Arabisk höst

Lynch vann intressant nog inflytande genom att själv omfamna den nya tekniken. På sin välbesökta blogg, som av outgrundliga skäl döpts till Abu Aardvark (Jordsvinets fader), skrev han flyhänt, informellt och initierat om allt från Palestina och Irak till al-Qaida. Samtidigt arbetade han för tankesmedjan Center for a New American Security, som står nära det demokratiska partiet, och gav ut flera böcker och långa rapporter. Särskilt inflytelserik blev Voices of the New Arab Public (2007), där Lynch grep sig an de nya politiska diskurser som vann insteg i arabvärlden i takt med att satellittelevision och medieglobalisering bröt ner såväl traditionella gemenskaper som den auktoritära statens åsiktsmonopol.

En av Lynchs hjärtefrågor var hans undersökningar av Muslimska brödraskapet, vars envisa kamp för legalt deltagande i egyptisk politik följdes noga av islamister i andra arabiska länder. Kunde den religiösa väckelse som överallt pulserade under den arabiska politikens yta kanaliseras in i ett fredligt om än socialt reaktionärt reformprojekt, och skulle regionen då kunna lämna sitt destruktiva nollsummespel mellan fundamentalister och diktatorer? För Lynch och många andra var detta egyptiska dilemma en nyckelfråga vars svar tycktes avgörande för Mellanösterns framtida utveckling.

Ett knappt decennium senare har den frågan besvarats två gånger – först med ett jublande ja och sedan med ett bistert nej.

Försvarsminister Abdelfattah el-Sisis statskupp 2013 satte punkt för den demokratiseringsprocess med islamistiskt deltagande som hade inletts i Egypten två år tidigare. Den följdes av massakern på Rabeatorget i augusti 2013, Muslimska brödraskapets sammanbrott och splittring samt dagens sakta uppblossande islamistiska motvåld. Den egyptiska militären verkar ha stängt dörren till varje folkligt förankrad liberaliseringsprocess, och det är svårt att se någon fredlig väg ut ur tunneln för detta väldiga land.

Den militära restaurationen i Egypten är därför en av den arabiska vårens värsta nederlag, även om den har hamnat helt i skymundan av tre blodiga krig. Under de gångna fem åren har ju Libyen kollapsat som enad stat, Irak har glidit tillbaka i sitt religiösa inbördeskrig och Syrien har utvecklats till en av de värsta vålds- och flyktingkatastroferna i modern tid. Av framtidshoppet blev fasa.

Det har vid det här laget skrivits rätt mycket om den arabiska vårens förvandling till höst, och Lynch tycks oroad för att hans nya bok, The New Arab Wars, bara ska uppfattas som en i högen. Han vinnlägger sig därför om att framhäva att den har ett bredare regionalt anslag, med en titel som anspelar på The Arab Cold War, Malcolm Kerrs klassiska skildring av 1950- och 1960-talens labyrintiska intriger mellan Gamal Abdel-Nasser och hans rivaler.

Mycket har ändrats sedan dess. Baathpartiet klänger sig fortfarande kvar vid makten i dagens Syrien och Sisi uppträder som en färglös pastisch på Abdel-Nasser, men annars är det inte mycket som minner om panarabismens högtidsår. Mellanöstern har istället slitits mellan sunni- och shiateokratierna i Saudiarabien och Iran, vars redan spända maktbalans kom i kaosartad svängning när USA år 2003 välte Bagdad i knäet på ayatollorna. Under intryck av de religiösa massakrerna i Irak och det nya medielandskapets balkanisering har den fejden flutit samman med en eskalerande sunni/shia-sekterism, som på ett drygt decennium fullkomligt har förvridit regionens politik.

Parallellt med den iransk-saudiska kraftmätningen har arabisk politik influerats av en bitter rivalitet mellan Saudiarabien och Qatar. Två USA-allierade absoluta monarkier vars styrande ätter bekänner sig till den så kallade wahhabitiska grenen av sunniislam – på ytan verkar de inte ha mycket att bråka om. Men i politiskt hänseende låg Saudiarabien och Qatar på kollisionskurs redan under 1990-talet. Saudfamiljen i Riyadh hade inrättat sig som en hörnpelare i Mellanösterns USA-stödda säkerhetsstruktur efter kalla kriget, medan huset Thani i Doha sökte inflytande genom att utmana status quo med en generös penningdiplomati, tredje-ståndpunkts-retorik i kampen mot Iran och pakter med Muslimska brödraskapet.

Våren 2011 bjöd på dramatiska lappkast i de regionala allianserna, men denna grundläggande blockuppdelning bestod. De saudiska och qatariska oljeschejkerna ställde sig bakom rivaliserande rebellmiliser i Libyen, beväpnade skilda fraktioner inom den syriska upprorshären, och de finansierade motsatta sidor i de egyptiska valen. Dohas inflytande växte under de första två åren, i takt med att de gamla regimerna rasade. Men 2013 svängde pendeln tillbaka. Det året klampade Saudiarabien in på bredare front i Syrien och knuffade bort qatariska klienter ur oppositionsledningen. Det var också året för den egyptiska militärens blodiga kontrarevolution, vilken genast belönades med bistånd från Riyadh och Abu Dhabi. Några veckor efter Kairokuppen meddelade emiren av Qatar att han skulle abdikera till förmån för sin son, vilket uppfattats som att Doha erkände sitt nederlag. Sedan dess har landet modifierat sina utrikespolitiska ambitioner, och spänningarna med Saudiarabien har lindrats.

