Lindqvist i högform om de ”Vilda Vasarna”

 Den kännetecknas av flera av de saker som jag tror gör honom så omtyckt och läst. Han berättar som alltid medryckande, han väljer ofta intressanta ämnen, men ser dessutom till att ha en personlig tolkning eller vinkling på berättelsen som gör att den känns fräsch. I den här boken får vi alltså träffa en Lindqvist i högform.

Ämnet är ett av de mest omskrivna i svensk historia, familjen Vasa, men Lindqvist tar ett grepp om hela familjens historia och det är en vinkel som ingen har haft förut. Det innebär att han berättar historien om familjen ända från det att de var en av många med drömmar om att komma upp sig under 1300-talet, fram till att de faktiskt lyckades med det och mer än så genom att de satt på tronerna både i Sverige och i Polen-Litauen under 1600-talet. Vägen dit är en rafflande historia om halv- eller helgalna personer med ett stänk av det storhetsvansinne som verkar ha varit nödvändigt för att slå sig fram i den tidigmoderna tiden.

Boken blir till en kollektivbiografi över släkten Vasa, där vi får möta även mer okända medlemmar av släkten. Några i familjen deltog i unionsstriderna under 1400-talet, men ingen av dem var då mer framstående än någon annan storman. Särskilt inte mer framstående än riksföreståndaren Sten Sture och det är bara genom nederlaget vid Brunkeberg 1471 som en av Vasarna villigt ställde sig på hans sida.

Det var först med Gustav Eriksson (Vasa) som det vände. Hur kom det sig? Mycket av förklaringen hämtar Lindqvist i Gustav Vasas märkliga personlighet. Han verkar ha varit en ytterst passande person i en tid som krävde både långsiktighet och en känsla för vilka beslut och vägar som var möjliga att ta i stunden, samtidigt som han omgav sig med pålitliga medarbetare. Under nästan fyrtio års tid lyckades han skapa och befästa makten för sig själv och sin familj. Hans beslut att göra kungamakten ärftlig inom familjen 1544 påverkade utvecklingen och skapade mer stabilitet än under medeltiden genom att man inte längre behövde strida om vilken familj som skulle ha makten.

Befriande nog väljer Lindqvist att inte köpa de gamla tolkningarna av Gustav Vasa som en sorts god landsfader – istället visar han att kungen kunde vara både missnöjd, förföljelsemanisk och rentav brutal – allt efter vad som gynnade honom själv. Gustav Vasa tillhörde tillsammans med Henrik VIII av England och Frans I av Frankrike den generation av furstar i Europa som den amerikanske nationalekonomen Mancur Olson har kallat för stationära banditer (”stationary bandits”). De roffade åt sig det som den växande statsmakten behövde och gjorde egentligen ingen skillnad på om det var för privat eller statligt intresse som de tog gårdar, mark eller andra dyrbarheter. I Machiavellis anda gjorde de allt för statsnyttan.

Jag tycker att Lindqvists skildring av Gustav Vasas regering och av honom som person är bokens allra starkaste delar. Även kapitlen som handlar om Polen-Litauen, där Vasarna hamnade genom Gustav Vasas barnbarn Sigismund, är intressanta men inte lika djupgående. Sigismund brukar annars hamna utanför historieböckerna från det att han förlorade makten till sin farbror, hertig Karl (senare den IX), men här får vi tillsammans med Lindqvist följa med till det väldiga riket Polen-Litauen där renässansen hade slagit igenom på ett helt annat sätt än i det ytterst fattiga Norden.

En del partier, särskilt de om Johan III och om Gustav II Adolf, blir däremot lite mindre spännande, kanske för att det är svårt att tillföra mycket nytt. I dem finns också några mindre småfel, men det är i det stora hela en mycket påläst bok som Lindqvist har skrivit om den familj som genom sina många intressanta levnadsöden påverkade så mycket i Europas historia under flera sekler.

Erik Petersson, Historiker verksam vid Linköpings universitet. Specialiserad på nordiskt 1500- och 1600-tal samt har gett ut biografier över Karl IX, Per Brahe den yngre och drottning Kristina.