Nobelstiftelsens skandaler och fester

I Lars Heikenstens bok Till mänsklighetens största nytta. Tio år med Nobelpriset inleds en av delarna så här: ”Jag gick in i arbetet som chef för Nobelstiftelsen med bilden att jag marginellt skulle vara involverad i frågor som gällde de olika prisutdelarna och deras arbete. Jag kunde regelverket, trodde jag, och visste dessutom från olika samtal jag haft att prisutdelarna gärna ville sköta sina fögderier efter eget huvud. Situationen kom att utveckla sig annorlunda”.

Heikensten var vd för Nobelstiftelsen 2011–2020 och har nu skrivit en driven och omfångsrik betraktelse över sin tid där. Genom tillbaka­blickar på intensiva, turbulenta år möter vi människor i en rad episoder. Det är kolleger, akademiker och pristagare. Prosan är klar, ämbetsfager. Boken består även av ett slags pauser, där författaren summerar eller reflekterar fritt utifrån de erfarenheter han gjort. Citatet ovan är representativt för hur det ofta låter: Heiken­sten konstaterar med ledig exakthet att det sällan blir som man tror.

Tillvaron som vd består av en löftesrik vardag, som hela tiden är närvarande i boken, där han planerar och sköter ett arbete, vill utveckla stiftelsen och skapa förnyelse, men där ansträngningarna avbryts av olika små och stora kriser. Det finns en intressant spänning i boken, som framträder mellan raderna, där entiteterna ”Organisationen” och ”Människan” rör sig på ett kraftfält. På en arbetsplats, inom en institution, konstruerar vi system, effektiviserar och planlägger. En vd vill utveckla och förändra, det ligger i sakens natur. Som chef dras Lars Heiken­stens uppmärksamhet särskilt mot befattningens strukturer. Men så finns det också individer som tänker på tvärs, begår misstag eller bara är allmänt oförutsägbara. Detta erfar han vid flera tillfällen under åren på Nobelstiftelsen.

Spänningen mellan det institutionella och det mänskliga är kongenial med hur stiftelsen, och verksamheterna runt Nobelpriset, behöver förhålla sig aktivt till Alfred Nobels vilja. Det är inte alltid glasklart hur hans testamente, varpå priset vilar, ska uttolkas. Därför blir stiftelsens arbete ett slags praktisk hermeneutik där varje tids människor kommer att förstå sitt uppdrag på lite olika sätt.

Boken är indelad i fyra delar. Vi börjar med det som kallas ”Fundamentet”, där ­historiska skeenden kring Alfred Nobel varvas med nedslag i ekonomin (som Heikensten behöver få bukt med) och aktiviteterna (som blivit alltmer utåtriktade sedan 1990-talet). Nobelstiftelsen verkar inte bara i Sverige utan i hela världen, en insikt som leder Heikensten till att bli mer proaktiv kring interna frågor som rör jäv och representation. Han förstår också att den polariserade samhällsdebatt som följt på tilltagande öppenhet ställer nya krav på stiftelsens arbetsmetoder och att omvärldens förväntningar på priset är höga.

Mycket blir belyst. Han beskriver olika avvägningar om hur han ska medvetandegöra den norska kommittén om den prekära ekonomiska situationen, att han får igenom en sänkning av summan för Nobelprisen, liksom hur stiftelsens relation till de olika akademier som delar ut prisen skiljer sig till följd av tradition och personkemi. Ibland stannar jag upp och funderar över relevansen i det som berättas men konstaterar sedan att det här är liksom hans timme, det är Heikenstens byråkratiska flow och chefskap som framträder i olika ljussättningar. Den närhet som etableras över sidorna mellan det skrivande författarjaget och textens vinkel gör att det är subjektet som driver, snarare än materialet i storyn.

