Trilogi kastar nytt ljus på USA:s födelse

Det blir Donald Trump som får stå värd när den amerikanska nationens ska högtidlighålla 250-årsjubileet­ av självständighetsförklaringen. Förberedelserna är redan i full gång inför ett firande som ska pågå hela nästa år. Det förefaller inte otänkbart att historiker och stats­vetare – och vanligt folk – stålsätter sig inför spektaklet.

Trump fick nämnda grupper att lyfta på ögonbrynen efter att nyligen inför en tv-kamera ha besvarat en fråga om den bleknade kopian av The Declaration of Independence som han låtit hänga upp på väggen i Ovala rummet. Budskapet är ”exakt vad det står, det är en förklaring. En förklaring av enighet och kärlek och respekt, och det betyder en hel massa. Och det är något mycket speciellt för vårt land”, sade han. Man behövde inte vara vass komiker för att påpeka, mja, kanske inte enighet, snarare frigörelse från det brittiska moderlandet.

Revolutionsromantikerna har redan dammat av uniformerna för återupplivandet, the reenactment, av det amerikanska frihetskriget som började 1775 efter skotten i Lexington och Concord som, med Ralph Waldo Emersons ord, hördes över världen. Missnöjet i de 13 kolonierna hade nått kokpunkten efter flera års allt tyngre beskattning och hårdhäntare repressalier från ­London.

”The British are coming”, sägs Paul Re­vere ha ropat när han red från farm till farm för att varna rebellerna om att brittiska trupper var i antågande.

Rick Atkinson valde den slående titeln till den första volymen i sin så kallade revolutionstrilogi, fast han upprepar vittnesmål från samtida om att Revere använde ordet ”regulars” om soldaterna. För än så länge var invånarna i upprorsnästet Massachusetts brittiska undersåtar.

”Ett enda gevärsskott ljöd över larmet” i gryningen den 19 april 1775, skriver Atkinson efter en rafflande skildring av morgonen när män i detta allvarsamma ögonblick ”grep efter sina bössor, skyndade iväg för att söka faran, och efter sig lämnade de plogen i fåran, hackan i trädgårdslandet, hammaren på städet och spannen på kanten till brunnen”.

Detta är den prisbelönte Rick Atkinsons andra trilogi i mastodontformat. De tre delarna i hans bästsäljande World War II Liberation Trilogy utkom 2002, 2007 och 2013. Atkinson inledde sin bana som journalist, bland annat som utrikes- och krigskorrespondent på Washington Post, och den erfarenheten, liksom historieintresset under uppväxten, gjorde att han kom att ägna mer än ett kvartssekel åt militär hi­storia – men kartor och fakta om avgörande bataljer varvas med levande och ingåen­de porträtt av såväl huvudpersoner som mer perifera figurer.

Den första volymen, med fokus på bakgrunden till revolutionen, omfattar 776 sidor och den andra 855 sidor. Antalet sidor, titel och publiceringsdatum för den tredje volymen är okänt men den lär sluta med år 1783 och den amerikanska segern. Eller, kanske, 1787 när de tongivande i den nya republiken The United States of America till sist hade enats om den författning som gäller än idag.

Atkinsons berättelse påminner inte så litet om pojkböcker om hur rödrockar och patrioter drabbade samman. Befälhavaren i kontinentalarmén George Washington återkommer ofta, förstås, liksom de brittiska officerarna och då i synnerhet bröderna Howe.

Den ene, William, var general och ledde styrkorna i Nordamerika; den andre, Richard, var amiral med ett ärofullt förflutet i det världsomspännande sjuårskriget. En tredje bror, George, stupade i slaget i Ticonderoga 1775, där den amerikans­ka sidan erövrade det brittiska fortet och därmed noterade en förs­ta framgång. Både då och i efterhand har bröderna Howe beskyllts för att ha varit alltför sympatiskt inställda till kolonialisternas frihetssträvanden, men samtidigt sägs att återhållsamma direktiv hemifrån kringskar deras möjligheter att medla.

Thomas Jefferson tilldelas inte många rader. Atkinson säger visserligen att den gänglige plantageägaren från Virginia var författare till självständighetsförklaringen, men understryker hyckleriet i texten om att alla människor är skapta med lika värde. Jefferson och en tredjedel av de övriga som satte pennan under dokumentet ägde slavar. ”En moralisk katastrof” som har plågat USA allt sedan dess.

Rick Atkinson ägnar särdeles stor uppmärksamhet åt en viss person, nämligen Benjamin Franklin. Skälen är flera. Franklin hade varit lojalist men radikaliserades efter skotten i Lexington och Concord och förvandlades till en ”obarmhärtig” krigshetsare.