Därmed låg fokus återigen på Iran och på kriget i Syrien, men inte ens med förenade ansträngningar lyckades de arabiska oljestaterna, västmakterna och Turkiet göra större framsteg i kampen mot den rysk- och iranskstödde Assad. Deras militärintervention mot Teheranvänliga grupper i Jemen våren 2015 blev, precis som förväntat, ett segdraget elände. Riyadhblocket kunde inte heller vinna den viktigaste av sina strider. I juli 2015 slöt Barack Obama ett avtal om fredlig övervakning av Irans kärnteknologi.

Att Iran nu håller på att slinka ur sin långa isolering är ett väldigt nederlag för oljestaterna på Arabiska halvön, och för övrigt även för Israel. Det kan mycket väl komma att utmynna i en fundamental omläggning av Mellanösterns alliansstrukturer, och vi nalkas därmed slutet på ett långt parti i det regionala maktspelet – eller början på ett nytt.

Det är med andra ord ingen dum idé att skriva en bok om de gångna fem åren ur ett regionalt perspektiv. Frågan är bara om det verkligen är det som Lynch har gjort. Det är i själva verket svårt att skilja The New Arab Wars från andra redogörelser för de senaste årens händelser. Saudiarabien, Qatar och Iran spökar visserligen ständigt i bakgrunden, men berättarblicken flackar annars från Tunisien till Egypten, Syrien, Jemen, Irak och Bahrein. Det är inte dåligt, men heller inte särskilt originellt – om det nu måste vara det?

Om det regionala perspektivet hade renodlats på det sätt som inledningskapitlet förespeglar, hade vi kanske snarare blickat ut mot den arabiska våren från en saudisk, qatarisk, turkisk, emiratisk, iransk, eller rysk horisont, och där sett vilka olika alternativ som vägdes mot varandra när kaoset utbröt. Nu är det egentligen bara USA som får den typen av subjektsroll.

De amerikanska debatterna är dock intressanta nog. President Barack Obama har ända sedan 2011 fäktat mot envisa kritiker som har anklagat honom för att vara alltför försiktig i framförallt Syrienfrågan, eller ha motsatt sig hans avtal med Iran. Presidentens rådgivare Ben Rhodes skapade i våras rubriker när han föraktfullt avfärdade USA:s utrikespolitiska etablissemang som en ”blobb” av grupptänkande, klåfingrig interventionism och lobbypengar. Obama själv har pratat om hur han har tvingats kämpa för att få sina underlydande att söka lösningar bortom ”Washingtons regelbok”. I efterhand betraktar han sin intervention i Libyen som ett misstag och förblir djupt misstrogen mot kraven på ökad militär inblandning i Syrien. Obama tycks visserligen betrakta Mellanösterns problem som ett hot mot amerikanska intressen, men samtidigt se dem som närmast olösliga. Hellre än att låta armén ägna decennier åt att pussla ihop sönderfallande samhällen och jaga islamistiska rövarband över gudsförgätna ökenvidder, vill han vända USA:s energi mot växande ekonomier i tredje världen, mot Sydostasien och Kina.

I dessa debatter har Lynch stått stadigt på Obamas sida, som förespråkare för ett slags liberal realism. Den som läste Abu Aardvark kring 2007–2008 minns honom som en ivrig anhängare av Obamas kandidatur och en prominent röst i den akademiska och politiska miljö som formade presidentens tidiga Mellanösternprogram. Det hade möjligen kunnat nämnas i The New Arab Wars, som delvis framstår som en försvarsskrift för den nu avgående presidenten.

Lynch gör dock ingen hemlighet av sina åsikter. Han inleder med att förklara att han ångrar sitt eget stöd för interventionen i Libyen och ägnar sedan två långa kapitel åt att varna för en amerikansk upptrappning av Syrienkriget – utan att han för den skull har några illusioner om Assads våldsregim. Genom hela boken återkommer den kritiska synen på Saudiarabien, Qatar, Turkiet och andra allierade som har velat spänna den amerikanska hästen för sin vagn i Jemen, Libyen och Syrien.

Debatten om Obamas arv är viktig, i och med att Hillary Clinton, som var dennes utrikesminister 2009–2013, sannolikt står på tur till presidentposten. Kontinuiteten mellan två demokratiska administrationer gör att Clinton kommer att bygga vidare direkt på den politik som Obama har skapat, till viss del med samma medarbetare. Som utrikesminister drev hon dock på för en offensivare linje i Libyen och Syrien. Hon har sedan dess gjort upprepade markeringar till förmån för en mer aktivistisk utrikespolitik och har därför mottagits med öppna armar av presidentens kritiker.

Å andra sidan är Clinton omvittnat pragmatisk. Hon lär knappast segla ut på äventyrligheter enbart för att riva upp företrädarens arv, och det faktum att hennes motkandidat är Trump gör att hon slipper hårda debatter i frågan. Hon kan lugnt vänta med att staka ut en tydlig linje tills hon ser hur situationen utvecklar sig – och under denna väntan ramlar böckerna och debattinläggen in från båda håll.

De arabiska krigen lär fortsätta länge till. Det lär även fejderna inom det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget.