Sverige har sedan länge haft maffia

Det skulle vara något enstaka rötägg, eller missförstånd kanske. Och det är ju nästan ingen som vågar tacka ja till en lunch, så nej, risken för oegentligheter hos oss är låg.Så låter det ofta när korruption diskuteras i ledningsgrupper i Sverige. Utgångsläget är att man har koll. Även om det saknas riskbedömningar, löpande granskningar, eller ens en gemensamt accepterad definition av korruption. Det är som om vi lever i två parallella verkligheter. I den ena vill alla göra rätt. Om det i någon mån förekommer oegentligheter så handlar det om vänskapskorruption, snedsteg för att hjälpa en kompis.

I den andra verkligheten, rabblas nedslående rapporteringar om ekonomisk och organiserad brottslighet i medier och i uttalanden från Ekobrottsmyndigheten och polisen. I takt med en kraftigt ökande kriminalitet som riskerar att bli ”systemhotande” har regeringen lanserat olika nationella handlingsplaner. År 2019 sjösatte den dåvarande civilministern en nationell handlingsplan mot korruption. Planen existerade i ett tomrum med oklara ambitioner och ersattes med ett nytt initiativ från regeringen 2024.

Framförallt vill politiken stärka den offentliga förvaltningens motståndskraft mot korruption genom konkreta åtgärder på flera områden. ­Parallellt finns en nationell handlingsplan mot den organiserade brottsligheten och en mot arbet­slivskriminaliteten i Sverige.

”Hur stort är problemet?” Journalisternas ­favoritfråga låter sig besvaras med flera alternativa siffror. Den kriminella ekonomin i Sverige beräknas i dag omsätta omkring 150 miljarder kronor, och den växer, enligt Ekobrottsmyndigheten. Skatteverket hjälper oss också att förstå flödet på fel sida om lagen. Sex procent av alla löner i Sverige betalas ut svart, samtidigt som gängkriminella genom infiltration och insider påverkar rättsvårdande myndigheters förmåga att utföra sitt arbete.

Vad har korruption med detta att göra? Här har vi den viktigaste frågan av alla.

Tack vare Europol, EU:s brottsbekämpande organ, vet vi att cirka två tredjedelar av den organiserade brottligheten använder sig av korruption för att bedriva sin verksamhet. Sverige är inget undantag, och att hålla fast vid bilden om mutor kopplat endast till gåvor och representation är en mycket farlig reduktion av korruptionsproblematiken.

Det finns alltid en ”starke man” på orten. En Markurells i ett Wadköping någonstans. Men vad sker när starke man plötsligt är en person kopplad till grov organiserad brottslighet?

Skillnaden mellan starke man-scenariot och var vi befinner oss nu är att den ekonomiska brottsligheten systematiserats, internationaliserats och i mycket stor utsträckning använder företag som brottsverktyg. Forskare är eniga om att vi nu har ett sydeuropeiskt tillstånd i Sverige. Maffia, alltså.

I brist på bättre beskrivning kan läget sägas vara schizofrent. I den ena verkligheten, den där korruption inte finns, finns den ändå, men intresset är lågt. I den andra, den med all dystopisk data över kriminalitetens utveckling, finns det ett klyfta mellan alarmism och agerande.

De två verkligheterna, den där luncher förbjuds och det mesta är frid och fröjd, och den organiserade kriminella ekonomin, är en och samma. Den legala och den illegala ekonomin är redan väl integrerade i de flesta av närings­livets och samhällets sektorer. Mutor förekommer i samband med offentliga upphandlingar, i byggsektorn och i IT-branschen genom att erbjuda byggmaterial, gratisrenoveringar och en och ­annan Ipad.

Mutor betalas också för att få körkort, för att få läkemedel utskrivet, för att klara en miljö­inspektion, eller för att smuggla in telefoner på anstalter. Mutor erbjuds för att få bättre betyg, få bolån eller för att kunna komma runt penning­tvättskontrollerna på banken.