Som representant i Paris för flera kolonier bidrog han dels till införskaffande av vapen och inrättande av ett smugglingsnätverk, dels till de lyckade diplomatiska närmandena till kung Ludvig XVI.

Antalet kvinnor är, av förklarliga skäl, få men Atkinson inleder den andra boken med Marie Antoinette. Det känns som om han vill beskriva den otroliga lyxen vid hovet mer än drottningens roll i mobiliseringen av franskt stöd för revolutionärerna på andra sidan Atlanten. Han frossar sedan i det osannolika slöseriet vid kung Georgs hov på samma sätt. Men han ger en välvillig bild av kungen, som hudflängdes i självständighetsförklaringen.

På de 1 500 sidorna presenteras alla de namnkunniga som på olika sätt gjorde avtryck i detta brittiska inbördeskrig: vältalaren Patrick Henry, förrädaren Benedict Arnold, Washingtons favorit Alexander Hamilton, paret John och Abigail Adams, general Cornwallis som så småningom kapitulerade efter slaget i Yorktown, frans­ke markisen de Lafayette, tyska officershustrun Frederika Charlotte von Riedesel med många flera. Men åtskilliga soldater och vittnen till stridigheterna får också träda fram.

Militärhistoriskt intresserade kan få sitt lystmäte tillfredsställt och det med råge. De många kartorna över trupperna och deras rörelser i de olika slagen på olika håll i landet är överskådliga. Kostnaderna för kriget på båda sidor redovisas utförligt, liksom George Washingtons ibland fåfänga krav om mer pengar från en motsträvig kongress. Om honom och den välkända sägnen om att han inte kunde ljuga noterar Atkinson att han inte var helt sanningsenlig efter bakslag i kriget.

Totalt uppskattas antalet soldater som utkämpade det långa kriget uppgå till en knapp halv miljon. Proviantering, utrustning och transporter krävde enorma resurser som inte alltid stod till buds, med krigsvintrarna 1778–1780 som de värsta och rykten om soldater utan skor och byxor som svalt. Därtill kom ett stort antal hästar som alla skulle ha foder. Och om det inte räckte fick de avlivas. Hur primitiv fältsjukvården var framgår med största tydlighet av vad som hände när någon träffades, i benet, i huvudet, i ett öga eller någon annanstans.

Två grupper i de amerikanska kolonierna omfattades inte av de Jeffersonska idealen, afroamerikanerna och ursprungsfolken. Många svarta betraktade ”Storbritannien som en befriare, en uppfattning som vissa av kungens officerare skrev under på för att underminera den amerikanska ekonomin”, menar Atkinson.

Några indianstammar sällade sig till britterna för att de ville motverka amerikanskt intrång på sin mark, och Atkinson återger några blodtörstiga händelser. ”Det må vara tillåtet att skalpera dem ni dödat i strid”, sade en general som tillade att så inte fick ske med fångar, sårade, kvinnor eller barn. Men indiankrigarna lydde inte och Jane McCrea, med smeknamnet Jenny, som var fästmö till en lojalist dödades och skalperades. En skräckinjagande nyhet som spreds över kontinenten och återgavs av olika konstnärer.

Atkinson koncentrerar sig mer på människorna och krigsskådeplatserna än på de mer teoretiskfilosofiska aspekterna av kriget och vad det kom att betyda för USA. I en intervju i New York Times, vars bästsäljarlista han kan räkna med att kvala in på, säger han att den som vill vara historie­berättare knappast kan ångra att han inte är polemiker. Men han fastslår att det brittiska väldet inte kunde kväsa den amerikanska frihetstörsten och återger citat från oroliga beslutsfattare i London när kriget utvidgats.

Firandet av 200-årsminnet av självständighetsförklaringen 1976 var pampigt men inför 2026 skruvar ovan nämnda historiker, statsvetare – och vanligt folk – på sig en aning nervöst.

Museiintendenter som redan invigt utställningar med sidospår om minoriteternas upplevelser under kriget är förmodligen lättade. I Donald Trumps suddiga bild av historien är det mest vita hjältar som framträder, och han har redan utfärdat dekret om vilka kulturyttringar han gillar.

Arbetsgruppen The White House Salute­ to America 250 Task Force har tillsatts för att beskriva ”hur en liten armé av trashankar besegrade det mäktigaste imperiet i världen och grundade den största republiken som någonsin funnits”. Det konservativa Hillsdale College har utsetts till partner för att berätta ”The Story of America” och det väntas bli ett avsteg från de senaste årtiondenas mer mångfacetterade version av vad som hände på den nord­amerikanska kontinenten.