Rapport från byråkratin

Dessa ord står på omslaget till Alexander (Sacha) Casellas bok Breaking the Rules, som redogör för hans tjänstgöring under tjugo år i UNHCR, FN:s flyktingkommissariat (1975–96). Boken är intressant för att den ger en personlig inblick i FN:s komplicerade förhållande till Vietnam, och för en svensk läsare kastar den även ett oväntat ljus över Sveriges privilegierade ställning i Hanoi.

Efter tio år som journalist i Genève med bevakning av Vietnamkriget blev Casella erbjuden en post i UNHCR av dess chef prins Saddrudin Aga khan med uppgift att upprätta en dialog med kommunistregimen i Hanoi, där man betraktade FN som en fientlig organisation styrd av USA.

Detta var en ”mission impossible”, skriver Casella, och däri låg dess lockelse.

För att lyckas med uppgiften förstod han att det var viktigare att göra det rätta från moralisk synpunkt än att göra på rätt sätt ur byråkratisk synvinkel. Det innebar att han gång på gång måste bryta mot det tröga regelsystemet inom FN, vilket väckte motstånd hos fantasilösa byråkrater men stöddes av flyktingkommissarien så länge de diplomatiska regelbrotten ledde till framgång.

För UNHCR gällde det att undvika att ge ensidig hjälp åt Saigon, som USA yrkade på, och istället försöka uppnå en balans i Vietnam genom att ge hjälp också åt Hanoi och dess vapenbroder FNL, befrielsefronten i Sydvietnam. Men som FN-organisation kunde man inte erbjuda hjälp åt icke internationellt erkända parter i konflikten – ansökan om bistånd måste istället komma från dem. Casellas uppgift blev att övertyga Hanoi och FNL om att kontakter med UNHCR skulle innebära början till ett internationellt erkännande.

Men hur skulle man få fram detta budskap till Hanoi som aldrig besvarade skrivelser från UNHCR? I en tidningsnotis såg Casella att Madame Binh, utrikesminister i FNL:s provisoriska regering, skulle delta i en konferens för alliansfria stater i Alger. Casella satte sig på ett flygplan till Alger och i en konferenspaus lyckades han komma fram till Madame Binh. Han presenterade sig och förklarade att UNHCR kunde bistå med hjälp åt Vietnams befolkning, i synnerhet när det gällde flyktingar i krigsdrabbade områden i Sydvietnam. Madame Binh log och frågade: ”Hur tänker ni förhandla med oss?” Casella svarade: ”Precis som ni är: Som Provisoriska revolutionära regeringen i Sydvietnam.” ”Så ni erkänner oss?” ”Naturligtvis, Madame Minister.”

Detta djärva utspel helt utanför protokollet blev inledningen till UNHCR:s samarbete med FNL i flyktingfrågorna och öppnade vägen till Hanoi – och till Folkrepubliken Kina. FN köpte bomull i Kina för 100 000 dollar som transporterades av Hanoi till FNL för att bli kläder åt internflyktingar.

Efter det amerikanska uttåget ur Vietnam 1975 upprättade UNHCR som första FN-organ ett representationskontor i Hanoi med Alexander Casella som chef. Diplomatiska kåren var avundsjuk på den svenska representationen, som till tack för Sveriges erkännande av Demokratiska Republiken Vietnam redan 1969 hade fått en stor tomt i utkanten av Hanoi, där man byggt upp ett litet Sverige med ambassad, residens, tjänstebostäder och bastu.

Vid ett samtal med den nordvietnamesiske Röda kors-chefen nämnde Casella att Olof Palme var en stor vän av Vietnam. Nej, blev svaret, så är det inte: Palme var en socialdemokrat som predikade ett icke-­totalitärt vänsteralternativ till kommunismen snarare än en vän till Vietnam. Inget fruktade och hatade äkta socialister mera än socialdemokrater, som hindrade folkets totala anslutning till kommunismen.

Efter krigsslutet fick flyktingkommissariatet sin mest betydelsefulla roll i Vietnam.

Först gällde det att få flyktingar från de krigsdrabbade områdena i norr och söder tillbaka till byarna på landsbygden. Det var i och för sig inte så svårt, för flyktingarna längtade tillbaka till sina hemtrakter, men det krävde stora insatser av UNHCR för att återställa el- och vattenförsörjning, sjukvård och skolor, förse de återvändande med vagnar och små traktorer, livsme­del och fisknät.

Sedan gällde det att organisera flyktingströmmarna till länder utanför Vietnam, de så kallade båtflyktingarna, först till transitländer i Sydöstasien, där de i stora uppsamlingsläger fick invänta visum till de lockande fria ekonomierna i väst. Till Sverige kom så småningom cirka 5 000 vietnamesiska flyktingar.

Amerikanarna betraktade fenomenet båtflyktingar med skadeglädje, skriver Casella. Det visade att vietnameserna flydde från kommunismen, som USA alltså haft skäl att skydda dem emot. Bakom skadeglädjen sökte man glömma det traumatiska nederlaget i Vietnamkriget som kostat 58 000 amerikaners liv och 150 miljarder dollar.

Casella är kritisk mot ett svenskt biståndsprojekt i Bai Bang som planerades bli den mest automatiserade pappers- och massafabriken i världen och ett teknologiskt genombrott för en industrialiserad ekonomi. För ett jordbruksland som Vietnam med ett överskott av arbetskraft var detta det sista som landet behövde, skriver Casella. För att bygga och få igång fabriken krävdes insatser av 600 svenska tekniker och en prefabricerad by med bostäder, restaurang, simbassäng, skola och sjukhus, döpt till Valhalla. Mellan 1974 och 1990 investerade Sverige 2,8 miljarder kronor i projektet. En del av detta långsiktiga industribistånd direkt till regeringen i Hanoi hade Casella hellre sett kanaliseras genom UNHCR för befolkningens omedelbara humanitära behov.

Bistånd till återuppbyggnad var ingen ny idé. På initiativ av utrikesminister Torsten Nilsson framlades redan 1969 ett nordiskt förslag för FN:s generalsekreterare U Thant att inleda planering och förberedelser för återuppbyggnad av Vietnam efter kriget. U Thant klargjorde att FN var starkt intresserat av att hjälpa Vietnam, men inte förrän kriget var över. Först i detta läge skulle man se fram emot samverkan med de nordiska länderna. I avvaktan på krigsslutet fortsatte Sverige att ge humanitärt bistånd till Nordvietnam samtidigt som man också planerade ett omfattande utvecklingsbistånd.