Ideologins bilhandlare

Om du istället påtalar att någons ideologi är trasig och bör bytas ut, löper du större risk att bli vederbörandes fiende, oavsett styrkan i ditt resonemang. Många har en benägenhet att försvara sin ideologi och göra kritikern till sin fiende, hellre än att lyssna på kritiken och överväga att reparera eller byta ut sin ideologi.

Jämförelsen mellan ideologier och bilar kommer från nationalekonomen och liberalen Bryan Caplan, som citeras i inledningen till Deirdre McCloskeys bok Why Liberalism Works. Caplans liknelse belyser hur svårt det är att se förnuftigt och pragmatiskt på frågor som rör ideologi jämfört med frågor som rör mer världsliga ting. Få eller ingen skulle hylla en bil som visar sig vara långsam, obekväm, dyr i drift och som dessutom har tagit livet av sisådär 63 eller möjligen 94 miljoner människor. Få skulle med andra ord försvara socialismen om den vore en bil eller göra sig till fiende med den budbärare som påtalar bristerna. De flesta skulle inte ha några problem med att välja en snabb, säker och miljövänlig Tesla framför en livsfarlig, primitiv och långsam Trabant – oavsett om man hade misstagit sig och köpt en Trabant från början. Och ännu färre skulle hävda Trabantens moraliska överlägsenhet och kräva att alla andra bilmärken skulle förbjudas.

Varför resonerar då folk så olika om å ena sidan praktiska ting som bilar, och å andra sidan frågor som rör ideologi? Kanske för att många i så hög grad bygger sin identitet och grupptillhörighet i frågor om ideologi, vilket ofta gör att det blir mer en fråga om självbild och känslor än om rationalitet och praktiskt utfall.

I många avseenden kan man se Why Liberalism Works som ett bitvis välinformerat och faktaunderbyggt argument mot de ideologier som, enligt författaren, är sämre: socialism, populism och konservatism, och för den enligt McCloskey överlägset bästa ideologin: liberalismen. Boken består dels av McCloskeys tidigare artiklar i ämnet ideologi, dels även av några nyskrivna alster. Många vitt skilda ämnen avhandlas, men den gemensamma nämnaren är liberalismen som lösning på nutida problem och skäl till många framgångar i det förflutna.

Men det rör sig inte om vilken liberalism som helst. McCloskey är tydlig med att förespråka en ”human liberalism” som tänker och känner med de fattiga och utsatta. Hon värjer sig mot den ”max-utility”-liberalism – det vill säga: det perspektiv som utgår från människan­ som nyttomaximerande egoist – som hon menar inte är kompatibel med riktig liberalism. Istället framhålls en medmänsklighet och en altruism som mycket väl kan innefatta skattefinansierad välfärd för de fattigaste, men där alla medborgare får samma möjligheter till framgång, är fria att välja inom alla samhällets sfärer, och behandlas som vuxna männi­skor och inte som omyndiga. En altruistisk, frihetlig liberalism utan paternalism. McCloskey säger sig varken vara libertarian, nyliberal eller socialliberal, utan en humane true liberal i linje med den klassiska liberalismen.

För enligt McCloskey är det just klassiskt liberala idéer med utgångspunkt i den etiska och kulturella omdaningen i 1600- och 1700-talets England och Holland, som har givit upphov till blomstrande samhällen. Det är den klassiska liberalismen, i linje med Adam Smiths idéer,­ som har genererat den frihet och det välstånd som de flesta i väst nu åtnjuter. Kapitalismen – eller som hon själv föredrar att kalla den: ”innovismen” – är det system som har sprungit ur dessa idéer och som har gjort att vi idag är 3 000 procent rikare än vid slutet av 1700-talet, då dessa idéer realiserades på allvar genom den industriella revolutionen. Detta har bland annat genererat billigare och bättre mat, bättre och större bostäder, läskunnighet i breda folklager, längre och friskare liv, demokrati, religionsfrihet och yttrandefrihet. Kort sagt en kombination av rikedom och frihet som ingen annan ideo­logi har lyckats ge mänskligheten.

