Min morfar Stalinisten

Mina föräldrar träffades första gången på ett möte om Laos med den socialistiska studentföreningen Clarté. På deras bröllop var en hemlig informatör från Säkerhetspolisen närvarande och skrev en rapport. Tjallaren, som troligen var journalist på min morfars tidning Ny Dag, skrev att bruden – min mor – var ”söt, glad och gravid”.

Min morfar var en förgrundsgestalt i Sveriges kommunistiska parti under kalla kriget. Han var ledare för Kommunistiska internationalens illegala arbete i Sverige under andra världskriget.

Min mormor fick det internationella Leninpriset 1985 för sitt arbete för att stärka förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen. År 1968 gick min morbror med i rebellrörelsen på den allra yttersta maoistiska vänsterkanten. Det revolutionära nitet gick här mycket långt. Till slut fördes en medlem som inte höll måttet till Lill-Jansskogen för att likvideras. Dessbättre råkade en polisbil dyka upp och avrättningen rann ut i sanden. (Vid den tidpunkten hade min morbror redan hoppat av rörelsen.)

Ibland kom Farbror Ho, som arbetade på den kinesiska ambassaden, på besök hem till oss när jag var liten. Min pappa erbjöd sig på fullt allvar att bli spion åt Folkrepubliken Kina, och farbror Ho gav honom i uppdrag att infiltrera en stödgrupp för Tibet som leddes av flera skolkamrater från min pappas gamla överklasskola.

Hur går det till när man ändrar sin syn på livet ­i grunden? Vad gör att man plötsligt blir främmande för sin gamla världsbild?

En kväll råkade min äldste son och hans kompisar gå förbi en våldsam misshandel utanför en bar i Stockholm. En ung kille fick hårda sparkar i huvudet av ett gäng slagskämpar och min son och hans vänner gick emellan. Jag följde med min son när han vittnade i rättegången mot en av förövarna och det var en chockartad upplevelse för mig. Den åtalade killen skröt om att han var boxare från Rosengård. Han hade på kort tid varit inblandad i flera incidenter som kunnat kosta andra människor livet. Rättegången gav en inblick i en brutal Oliver Twist-värld, helt avskuren från medelklassvenskarna som bor i Stockholms innerstad och dominerar gatubilden dagtid. De dörrvakter, kriminella och brottsoffer som vittnade hade inga beröringspunkter med den del av samhället jag själv tillhör.

Det släpiga tempot i rättegången, den vardagliga inramningen kring den skrämmande händelsen och det häpnadsväckande låga straff som slagskämpen fick chockerade mig.

Lite senare började jag skriva en bok om min morfar, Gustav Johansson. Jag ville reda ut arvet efter den kommunistiske patriarken från min barndom. Jag läste gamla brev, artiklar och åtskilliga rapporter från Säkerhetspolisens arkiv. I hela sitt vuxna liv var han föremål för deras uppmärksamhet. Steg för steg blev jag påverkad i grunden under mina efterforskningar. Inte minst bilden som trädde fram i Säpomaterialet gav en och annan tankeställare.

Än i dag är jag mycket fäst vid minnet av min morfar. Som man och äldre släkting var han en förebild. Jag minns hur han älskade fester och ambassadmottagningar, aldrig tappade humöret eller uppträdde olämpligt efter några pilsner, skrev kärleksfulla sånger om min mormor när hon fyllde år och hur han kallade mig silvermedaljören när jag tagit det rätt elementära silvermärket i simning och gav mig rumänsk lemonad som han kallade barnpilsner.

Författaren Per Wästberg har berättat om hur hans far, den välkände borgerlige journalisten Erik Wästberg, bjöd hem min morfar till nattsexor efter middagar på Gyldene Freden. De kunde skämta om den sovjetiska press­attachén som en berusad kväll hade pratat bredvid mun om vad som skulle göras vid en framtida ockupation: ”Först tar vi Moa Martinson, Artur Lundkvist, Arnold Ljungdal och Stellan Arvidson. Stalin litar minst av allt på kommunister.”

