktig roll. Än mer förvirrande blir det när AfD och andra högerpopulistiska eller högerextrema rörelser samtidigt med DDR-kramandet använder sig av retorik och slagord från dem som var mot DDR, från den fredliga revolutionen som ledde fram till regimens fall 1989 – som ”Wir sind das Volk” (”Det är vi som är folket”, som skanderades vid de stora demonstrationerna 1989), eller när man kampanjar med budskapet ”Vollende die Wende” (fullfölj ”Wende”. Wende är beteckningen på händelserna kring murens fall).

I sin bok redogör Volker Weiß för just hur DDR-nostalgi, DDR-motstånd, Rysslandsvänlighet och Sovjetnostalgi blandas och sätts samman till någonting nytt – ett förfarande som enligt författaren bygger på att historiska begrepp omtolkas, omdefinieras eller förfalskas.

Denna omtolkning görs på ett sätt som sannolikt skulle få DDR-statens forna, kommunistiska försvarare att sätta kaffet i vrångstrupen eller vända sig i graven. Här, i öst, argumenteras det, levde gamla hederliga preussiska dygder kvar, som ordning, punktlighet och hövlighet. Någon stor invandring fanns inte. Framför­allt var Östtyskland inte förstört av det västliga inflytandet, som ses som det stora problemet. Sovjet­unionen och kommunismen må ha varit dåliga, men de lyckades inte förgifta landet på samma sätt som USA och ”väst” gjorde i den gamla Förbundsrepubliken. Inte heller fanns i öst samma djupa bearbetande av det nazistiska förflutna, den ”Vergangenheitsbewältigung” som blivit en så viktig del av det officiella Tysklands identitet, men som i högerextrema kretsar i bästa fall ses som ett osunt ältande av kollektiv skuld.

Det är i denna anda som AfD-­politikern Björn Höcke kan tala om att han väljer det ”traditionella” Öst framför det ”globalistiska” Väst, och den högerextrema och AfD-nära publicisten Jürgen Elsässer drömmer om ett ”Deutsches Demokratisches Reich”, ett ”tyskt demokratiskt rike”. Elsässer myntade begreppet som fått ge namn åt Weiß bok 2023. Han talade då om ett nytt DDR, byggt inte på socialismen, utan på idén om det tyska ”riket”, som ett slags syntes mellan ”alla […] auktoritära nationalstater” som funnits på tysk mark, som Weiß skriver. För Elsässer ligger hoppet i öst, där ”människorna förblivit tyska och vill försvara Tyskland”.

Genom att samtidigt appellera både till det som ansågs bra med DDR och till dem som var emot DDR-regimen kan breda väljargrupper tilltalas. Det som trots allt ändå var dåligt i Östtyskland kan skyllas på den kommunistiska regimen – och det kan hävdas att dagens östtyskar nu gör uppror mot ett förhatligt styre på samma sätt som 1989. På det sättet kan det som anses dåligt i dagens Tyskland jämföras med det som var illa i DDR – men öst och dess historia hyllas ändå.

DDR-kramandet, motståndet mot DDR, drömmen om ett tyskt rike, kritik mot samtiden – allt kan fås att hänga ihop, men resonemangen kräver en anpassad om- eller nytolkning av histo­rien­ och av historiska begrepp. Det handlar enligt Weiß om att konstruera ett förflutet som aldrig funnits för att därpå bygga en vision om en storartad framtid.

Detta, hur historien används i retorik och propaganda, är det övergripande temat i Weiß bok.

Denna typ av historieskrivning, där endast de delar av hi­storien beaktas som passar in i den övergripande berättelse som ska föras fram, eller där rentav ren historieförfalskning förekommer, är förstås inte unikt för tyska eller andra västeuropeiska högerextremister. Weiß ägnar också den ryska statens historieberättande mycket uppmärksamhet.

Att Ryssland tolkar historien och historiska begrepp lite som det passar torde vara allmänt känt, ett av de mest flagranta exemplen är att Ukrainas regering påstås vara ”nazistisk”. Vad Weiß visar i sin bok är att det finns många beröringspunkter och i många fall samsyn mellan ryska och högerextrema narrativ.

Ty AfD och partiet närstående opinionsbildare har inte bara lärt sig älska DDR, utan även Ryssland. Weiß visar många exempel på AfD-politikers goda relationer till det stora landet i öst. ­AfD:s­ motstånd mot sanktioner mot Ryssland och mot stöd till Ukraina talar också sitt tydliga språk.

Liksom i fallet med DDR kan den positiva synen på Ryssland i högerextrema kretsar förvåna. Tyskland har ändå utkämpat två världskrig mot Ryssland och Sovjetunionen, och från just högerextremt håll har också ett rasistiskt grundat hot från det ”asiatiska” öst målats fram, där tyskarna skulle få sitt nödvändiga ”Lebensraum”.

Samtidigt går även en annan, positiv Rysslandsbild tillbaka på en längre tradition. Det var med Rysslands hjälp som Preussen till sist lyckades besegra Napoleons Frankrike, och därefter, efter Wienkongressen, sågs Tsarryssland som något av en konservativ, kontrarevolutionär garantimakt. Och även idag finns båda synsätten på Ryssland, det negativa och det positiva, kvar bland tyska högerextremister, skriver Weiß.