Efter att ha vikt första tredjedelen av boken åt att beskriva liberalismens rötter, hennes definition av human klassisk liberalism, och argumentera för dess förtjänster med betoning på frihet och välstånd, ägnar författaren den andra tredjedelen av boken åt att kritisera socia­listiska idéer i allmänhet och den franske nationalekonomen Thomas Pikettys idéer i synnerhet – det vill säga: han som för några år sedan utkom med den omtalade och storsäljande boken Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (2013) och som gick till storms mot en enligt Piketty skadlig och accelererande ekonomisk ojämlikhet. Denna del tillhör bokens mer tänkvärda och lärorika. På ett förtjänstfullt sätt kritiserar hon Pikettys och många andra forskares fokus på ekonomisk ojämlikhet. För om alla får det bättre, det vill säga: om alla blir friare och rikare, bör då verkligen ekonomisk ojämlikhet ses som ett problem?

Nej! svarar McCloskey bestämt. Jämlikhet vad gäller förutsättningar är önskvärt men jämlikhet i utfall är det inte. Att fokusera på ekonomisk ojämlikhet i utfall är till och med oetiskt. Den bygger på känslor av missunnsamhet och avund. Känslor som är skadliga om vi vill uppnå ett friare och rikare samhälle. Piketty och andra jämlikhetsivrare argumenterar alltså utifrån oetiska och skadliga principer. Och visst har McCloskey en viktig poäng. Samtidigt hade jag gärna sett att hon tagit upp den forskning, av bland andra Nobelpristagaren Joseph Stiglitz (som hon nämner i andra sammanhang), som visar att ojämlikhet ibland kan vara skadligt för tillväxten i stort. Det må vara olyckligt att människor ibland är avundsjuka och missunnsamma men kan man verkligen ändra på det genom att propagera för en bättre etik? Är det inte samma sak som när socia­lister bortsåg från människans natur i sin ambition att skapa en ”ny socialistisk människa”? Är det verkligen en god idé att försöka ändra på människor istället för etiken, policyn eller ideologin? Jag hade gärna sett en viss fördjupning och problematisering av dessa frågor.

Förutom dessa etiska argument kritiserar McCloskey mycket förtjänstfullt brister i Pikettys data och metod. Mycket riktigt är det ett enormt problem i Pikettys analys att det uteslutande är ojämlikheten inom länder i väst som han skärskådar, och inte ojämlikheten globalt mellan länder. Att miljontals asiater fått mat på bordet och oftast kunnat göra enorma klassresor i den globaliserade ekonomin finns inte med i Pikettys analys. Därtill är hans syn på kapital minst sagt föråldrad, precis som McCloskey påpekar. Piketty har i princip samma syn på kapital som de klassiska ekonomerna på 1700-talet hade, det vill säga: att kapital främst avser materiella tillgångar. Genom denna ensidiga syn på kapital missar han den viktigaste välståndsfaktorn för de senaste 50 årens ekonomiska utveckling: humankapitalet. Att asiater nu befolkar elituniversitet världen över och därmed bidrar med en enorm teknologisk, vetenskaplig och ekonomisk utveckling globalt, är alltså inget som tas med i Pikettys analys. Denna brist belyser McCloskey mycket förtjänstfullt med både etiska resonemang och empiriska fakta.

Den återstående tredjedelen av boken har en spretigare karaktär och avhandlar allt från klimatförändringar till minoritetsfrågor och minimilöner. Till skillnad från många andra klassiska liberaler är författaren påfallande positivt inställd till postmodern feminism, men anser att företrädare för detta perspektiv alltför ofta söker sig till socialistiska idéer som inte gynnar deras sak. Hennes argument att postmodernismens individualistiska, emancipatoriska och subjektivistiska delar är kompatibla med liberal ideologi är tänkvärda, men analysen blir dessvärre för ensidig. Den andra sidan av det postmoderna myntet, en sida som är mer svårsmält för en liberal – kunskapsrelativism, en gruppmentalitet som bygger på attribut och narrativ, intolerans och tystandet av oliktänkande – kommenteras inte alls. Jag hade gärna sett mer djupgående analyser i fler nyanser av dessa intressanta och viktiga aspekter av saken.

Dessutom är det olyckligt att boken inte tar upp en av liberalismens och det civiliserade samhällets absolut viktigaste bidrag: rättssäkerheten. Detta är en kulturell, etiskt och ideologisk fråga som borde passa McCloskey. Att alla ska vara lika inför lagen och att varje människa är oskyldig till motsatsen bevisas är fundamentalt för ett liberalt samhälle. Där blir även hennes positiva inställning till socia­la massrörelser för ensidig. Jag kan absolut hålla med McCloskey när hon hävdar att metoo-rörelsen var en frigörelse från förtryck i linje med många andra liberala frigörelseprojekt. Men samtidigt problematiserar hon inte den negativa sidan av det hela – att människor blev utpekade och dömda på förhand av medierna och arbetsgivare innan deras fall testats i en rättvis rättegång. Ja, där vissa till och med blev straffade professionellt och socialt trots att de blivit friade i rätten.