Per Wästberg mindes sin pappa ropa till min morfar: ”Sätt fram de höga grogglasen! Du hittar till köket. Vi måste hålla på klasskillnaderna, så ni har något att kämpa mot. Du tror du är världshistoria. Du blåser bort. Ta en whisky och var som en människa!”

Min morfar var godmodig, men den politik han kämpade för i hela sitt liv var mycket mer radikal och destruktiv än jag hade klart för mig.

En annan förvirrande omständighet var reaktionerna jag mötte från mina vänner när jag berättade vad jag fick reda på om min morfar. Det var som om kommunisternas övergrepp på något sätt var anekdotiska, tacksamma att skämta om bland mina vänsterkompisar. En kollega på Sveriges Radio hade ett Stalinporträtt hängande på väggen i sitt tjänsterum, bara halvt på skämt. Om han hade haft ett porträtt av Hitler skulle han utan tvekan inte bara fått sparken utan även blivit behandlad som pestsmittad.

Jag hade naturligtvis själv relativiserat allt vad min morfar stod för. Men djupdykningen i litteraturen om de människor som drabbats på riktigt av stalinismen fick mig att tänka om.

Inte minst historien om min morfars vän Allan Wallenius gjorde intryck.

Wallenius var en finlandssvensk före detta poet och bibliotekarie som flytt från Finland till Ryssland efter det misslyckade revolutionsförsöket 1918. Han var en hårdför stalinist och en av dem som såg till att de svenska kommunisterna inte avvek från den Moskvatrogna linjen.

År 1942 blev han offer för de utrensningar han själv genomförde. Det var inte ovanligt. De mest lojala medlemmarna av Stalins politiska apparat var väl representerade bland dödsoffren i utrensningarna, inte minst inom Komintern och säkerhetstjänsten. Det är inte känt hur Wallenius dog, han försvann helt enkelt i lägren ihop med tusentals andra. På 1950-talet, efter Stalins död, blev han rehabiliterad. Min morfar tog aldrig avstånd från Stalin, men Wallenius död tog han hårt. I årtionden skickade vår familj deckare och andra lättlästa böcker på svenska till Allan Wallenius överlevande familj för att de inte skulle förlora kontakten med svenska språket.

Under samma period som Wallenius försvann rapporterade Säkerhetspolisen att min morfar hade ätit lunch med Stalins utrikeskommissarie Andrej Vysjinskij på Restaurant Otto Schwarz i Riga i Lettland, en månad efter att landet ockuperats av Sovjetunionen.

Vysjinskij var huvudåklagare i Moskvarättegångarna på 1930-talet. Han utvecklade vad han ansåg var en marxist-leninistisk juridik, som lade stor vikt vid erkännanden som ibland enda bevis för ett brott, och var känd för att använda ett mycket grovt språk mot de anklagade. Min godmodige morfar åt alltså lunch med den man som var en av de huvudansvariga för massavrättningarna
under Stalin.

Sedan min morfar rest vidare från Lettland 1940 häktades och dömdes 7 020 personer i den terror som riktades mot letterna. Av dessa arkebuserades 980 personer, medan resten deporterades till straffläger i Sovjetunionen. Sommaren därpå häktades 15 081 män, kvinnor och barn och deporterades till Sibirien.

Att läsa om dessa och dussintals andra episoder i min morfars liv var som att vakna upp och inse att jag varit med i en sekt. Jag bestämde mig för att sluta vara en del av relativiseringen av övergreppen under kommunismen och till slut ta denna företeelse på allvar.

Jag kände mig också säker på att min morfar inte skulle ha haft något emot detta, eftersom han var den minst konflikträdda person jag mött och ofta verkade road av att bli ifrågasatt.

När jag läste de gamla Säporapporterna om min morfar och mormor var det påfallande hur illa skrivna de var och hur amatörmässigt arbetet verkade vara upplagt. Min morfar skuggades
mitt i natten när han vinglade hem från Piperska muren och rapporterna var kryddade med ovidkommande anmärkningar om vem som eventuellt var homosexuell liksom med antisemitiska antydningar.

Ett undantag var de rapporter som var skrivna av författaren och litteraturkritikern Per Meurling. Han var en av mycket få akademiker som var med i den tidiga kommunistiska rörelsen men drog sig ur eftersom han hade svårt att underordna sig den auktoritära disciplinen. Det dröjde inte länge förrän han blev tjallare åt Säkerhetspolisen. Så småningom fick han allvarliga alkoholproblem och skrev pornografi i tidningar som Piff och Raff. Men han gav också ut skarpsinniga böcker om Geijer, Marx och Shakespeare.

Både Försvarsmakten och Socialdemokraterna var missnöjda med hur Säpo skötte sitt uppdrag att övervaka kommunister. Inom SAP uppfattade man att Säkerhetspolisen var lika misstänksam mot socialdemokrater som mot kommunister. Steg för steg växte ett säreget samarbete fram mellan Försvarsmakten och SAP som så småningom fick namnet IB.

Jag var själv medlem i det maoistiska ungdomsförbundet Röd ungdom. Det var en revolutionsromantisk grupp i klassisk stil, med hemliga celler och täcknamn. Ledarfigurerna var ofta unga män och kvinnor som gjorde uppror mot auktoriteterna i skolan och de borgerliga familjer man i regel tillhörde. Såvitt jag vet kom ingen av mina kompisar på den tiden från arbetarklassen.

Däremot hade vi revolutionära celler i Norra latin och Djursholms samskola. Vi sökte oss till auktoritärast möjliga förebilder, som Mao Zedong och Josef Stalin. Unga killar uppmuntrades att göra värnplikt och sprida det maoistiska budskapet i sina förband. Man visade en närmast masochistisk hängivenhet för den kommunistiska disciplinen, som för tankarna till en religiös sekt där man ständigt korrigerade sig själv och sina kamrater.

Utan tvekan begicks otaliga övertramp av IB och dess föregångare, inte minst registreringen av harmlösa unga FNL-aktivister. Många blev felaktigt utpekade, medan man missade verkliga säkerhetsrisker. Men var det ett problem att ett inte obetydligt antal högpresterande ungdomar som hade potential att få stort inflytande i samhället ägnade en stor del av sin vakna tid åt att införa en maoistisk ”proletär diktatur” i Sverige? Det tyckte åtminstone ledningen för Socialdemokraterna.

Min morfar är den mustigaste och mest levnadsglade man jag träffat på i livet. Men steg för steg blev jag alltmer främmande för den politiska miljö jag växt upp i. Konfrontationen med det förflutna tvingade fram en omvärdering som var allt annat än behaglig.

Jag föreslog tidskriften Kvartal en artikel om IB-affären, och de var intresserade. Men när jag började skriva erfor jag en vånda som jag aldrig upplevt i sådana sammanhang. Att visa förståelse för Socialdemokraternas olagliga åsiktsregistrering av min egen flock kändes som en dödssynd när jag funderade närmare på saken i vargtimmen på nätterna. I flera veckor hade jag svårt att sova. När jag berättade om idén för bekanta blev de klart avvaktande. Bilden av IB som ett avgörande svek från socialdemokratin och Palme levde i högsta grad kvar.

En vän som är psykoanalytiker uppmuntrade mig däremot.

”Om någonting ger så där mycket ångest måste man göra det. Skriv artikeln”, sa hon lugnt och skrev ut sömntabletter.

Till slut skrev jag klart texten och den blev publicerad. När boken om min morfar kom ut började jag på ett nytt manus om den nutida vänstern. Det handlar om sekterism, dynamiska salongsbolsjeviker och revolutionsromantik, och hur de inre krascherna i rörelsen avlöste varandra.