Del två och tre är de delar som vänder sig mer mot de publika aspekterna av Nobelstiftelsens arbete. Avsnitten innehåller sådant som nog många vill veta mer om: skandalerna och festerna. Macchiariniaffären beskrivs i rätt tekniska termer, lite pliktskyldigt. Författaren utreder stiftelsens formella koppling till Karolinska institutet, som är svag. En intensiv mediegranskning leder ändå till att Nobelpriset påverkas negativt, vilket beklagas i boken. Det jag slås av är hur trogen Heikensten är det krishanterande perspektivet när han konstaterar att KI lärde sig av den här affären och att det ledde till att man ”såg över sina rutiner”. Det hade varit intressant med en friare reflektion kring vad den tilltagande tävlingsinriktade forskningen gör med vetenskapen och anslagsgivarna; rektorer och höga chefer får ju flera varningssignaler av läkare i kliniskt arbete på sjukhuset. Macchia­rinis ”uppfinningar” är inte bara värdelösa utan direkt livsfarliga. Ändå får han fortsätta. Ibland framstår det vetenskapliga paradigmet som obefläckat, Nobelprisen som det yttersta beviset på forskningens nytta.

Verkligheten är mer komplicerad än så, och det hade varit fint med fler utflykter till eftertänksamma frågor och introspektioner som stannat upp farten i boken.

Det kapitel som handlar om Svenska Akademien och dess sammanbrott känns viktigt och samtidigt lite passé. Sannolikt beror det på att vi befinner oss ganska nära skeendena i tid, vi har nyligen bevittnat krisens olika faser. Bokavsnitten kan komma att få en annan klang och betydelse i framtiden. Vad som utspelades har också redan gestaltats; skönlitterärt, journalistiskt och anekdotiskt. Tydligt är i alla fall att Heikensten tidigt anar ett annalkande problem när medierna går ut med avslöjanden om Jean-Claude Arnault. Inte bara för att den så kallade Kulturprofilen är gift med en av Akademiens ledamöter utan också för att han erhållit ekonomisk kompensation från sammanslutningen. Han har bott i Paris och utnyttjat lägenheten Akademien äger där. Sara Danius, dåvarande ständig sekreterare, får hantera situationen till en början, men Nobelstiftelsen dras in, och det råder oro på kansliet. Det här blir en svår prövning, som leder till att utdelningen av litteraturpriset pausas 2018. Den som Heiken­sten utmålar som det största problemet heter Horace Engdahl. I boken redovisas omröstningar som svart på vitt visar hur de aderton ställde sig till Katarina Frostensons framtid i Akademien. Vad som sades och gjordes på möten återges i detaljrik dagboksform, och Lars Heikensten ägnar Svenska Akademien drygt 60 sidor.

Den rotation som finns i andra prisutdelande kategorier saknas ju i Svenska Akademien, där man i allmänhet sitter på livstid. Det är en ordning som Heikensten ser som en försvårande omständighet.

Mest schvung är det i den tredje delen, som handlar om stiftelsens olika evenemang. Här sitter Heikenstens sambo Maria iförd voluminösa klänningar, i hans knä, på väg med taxi till banketten i Gyllene salen. Han berättar om bordsplaceringarnas bakgrund, var kungligheterna samlas innan middagen, blommorna från San Remo, om maten och hur man resonerat kring varför Sverigedemokraterna inte bjuds in. I de här partierna framgår också att det är i de internationella sammanhangen som Heiken­sten blir besjälad. Resor, möten och intryck ger en livfull kontrast till den ritual han genomför varje Nobeldagsmorgon, då han besöker Alfred Nobels grav på Norra begravningsplatsen i Solna för att lägga ner en stram krans. Han stannar kvar för en stunds eftertanke innan festligheterna drar igång.

Den avslutande delen handlar om Nobelhuset och turerna kring ekonomi, stadsplanering och juridik. Här finns också några summerande ord på vägen, vad som behöver genomföras och vilka värderingar som bör framhållas under kommande år. Heikensten återkommer till den farliga samhällspolariseringen och Nobelprisets internationella status. Beroende på vilken läsart man vill tillämpa kan man ta sig an Lars Heikenstens bok på drygt 400 sidor med skiftande ambitioner. Man kan bruka den som uppslagsverk, berättelse från insidan eller avgränsad memoar.

Det finns kloka reflektioner att hämta för den som är intresserad av stiftelsearbete, och verket fungerar också som en personlig krönika över disparata men välfunna insikter om Nobelstiftelsen. Arbetsplatsen som ett mänskligt signum och föränderligheten över tid när ledarskapsidéer avlöser varandra är den tankelinje jag särskilt bär med mig efter läsningen.