Att skapa utrymme för korruption i upplägg med hemliga kommissioner och kickbacks, ­undanhålla information, missgynna vissa parter eller helt enkelt bedriva påtryckningar i form av ekonomiska incitament, men också hot och sex, är exempel på tillvägagångssätt. Att sex utnyttjas som korruptionsmedel blev en nyhet i Sverige när man upptäckte att kriminella strategiskt riktar in sig på personal inom polisen och kriminalvården för att utveckla intima relationer och därigenom få tillgång till information om sin eller andras utredningar och smuggla mobiltelefoner, med förödande effekt på rättssamhället.

Sverige är präglat av platta organisationer och tillitsbaserad styrning. Det ingår i den svenska modellen. Ansvaret är distribuerat och vi älskar kollektivism, gemensamma och brett förankrade beslut.

Det gör också att när något går fel är det en utmaning att utkräva ansvar och felhantering. Vi vill gärna lita på att ord är sanning. Att ställa krav på att granska och göra bakgrunds­kontroller på samarbetspartners, leverantörer och anställda har uppfattats som kränkande och kostsamt. Hellre vill vi lita på egendeklarationer och självutvärderingar, och det generella antagandet är att ingen ju vill göra fel. Det håller nu på att ändras. Att vi nu börjar se korruption som en risk kan förklara framväxten av en flora av begrepp. Vi pratar om möjliggörare, korruptionsmäklare, infiltration och otillbörlig påverkan. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är en ”möjliggörare” en person som missbrukar sin ställning eller sitt uppdrag i offentlig eller privat sektor för att hjälpa kriminella nätverk genom att utnyttja sin position för att underlätta eller diversifiera en kriminell verksamhet.

Det kan vara personal inom bank och finans, fastighetsmäklare som möjliggör olagliga bostadsaffärer och penningtvätt eller anställda inom rättsväsendet som läcker information, ­manipulerar beslut eller handlingar. Mycket av detta är korruption i vid mening, konstaterar Brå i sin rapport från mars 2024, men vissa möjlig­görare utsätts även för press och hot och agerar för att inte drabbas av negativa konsekvenser.

Det vill säga, i kontexten av korruption finns också ett tydligt element av våldskapital och utpressning.

Kopplingen mellan korruption och grov organiserad brottslighet är tydlig och vi har bara börjat förstå uppläggen och systematiken. Men, det finns samtidigt en risk i att förminska problematiken genom att erbjuda nya begrepp som reducerar utrymmet för ansvar. Att ”bli påverkad” är något annat än att korrumpera medvetet, målinriktitat och systematiskt. Gemensamt för flera mutbrottshärvor är just ett aktivt mörkande av ledning inklusive vd, krypterade chattar och hemliga möten, eller att det redan från start är ett renodlat kriminellt upplägg.

Sverige skulle må bra av en rejäl dos elefantminne. Korruptionsskandalerna som uppdagas, oftast tack vare medier eller visselblåsare (med enormt mod men sanningen att säga med självdestruktiva tendenser eftersom visselblåsare alltsomoftast blir utfrysta och kan glömma alla ambitioner om en fortsatt karriär) glöms snabbt bort. Antalet fällande domar är få. Att korruptionen skulle vara mer omfattande i Sverige än vad antalet rättsfall om cirka 40 domar per år ­låter antyda, kan antas utifrån den data som finns om den kriminella ekonomin i stort.

Kostnaderna för korruption motsvarar tre till fem procent av BNP. Det är ungefär lika mycket som mängden penningtvätt. Applicerar vi siffrorna på offentliga upphandlingar per år blir det 27–45 miljarder kronor. En annan siffra som få diskuterar i Sverige är Internationella valutafondens uppskattning att den ”grå sektorn” motsvarar 20 procent av den svenska ekonomin, en sektor som omfattar allt från odeklarerat arbete och skattebrott, till den grova organiserade ekobrottsligheten. Om Sverige inte är ett unikt undantag jämfört med andra länder, så är korruptionen en integrerad del av detta. Tage Danielsson lär ha sagt: ”Folk talar vällustigt om landet som flödar av mjölk och honung. Det skulle väl ingen vettig människa vilja gå och trampa i en sån smörja.” Siffrorna pekar på att det redan flödat alldeles för mycket åt fel håll och att Sverige är kladdigt.

Sveriges mutbrottslagstiftning uppdaterades 2012, och fick två nya brott: Handel med inflytande, samt vårdslös finansiering av muta. Just den senare väckte förhoppningar om att bättre komma åt mutbetalningar genom tredje part, ­såsom säljagenter och konsulter vilket är ett förfarande som ofta anges som särskilt riskfyllt i korruptionssammanhang. Antalet domar för endera av dessa är hittills noll.

Sent i juli kom utredningen Straffrättsliga åtgärder mot korruption och tjänstefel (SOU 2025:87) med uppdraget att ge förslag på hur man kan säkerställa att lagstiftningen är effektiv, ändamålsenlig och anpassad till Sveriges internationella åtaganden. Förslagen förväntas träda i kraft i januari 2027.

Äntligen kan korruptionsbrott komma att införas i svensk lag, i ett eget avsnitt benämnt ”lag om straff för vissa korruptionsbrott”. Skärpta straff och utökade åtgärder för tjänstefel föreslås. Brottet vårdslös finansiering av muta stöps om till oaktsam finansiering av korruptionsbrott.

Det är också positivt att den föreslagna lagen tar fasta på kopplingen mellan korruptionshandlingar och annan brottslighet genom hänvisningar till andra bestämmelser i brottsbalken såsom bedrägeri, utpressning, svindleri, förskingring och trolöshet mot huvudman.

En del av kritiken mot Sveriges antikorruptionsarbete har handlat om svenska bolag som mutar sig fram utomlands. Det har resulterat i rekordhöga böter i USA, vars extraterritoriella lagstiftnings långa arm, mycket förenklat uttryckt, kan döma utländska bolag för korruption var som helst i världen så länge det mutande ­bolaget har en koppling till den amerikanska marknaden. Därför fick Ericsson böter på en miljard dollar och Telia drygt 700 miljoner dollar av amerikans­ka myndigheter på grund av korrupta affärer: i Ericssons fall gällde det i flera länder globalt, och i Telias fall skedde det i Uzbekistan. Telia fick dessutom en bot i Nederländerna för samma brott på drygt 300 miljoner euro.

Noll kronor av dessa böter kom Sverige tillgodo på något sätt, och Telias misstänkta chefer friades enligt svensk lag. Det är därför mycket välkommet att det nya lagförslaget tar bort 
kravet på dubbel straffbarhet, och ger svenska domstolar ett utökat ansvar att döma över 
utländska brott.

Om allt går som utredarna vill, kan lagen öka risken för upptäckt och lagföring och möjligheten att föra talan mot företagsbot öka.

Samtidigt är förväntningarna på lagförslagen oklädsamt låga. De förändringar som utredarna tagit fram i den straffrättsliga regleringen av korruption kan, för att citera rapporten, ”i någon mån” antas bidra till, att färre brott begås och till att stärka förtroendet för den offentliga verksamheten.

Korruptionen kan inte lagföras bort. Det kommer att kräva mer kompetens och resurser i flertalet rättsvårdande myndigheter, och framför­allt att klyftan sluts mellan alarmism och agerande. Vi behöver göra två förflyttningar i hur vi tar oss an korruption i Sverige. Först förstå dess kopplingar till bedrägerier, arbetslivskriminalitet, penningtvätt, förskingring, utpressning och andra brott. Därefter flytta siktet från policydokument till aktivt förebyggande kontrollverksamheter.

I Nationernas välstånd (1776) myntade nationalekonomins fader Adam Smith begreppet ”den osynliga handen”. Det är en metafor för de osynliga, marknadsbaserade krafter som leder till att individer, genom sitt eget egenintresse, gynnar samhället oavsiktligt.

Det finns en annan osynlig hand. Den ekonomiska och organiserade brottslighetens, som öppnar dörrar, tystar ner och döljer spår. Det är den handen som sträcker sina fingrar in i alla sektorer där det finns pengar och skyddsvärda intressen.

Om utvecklingen fortsätter som nu kommer legal och illegal verksamhet att integreras allt mer och beroendena till korrupta verksamhetsutövare öka. Det heter ju att man inte ska bita den hand som föder en. Frågan är också vems hand du äter ifrån.