Behöver människan verkligen förbättras?

När anden i Aladdins magiska lampa släpptes ut gick den inte att stoppa tillbaka igen, och detsamma gäller för den artificiella intelligens som just nu utvecklas i en svindlande hastighet. Många yrken och uppgifter som vi för bara några år sedan trodde var ohotade visar sig nu kunna utföras lika bra och många gånger bättre av algoritmer. AI är med andra ord här för att stanna, men olyckligt nog tenderar vi att glömma bort att det gäller för oss människor också. Något måste vi fylla vår tid här på jorden med. Mycket talar därför för att vår tids stora ödesfråga är om det är människan eller tekniken som kan sägas vara herre respektive slav. För att kunna besvara den frågan på ett klokt och långsiktigt hållbart sätt behövs kunskap, både om teknikens hot och möjligheter och om det unikt mänskliga.

Liksom i så många andra frågor har AI delat dem som intresserar sig för ämnet i två läger. Det ena försvarar mer eller mindre ihärdigt varianter av den inställning som förkroppsligades av de ludditer som i slutet av 1800-talet försökte rädda sina arbeten genom att förstöra verktygen som skulle ersätta dem. Det andra lägret bejakar den nya tekniken och menar att man måste följa med och anpassa sig efter utvecklingen. Idag representeras den senare inställningen av rörelsen, eller kanske snarare tankemodellen, som går under namnet transhumanism.

Gregg Braden, som skrivit boken Pure Human. The Hidden Truth of Our Divinity, Power, and Destiny, kan sägas representera ett tredje förhållningssätt. Även om han är kritisk mot transhumanismen väljer han att inte debattera huruvida tekniken är ett domedagshot eller en fantastisk möjlighet och argumenterar istället för att mänskligheten befinner sig vid ett avgörande vägskäl samt gör oss uppmärksamma på att många av de beslut som vi människor förr eller senare tvingas fatta, när tekniken ställer oss inför val som tidigare hörde hemma i science fiction-litteraturen, är irreversibla.

Braden driver tesen att det både är onödigt och förenat med risker att integrera teknik i mänskliga kroppar och hjärnor för att försöka förbättra våra fysiska och intellektuella förmågor. Det största problemet, menar han, är dock inte riskerna i sig utan att samtiden präglas av bristande förståelse för värdet av våra unikt mänskliga egenskaper, vilket gör det svårt att försvara förmågorna i mötet med den digitala teknik som idag tenderar att ta över allt fler uppgifter. Och den bristen vill Braden med sin bok råda bot på.

Pure Human bygger liksom Bradens tidigare böcker på hans mångåriga arbete, dels med att finna sätt att överbrygga gränsen mellan vetenskap och andlighet, dels med att utforma strategier för att utveckla den mänskliga potential som boken ytterst handlar om. Han argumenterar för och visar på ett inspirerande och tänkvärt sätt hur vi kan lära oss att övervinna våra nuvarande begränsningar, och han hävdar att tekniken som transhumanismen ser som lösningen på våra problem i bästa fall är överflödig. Jag är kluven till boken, och det finns en del frågetecken som jag återkommer till, men den har tillräckligt många förtjänster för att vara värd att läsas av alla med intresse för mänsklighetens framtid.

Transhumanismen strävar efter att befria mänskligheten från biologiska, fysiska och mentala begränsningar med hjälp av hjärnimplantat, AI och andra tekniker som antas kunna förbättra den mänskliga intelligensen, minnet och perceptionen. Målet är att mänskligheten ska nå ett så kallat post-humant tillstånd, där förmågorna och egenskaperna som individerna har skiljer sig så pass mycket från dagens mänskliga tillstånd att nuvarande definition av begreppet människa förändras i grunden.