Men många har alltså landat i en Rysslandsvänlig hållning. Tyska och andra europeiska högerextremister förenas med den ryska staten i gemensamma intressen: Ryssland får inflytande och kan slå split i Europa, och de högerextrema rörelserna får stöd och uppmärksamhet. Men man förenas också ideologiskt. Här spelar den ryska ideologen Alexander Dugin en avgörande roll.

Gemensamt för Dugins tänkande, den ryska statens narrativ och högerextremisternas synsätt är den antivästliga, antiliberala och antiamerikanska hållningen, där ”väst” ses som dekadent och urartat och som det avgörande hotet, medan man själv anser sig stå för traditionella värderingar. I det här sättet att tänka kan tyska nationalister drömma om ett samarbete med Ryssland, där Tyskland kunde få tillbaka Ostpreussen och Europa skulle domineras av ett Stortyskland och ett Storryssland.

Från Dugins sida har sådana idéer om ett återskapat Ostpreussen förts fram, och även om detta från rysk sida skulle vara ett rent taktiskt sätt att knyta till sig tyska högerextremister och inte allvarligt menat, så finns Rysslandssympatierna där bland dem som drömmer om ett återuppståndet tyskt rike – och inom AfD.

Ett exempel på hur AfD-politiker enligt Volker Weiß förfalskar historien är påståendet om att nazismen i själva verket var ”väns­ter”.

Som argument för detta framförs namnet på nazistpartiet ­NSDAP,­ där ju både ordet ”socia­lism” och ”arbetarparti” finns med, samt ett påstått Goebbelscitat, där denne ska ha beskrivit nazismen just som vänster. Weiß ägnar ganska stort utrymme i sin bok åt att visa att det åberopade citatet för det första inte stammar från Goebbels, utan från en nazistisk tidskrift, och för det andra är ryckt ur sitt sammanhang och inte stöder påståendet att nazisterna själva såg sig som en vänsterrörelse.

Weiß anför också andra argument mot beskrivningen av nazismen som ”vänster”. Men vad som i det här sammanhanget är minst lika intressant som frågan om nazismens ”egentliga” ideologiska hemvist är hur AfD-politiker argumenterar. Genom att beteckna nazismen som vänster lyckas de skylla Tysklands största katastrof på sina politiska motståndare och antyda gemenskaper mellan dagens vänster och dåtidens nazister. Samtidigt drar sig åtminstone vissa AfD-politiker inte för att använda sig av, eller anspela på, nazistiska slagord, som ”Alles für Deutschland” och ”Alice [den ledande AfD-politikern Alice Weidel] für Deutsch­land” eller för att tona ner betydelsen av Tysklands nazistiska förflutna.

Att sammanblandningen av så många olika politiska och historiska begrepp och traditioner fungerar beror enligt författaren på att kunskaperna om vad DDR och Nazityskland verkligen var har urholkats.

Givetvis spelar rent känslomässiga aspekter också en roll för hur budskapen tas emot. Weiß exemplifierar med hur man på AfD-­möten brukar sjunga en fredssång som barn i DDR fick lära sig, och menar att man inte längre tilltalar den rationella sidan hos människor när ett parti som ser sig som radikalt antikommunistiskt spelar på DDR- och Sovjetnostalgi, och därvid lyckas röra en östtysk publik, som i andra sammanhang kan tala om att det som är dåligt i dagens Tyskland liknar DDR, till tårar.

Just när denna artikel skrivs kommer nyheten att det tyska författningsskyddet nu inte bara betraktar delar av AfD, utan partiet i sin helhet som bekräftat högerextremt. Enligt säkerhetstjänsten innebär detta att AfD motarbetar den frihetliga demokratiska ordningen i Tyskland. Samtidigt har partiet nått nya rekordnivåer i opinionsmätningarna. Detta sker i en tid när Rysslands krig mot Ukraina fortfarande rasar, och där Ryssland anses utgöra ett hot mot den europeiska säkerheten också bortom Ukraina.

I en sådan tid känns Weiß bok extra angelägen. Visst, histo­rien­ har alltid omtolkats, nytolkats och använts för politiska syften, i det ligger ingenting nytt. Men det betyder inte att alla historieskrivningar är lika rimliga.

När historien används i propagandasyfte, och dessutom med så motsägelsefulla inslag som fallet är i de högerextrema kretsar som Weiß skildrar, är det lika viktigt som någonsin att kunna bedöma och bemöta detta med en kritisk och kunnig blick.

Weiß hjälper till att skärpa den blicken, och förmår att visa hur AfD och dess närståen­de publicister och rörelser tänker, pratar och agerar.

En fråga som knappast berörs i boken är hur de europeiska högerpopulisternas och högerextremisternas förhållande till USA kan tänkas utvecklas framöver. Att Donald Trumps andra presidentskap inte kan analyseras i boken har sin förklaring – det har helt enkelt gått för kort tid sedan han tillträdde.

Men med tanke på att antiamerikanismen är en så viktig del i såväl de högerextremas som i Rysslands antivästliga och antiliberala världsbild inställer sig frågan hur deras förhållningssätt och/eller retorik visavi USA kan tänkas förändras.

President Trumps inställning till Ryssland får kanske tills vidare betecknas som oklar, eller växlande, men han har åtminstone tidigare talat gott om Putin och talat illa om Ukrainas president Zelenskyj.

Och Trumps tidigare medarbetare och allierade Elon Musk har uppmanat tyskarna att rösta på – just AfD.