Politisk teater

I det operettlika persongalleri som skapade världens nyaste land sticker han ut som extrem bland de extrema. En osannolik överlevare, en kappvändare, en lögnare och despot, och samtidigt mannen som mer än kanske någon annan har format denna nation.

När svenska åklagare nu siktar på att kunna fälla det gamla oljebolaget Lundin Oil för medhjälp till folkrättsbrott, så finns det en person som sitter inne med praktiskt taget allt man vill veta, och det är Riek Machar. Han var en av flera milisledare som Lundin hade kontakt med kring millennieskiftet. Frågan är om han är villig att dela med sig av sina kunskaper. I sin strävan att nå toppen i detta sargade land har han samarbetat med alla som han trodde kunde hjälpa honom, och därefter vänt sig mot dem. Han har samlat på sig fler dödsfiender än någon annan rimligen kan ha hunnit med under en livstid. Att han fortfarande är i livet är ett mirakel.

Machar anslöt sig 1984 till rebellrörelsen Sudan People’s Liberation Army, SPLA, vars målsättning var att förvandla det muslimskt dominerade Sudan till en sekulär stat med lika rätt för alla medborgare. Det var åtminstone vad ledaren John Garang uttalade offentligt. Machar skrev aldrig riktigt under på det. Hans åsikt var hela tiden att den södra landsändan skulle bryta sig loss och bilda en egen nation. Men vägen dit var lång och blodig.

Den 65-årige Riek Machar är nuer och tillhör därmed Sydsudans näst största stam. När han föddes styrdes Sudan av Storbritannien och britterna betraktade landet som två skilda enheter. Det var den norra, muslimska delen där huvudstaden Khartoum ligger, och den södra delen vars befolkning utgjordes av säsongsvandrande svarta boskapsskötare. Machar har berättat att hans familj var den första i byn Leer som ägde en konservöppnare.

Livet i södern blev inte lättare när Sudan blev självständigt 1956. Muslimerna i norr, till största del koncentrerade i Nildalen och i Khartoum, såg sig som en elit. De svarta i södern kallades fortfarande för slavar i dagligt tal och behandlades därefter. Missnöjet bland dem växte och det första inbördeskriget, vars motiv var att öka rättvisan mellan nord och syd, inleddes redan året före självständigheten. Det pågick till 1972 och slutade utan några större framgångar för södern.

1983 bröt det andra inbördeskriget ut och där kom Riek Machar att profilera sig snabbt. SPLA dominerades av folkgruppen dinka, som sedan urminnes tider konkurrerat med nuerna om betesmark och vattentillgång. SPLA:s ledare John Garang ville ena landet och började med att försöka ena söderns olika stammar. Riek Machar blev mer och mer maktlysten och hans ambitioner, som gick stick i stäv med Garangs, ledde till en splittring. 1991, i samband med att Sovjetunionens kollaps sände chockvågor genom hela Afrika, bröt sig Machar loss och bildade en egen falang av SPLA. Hans mannar gjorde sig skyldiga till massakern i staden Bor, där flera tusen dinka mördades. Regeringen i Khartoum gnuggade händerna när den såg upprorsmännen i södern slita varandra i stycken.

Riek Machar bytte sida i kriget flera gånger och startade en mängd milisgrupper som alla hade det gemensamt att de eftersträvade självständighet för södern och inte drog sig för att ta emot pengar och vapen från regeringen i norr. Detta skulle man kunna uppfatta som motsägelsefullt, regeringen borde ju rimligen motarbeta självständighetssträvandena. Men då förstår man inte sudanesisk politik. Khartoum visste att Machar i första hand skulle fokusera på att förgöra sina rivaler i södern, och endast i andra hand bekämpa centralstyret. Machars dubbelspel gick så långt att han lät sig utnämnas till vicepresident i Sudan, ansvarig för The Khartoum Peace Agreement, en påhittad fredsuppgörelse helt ägnad att slå blå dunster i ögonen på utländska betraktare.

Efter segdragna förhandlingar fick Sydsudan sin självständighet 2011 och Riek Machar var den som representerade landet då dess flagga hissades utanför FN-högkvarteret i New York.

SPLA-ledaren John Garang hann aldrig tillträda som president. Han dog i en flygolycka och Salva Kiir, en annan dinka, tog hans plats. Machar fick knotande nöja sig med att bli vicepresident på nytt. Det gick hans ära för när och han deklarerade att han skulle utmana Kiir i nästa presidentval. Då fick han sparken och startade prompt ett nytt inbördeskrig som har rasat i Sydsudan sedan dess.

Han slöt nya avtal, bröt dem och drevs på flykt. I skrivande stund sitter han i husarrest i Sydafrika efter märkliga och hemliga operationer som tycks ha syftat till att få bort honom så långt som möjligt från händelsernas centrum där han inte längre kan påverka utvecklingen i sitt hemland.

Få, om ens någon som känner det politiska spelet i Sydsudan, skulle våga svära på att detta är slutet på Machars politiska karriär. Han är borta men människor dör fortfarande på grund av hans maktlystna ränksmideri.