Rörelsen har mött kritik från olika håll, och den brukar gå ut på att det sättet att tänka och se på människan riskerar att leda till en ny form av ojämlikhet, där endast en elit har tillgång till förbättringarna, eller att teknikerna och ingreppen riskerar att leda till fler problem än de löser. Francis Fukuyama har till exempel kallat transhumanismen ”världens farligaste idé”. Bradens kritik bygger på farhågan att strävan efter att förbättra människan hotar att underminera grundläggande mänskliga värden. Han ställer följaktligen inte upp på antagandet att vi måste använda teknik för att förbättra våra förutsättningar och förmågor, och han ser inte behoven av att försöka förebygga, bromsa eller reversera åldrandet.

En viktig poäng som Braden gör är att peka på att både människokroppen och den digitala teknik som många sätter sin tillit till drivs eller kanske snarare består av elektricitet. Här blir det både intressant och tänkvärt eftersom Braden visar att Moores lag (som säger att datorernas processorkraft fördubblas ungefär vartannat år) närmar sig den fysikaliska gränsen för överföring av information, nämligen ljusets hastighet. Han påpekar även att interaktionen mellan hjärnans synapser faktiskt redan tangerar den gränsen, och argumenterar för att det gör vinsten med att integrera digital teknik i mänskliga kroppar i bästa fall meningslös, särskilt som hjärnans synapser är långt mer energieffektiva än dagens mikroprocessorer, vilka fortfarande är mycket långsammare.

Epigenetik är ett av de forskningsområden som Braden hämtar insikter och argument från. Han uppmärksammar läsaren på den mänskliga hjärnans neuroplasticitet, vilket gör den till en flexibel och anpassningsbar informationsbearbetningsapparat, alltså något väsensskilt från datorerna, som hjärnan brukar liknas vid. Plasticiteten är en central aspekt av människans dna. Och eftersom det går att påverka både den externa och den interna miljö som genernas uttryck svarar mot och anpassar sig efter menar Braden att människan alltid varit fri att forma sitt öde på ett helt annat sätt än företrädarna för transhumanismen ger sken av.

Braden pekar på den växande mängden vetenskapliga resultat som talar för att hjärnan och hjärtat interagerar på ett helt annat sätt än man tidigare trott. I en studie från 1991, publicerad i tidskriften Neurocardiology, som diskuteras i bo­ken, visade forskarna att det finns cirka 40 000 specialiserade, sensoriska neuroner som bildar ett kommunikationsnätverk i hjärtat, och insikten om detta har gjort att allt fler idag talar om hjärtat som ”den lilla hjärnan”. Insikter som dessa, menar Braden, talar för att kroppen är en komplex och väl integrerad helhet som står i kontakt med både omgivningen och andra kroppar.

Och eftersom detta interaktiva samspel kan hotas av mixtrandet med biologin och inplantering av datorchip i hjärnan är det enligt Braden berättigat att påstå att mänskligheten idag står inför ett irreversibelt vägskäl.

En rad studier som diskuteras i boken indikerar att vi människor har oanade superkrafter slumrande i vår biologi som kan realiseras med hjälp av tankekraft, vilket Braden menar i grunden förändrar synen på vad en människa är. Han talar om dessa förmågor i termer av mjuk teknik och argumenterar för att vi människor redan har tillgång till de egenskaper som transhumanismen menar att vi bör skaffa oss på artificiell väg. Medvetandet har kapacitet att höja oss över och bortom våra (upplevda) begränsningar.

Betraktas den mänskliga kroppen utifrån ett humanistiskt perspektiv istället för ett teknikorienterat, lever vi i och har redan uppnått det tillstånd som transhumanismen ser som framtiden. Männi­sko­kroppen är, som Braden skriver, ”den teknik som vi väntat på”, och den har funnits mitt framför ögonen på oss alla hela tiden.

Tankarna som förs fram i boken ligger i linje med panpsykismen, som är en vetenskaplig gren som fram till nyligen sågs som pseudovetenskap (eftersom företrädarna hävdar att medvetande är en inneboende egenskap i all materia) men som många forskare, både neurologer och filosofer, idag tar på allt större allvar. Braden hävdar att medvetandet har potential att befria oss människor från föreställningarna som håller oss tillbaka och utmana känslan av ofullkomlighet, vilket kan sägas vara kulturella krafter som verkar i motsatt riktning.