Detta är inte kompatibelt med ett liberalt, rättssäkert och civiliserat samhälle. Massrörelser av detta slag kan också bli en gruppens tyranni visavi individen, där angiveri, grupptryck och konformism riskerar att kväva individuella rättigheter. Något som alltid varit viktigt för liberalismen att förhindra. Liberalismen sätter individens rättigheter före gruppens och där är rättssäkerheten fundamental – inte bara i de rättsvårdande myndigheterna, utan även i medier och på arbetsplatser. Det vore önskvärt om dessa viktiga aspekter finge något utrymme i en bok om liberalismens idéer, etik och kultur.

Även om jag i dessa och vissa andra frågor saknar det djup och de nyanser som McCloskey själv talar sig varm för – och som jag vet att hon är kapabel att leverera – är boken både bildande och relevant. Den är ett försvar för en ideologi som ofta blir orättvist misskrediterad.

Att liberalismen befinner sig under attack, från både höger och vänster, är inget nytt. Inte sällan brukar extremhöger och extremvänstern turas om att utnämna liberalismen till sin ärkefiende: ofta med liknande sakfrågor som utgångspunkter. I början av 2000-talet var det till exempel vänstern som ledde kampen mot globalisering, EU-samarbete och frihandel, bland annat genom våldsamma demonstrationer runt om i Europa, inte minst under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Idag brukar kritik mot globalisering, EU-samarbete och frihandel främst förknippas med populistisk höger med invandringskritiska förtecken.

I skrivande stund pågår ett nytt drev mot liberalismen från såväl extrema som moderata både på höger- och vänsterkanten. Strax innan coronapandemien kopplade sitt grepp om i stort sett hela nyhetsrapporteringen gjorde chefredaktören för den socialdemokratiska tidskriften Tiden, Payam Moula, ett utspel på Twitter där han hävdade att liberalismen hade spridit sig som en cancer och borde utrotas. I Aftonbladet sträckte Göran Greider ut en hand till konservatismen i syfte att tillsammans med den bekämpa den nyliberala ordningen. Och högerpopulistiska SD ångade som vanligt på med sin kritik mot socialliberalism, med tillhörande invandringspolitik, som partiets huvudfiende. Coronakrisen förstärker dessa tendenser och liberalismen kritiseras för i stort sett allt elände som äger rum nu. Det är regionalism, nationalism och en ekonomiskt aktiv stat som ska rädda oss från det virus som har drabbat oss på grund av globaliseringen. Ofta är dock faktaunderlaget tunt. Det argumenteras främst med känslor.

Genom att föra fram liberalismens kulturella, etiska och materiella förtjänster utifrån ett bitvis starkt faktaunderlag, blir McCloskeys bok relevant i samtiden. Men det gäller också att presentera argumenten på ett konstruktivt och djup­gående sätt. I det avseendet finns det brister. Boken är bred i sitt anslag och uppbyggd kring små essäer, som när man läser den från pärm till pärm blir direkt tjatiga. Ofta utgår författaren från samma argument och för i grunden samma resonemang på en rad olika områden. Bredden etableras på djupets och nyansernas bekostnad.

Man kan också irritera sig på McCloskeys raljerande och delvis oförskämda språkbruk gentemot meningsmotståndare. För trots att hon talar sig varm för att man måste lyssna och ta sina motståndares argument på allvar, och att man bör omvärdera sina åsikter så att de ligger i linje med de fakta som presenteras, är tonen i samtliga artiklar onödigt polemisk.

Ideologi är känsliga saker. Vissa bygger upp sin identitet kring ideologi. Det är därför man kan bli någons fiende bara genom att kritisera en ideologi. McCloskeys arbete i just den ideologiska delen av ekonomin med empirisk uppbackning är till viss del ett försök att vara en ideologins bilhandlare och bilreparatör. Dock gör tonen och spretigheten att många kommer att se henne som sin fiende istället för att byta bil.