Riek Machar ägnas ett kapitel i boken WarlordDemocrats in Africa, en antologi sammanställd av Anders Themnér, freds-och konfliktforskare vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Boken handlar om hur afrikanska krigsherrar – Riek Machar är ett bra exempel – först profilerar sig som milis- eller gerillaledare och sedan, efter en framgångsrik militär kamp, installerar sig som politiska ledare. Det betyder att de klär om, från kamouflagefärgad uniform till kostym från Saville Row. Bokens övergripande frågeställning är huruvida de i och med detta förmår byta perspektiv och bygga demokratiska strukturer i sina länder. Den nedslående slutsatsen är att ränderna aldrig går ur. Det finns i princip inget exempel på en afrikansk rebell som har lyckats göra om sig till en trovärdig demokratisk politisk ledare. Bokens titel, WarlordDemocratsin Africa är därför en anomali. En sådan tulipanaros hittar man inte i Afrika.

Trots att detta borde vara allmänt känt sedan mycket lång tid tillbaka har en okritisk omvärld återkommande ägnat sig åt att hylla de krigsherrar som har vunnit sina militära strider och därefter poserat som demokrater. Någon kritisk problematisering har sällan förekommit och i det avseendet fyller boken ett tomrum. Det finns en uppsjö av exempel på dåliga afrikanska ledare som borde ha fått alla varningsklockor att ringa i biståndsgivande västnationer, men som istället har blivit stora mottagare av ekonomiskt stöd, ofta motiverat med att dessa ledare behöver pengar för att stärka demokratin i sina länder.

Det senaste fallet gäller just Sydsudan, som översköljdes av bistånd när landet blev självständigt 2011. Alla visste att den unga staten spenderade mer än hälften av sin budget på att bygga upp den militära förmågan, men det avskräckte inte vare sig svenska Sida eller övriga europeiska motsvarigheter. Regeringen i huvudstaden Juba bestod av skjutglada före detta gerillasoldater som hade ägnat decennier åt att försöka ta livet av varandra. Nu skulle de tyglas och tvingas bli demokrater, det skulle biståndet se till. Med vidöppna ögon gick biståndsgivarna i fällan och fattade aldrig att de aktivt bidrog till att bygga upp kapaciteten för en ny slakt av sydsudaneser. En oförlåtlig okunnighet och naivitet som bara blir värre när man betänker hur ofta det har hänt förut

Det saknas några ”krigsherredemokrater” i boken som skulle kunna bära syn för sägen. Ugandas president Yoweri Museveni är en. Han tog makten 1986 efter en långdragen kamp i bushen. Han hyllades genast av en okritisk omvärld som utnämnde honom till en i en illuster skara ”nya afrikanska ledare”. Museveni kritiserade att afrikanska presidenter sitter alldeles för länge vid makten. Nu har han själv suttit där i 32 år.

Etiopiens förre premiärminister Meles Zenawi är en annan ”krigsherredemokrat” som jag saknar i boken. Hans historia är speciell eftersom han var den första afrikanska gerillaledare som erövrade makten och sedan förvandlade sig till något av en social ingenjör, man kommer att tänka på Singapores Lee Kuan Yew. Meles blev aldrig någon demokrat, tvärtom blev han bara mer hårdhänt med tiden. Men han skapade en ekonomisk och social utveckling i Etiopien som man måste beundra, med tanke på hur illa åtgånget det landet var efter kejserligt vanstyre och långdraget inbördeskrig.

En som däremot avhandlas i boken är en av Musevenis goda vänner och Meles Zenawis tvillingsjäl som social ingenjör, Rwandas president Paul Kagame. Även han inledde sin bana som gerillaledare och blev efter folkmordet vid mitten av 1990-talet hyllad som en frälsare i stora delar av världen. Rwanda är Afrikas kanske mest dynamiska och spännande land med en utveckling som är häpnadsväckande. Dock endast ekonomiskt och socialt. På det politiska området finns det utrymme för mycket kritik och författaren till kapitlet om Kagame, Lars Waldorf, sparar inte på krutet. Han ansluter sig till en starkt Kagamekritisk opinion och hävdar att Paul Kagames målsättning aldrig var att skapa ett demokratiskt Rwanda. Denne tillhör ju folkgruppen tutsi som utgör kanske bara 10 procent av landets befolkning, resten är hutu – de som stod bakom folkmordet. Författaren hävdar att Kagames ambition hela tiden har varit att monopolisera makten, omskola befolkningen, öka den materiella välfärden och attrahera utländskt bistånd.

Den politiken har varit mycket framgångsrik, men till priset av hård kontroll. Politiska opponenter göre sig icke besvär. Yttrandefriheten är hårt kringskuren. Trots det framställs Rwanda som ett lysande exempel för resten av den svarta kontinenten, vilket möjligen säger mer om Afrika än om Rwanda.

Bokens mest fascinerande kapitel handlar om João Bernardo Vieira, tidigare president i Guinea-Bissau. Berättelsen om honom är också berättelsen om det svenska biståndets kanske största misslyckande i Afrika, stödet till befrielserörelsen PAIGC där Vieira var en viktig befälhavare i den dåvarande portugisiska kolonin. PAIGC vann befrielsekriget och bildade regering. 1980 tog Vieira makten i en kupp och strax hade det land som svenska Sida trodde skulle kunna bli en svenskinspirerad socialdemokrati förvandlats till en knark- och vapensmugglande gangsternation.

WarlordDemocrats in Africa är ingen uppbygglig läsning för den som fortfarande tror på projektet att med biståndsmedel bygga folkstyrda stater i Afrika. För den som vill få en inblick i hur skendemokratier skapas med exempelvis svenska skattepengar kan den dock rekommenderas varmt.