Braden talar om utvecklingen av AI och andra tekniker som skapats för att ersätta människan eller förbättra hennes förmågor, i termer av ett farligt spel fullt av dolda parametrar och förenat med okända risker. Det största problemet med spelandet av det där spelet är att det riskerar att leda till att våra unikt mänskliga egenskaper och förmågor förlorar sitt värde och att vi människor mister känslan av att vara speciella.

Om vi reduceras till maskiner tvingas vi jämföra oss själva med tekniken, vilket innebär att makten över våra liv och vårt tänkande överlämnas till techbolagens ägare. Braden poängterar att människan har spelat det där spelet i decennier, men att vi nu alltså står inför något slags avgörande, vilket är bokens viktigaste budskap. Frågan som Braden ställer och ber sina läsare reflektera över innan man börjar mixtra med sin kropp och hjärna är: Vems vision är det vi förverkligar genom att lyssna på och acceptera budskapet att det är både möjligt och önskvärt att ”förbättra” människan? Eftersom tekniken i många fall är oprövad och dess långtidseffekter hur som helst och av naturliga skäl inte undersökts än, är frågan viktig att reflektera över oavsett om man är positivt inställd eller skeptisk.

Avslutningsvis vill jag reflektera över problemen som antytts ovan. Det jag främst reagerar på är kritiken mot (vissa detaljer i) Darwins teori om evolutionen.

Braden menar att slumpen inte fungerar som förklaring till att människans kromosom nummer 2 ser ut som den gör, vilket i korthet handlar om att den är större än övriga kromosomer. Den där kromosomen är en viktig faktor för människans särställning i naturen och utvecklingen av civilisationer, kultur och kunskap. Han hävdar att den troligaste förklaringen till att den ser ut och funge­rar som den gör är att någon eller något medvetet intervenerat i evolutionen.

Resonemanget låter misstänkt likt kreationism, särskilt som Braden talar om Gud i boken; men han är mycket noga med att påpeka att vi inte vet vem, vad eller hur det gick till när kromosomen bilda­des. Hans hypotes liknar den som förs fram i filmen 2001, som bygger på Arthur C. Clarkes science fiction-novell ”Vaktposten”, där en utomjordisk intelligens intervenerar i utvecklingen av liv på jorden. Ordet gudomlighet i bokens undertitel ska alltså inte tolkas som en speciell gud utan som den frigörande kapacitet som Braden menar finns nedlagd i vårt dna och som han gör läsaren uppmärksam på dels är större än många tror, dels går att väcka till liv med hjälp av evidensbaserade och vetenskapligt belagda tekniker.

Hade boken varit en argumentation för att Gud eller aliens påverkat mänsklighetens utveckling hade jag lämnat den okommenterad. Nu läser jag istället passagerna i början där Braden visar på vetenskapens tillkortakommanden rörande försöken att förklara en rad allmänt accepterade problem som ett sätt att väcka läsarens intresse. Och hur fascinerande och välargumenterat jag än finner resonemanget om det budskap som Braden menar finns inpräntat i vårt dna – som uppenbarligen går att avkoda och som antas kunna utläsas som att gudomligheten finns inuti våra krop­par – ser jag det som ett kuriöst resonemang som egentligen inte behövs för att underbygga bokens huvudtes.

Frågorna som ställs är tillräckligt angelägna och invändningarna jag har är så pass marginella att jag anser att boken utgör ett viktigt underlag till reflektion över frågan om vilken väg in i framtiden mänskligheten ska ta och vilket värde det unikt mänskliga kan och bör tillskrivas.

Bradens reflektioner och varningar får mig att tänka på en familj i England som jag läste om för länge sedan, som någon gång runt förra sekelskiftet skaffade en apa som sällskap till sin son. Föräldrarna tänkte sig att apan skulle ta intryck av pojken, men det blev istället pojken som inspirerades av och började efterlikna apan.

Det där experimentet kunde avslutas när det blev uppenbart att det misslyckats, men mycket talar för att den väg som pekas ut av transhumanismen är enkelriktad, vilket manar till eftertanke.