Bland andar och charlataner

I Sverige har forskningen varit mer fokuserad på Swedenborg själv än på verkningshistorien, och fortfarande finns mycket att göra vad gäller den stora betydelse hans tänkande har haft under 1800- och 1900-talen i svenskt idéliv. Nu kommer ytterligare en bok på svenska som fokuserar på Swedenborgs person, dock på ett betydligt mer grundligt sätt än tidigare, nämligen Ernst Brunners biografi Darra. Om Swedenborg. Det är en riktig tegelsten, omkring 750 sidor lång, i vilken författaren följer sin huvudperson nära i spåren, från födelsen 1688 och fram till hans död 1772.

Det ska först som sist sägas att detta är en imponerande bok. Brunner har gått synnerligen noggrant till väga och inte sparat någon möda i beskrivningarna av Swedenborgs liv och av den tid han var verksam i. Läsaren får veta både stort och smått om Swedenborg – inte bara var han bodde, utan hur husen ifråga såg ut, hur många rum våningarna hade och hur de var inredda, vilken mat han åt, hur han var klädd och vilka sjukdomar han ådrog sig. Vi får även följa honom på hans många resor och får målande beskrivningar av miljöerna i flera av de städer han besökte, i första hand Amsterdam, Paris och London. Vi förflyttas till en tid fylld av krig och intriger, pest och andra sjukdomar och med ett intensivt umgängesliv, åtminstone i den samhällsklass som Swedenborg tillhörde. De är i sanning en mustig och väl berättad kulturhistoria som läsaren får sig till livs.

Vad får vi då veta om Swedenborg? En central person för honom var fadern, Jesper Swedberg, teologie professor, rektor för Uppsala universitet och biskop. Modern figurerar mer i bakgrunden – hon dog tidigt och fadern gifte om sig med en kvinna som, liksom den biologiska modern, sägs ha haft ett nära och varmt förhållande till Emanuel. Så mycket mer får vi inte veta om kvinnornas roll i historien. Men om fadern berättar Brunner desto mer. Och det är sannerligen inget sympatiskt porträtt som tecknas av honom. Han beskrivs som en veritabel hycklare och smilfink med bestämda uppfattningar om andras bristande moraliska halt, men utan betänkligheter när det gäller att skaffa sig egna fördelar.

Jesper Swedberg hade stora förväntningar på sonen Emanuel och Brunner menar att denne redan som barn fick en särställning i familjen. Han beskrivs som något av en ensling som föredrog umgänget med osynliga lekkamrater framför den med verkliga barn. Han sägs också vid flera tillfällen ha fallit i dvala och då haft hallucinatoriska upplevelser. Enligt föräldrarna var det änglar som talade genom hans mun och han ansågs ha begåvats med en förmåga att träda i förbindelse med andarnas värld. I det avseendet förde Emanuel vidare ett arv från fadern, som hade en självklar tro på varsel och under – vilket han för övrigt inte var ensam om i samtiden. Ett arv från fadern var också benägenheten att utfärda moraliska domar över andra, som i Swedenborgs fall kom till uttryck i de många människor han mötte som han i sina skrifter förpassade till helvetets kval.

Ett centralt tema i Brunners framställning är Emanuels kamp för att frigöra sig från faderns dominans. Vid femton års ålder tog Emanuel ett viktigt steg då han reste till England på en bildningsresa, under vilken han ägnade sig åt helt andra verksamheter än fadern, nämligen teknik och naturvetenskap. Ett av hans många intresseområden var metaller och bergsvetenskap och som vuxen fick han en långvarig anställning som assessor vid Bergskollegium i Stockholm. Det naturvetenskapliga intresset var dock inte skilt från det andliga, eftersom Swedenborg, likt många i samtiden, betraktade det materiella som uttryck för något andligt. I hans världsbild, skriver Brunner, förenades Newtons mekanik och engelsk nyplatonism i en kunskapslära där empiri korsade rationalism och mystik. Allt var för Swedenborg ett uttryck för Guds skapelses stora räckvidd.

Anställningen vid Bergskollegium var något av en fast punkt i Swedenborgs i övrigt mycket rörliga liv. Många boplatser, många resor och många olika sysselsättningar ger ett rastlöst intryck, och det var först i slutet av sitt liv som han fick ett mer varaktigt hem i den malmgård han köpte på Södermalm i Stockholm, med tillhörande lusthus och trädgård. Vid det laget hade han lämnat de naturvetenskapliga sysslorna bakom sig och ägnade sig helt åt andligt sökande. Han kom då att bli något av en mytisk figur, omtalad för sina andliga talanger och förmåga att sia om framtiden.

Brunner argumenterar för att det inte finns minsta grund för påståenden om Swedenborgs siarkraft. Han är överhuvudtaget inte särskilt imponerad av Swedenborgs föregivet andliga gåvor och inte heller av hans verksamhet under den naturvetenskapliga perioden. De vetenskapliga skrifterna var enligt Brunner mestadels kompilat med rena stölder från andra tänkare. Här kan man dock tycka att Brunner i alltför hög grad dömer Swedenborg efter en senare tids mallar, då det blivit allt viktigare att markera vem som har bidragit med vad i vetenskapliga sammanhang.

Det är överlag en tragisk historia som berättas av Brunner. Här skildras en människa som i skuggan av en dominant och egenkär far söker forma sitt liv utan att lyckas särskilt bra. Det är en person som reser runt i Europa för att få ett vetenskapligt erkännande han aldrig får, som hamnar i utdragna rättsliga tvister med familjemedlemmar och som misslyckas med sina frierier och lever ensam fram till sin död. Mot slutet av sitt liv beskrivs Swedenborg som alltmer av en kuf, en person som blivit avskärmad från omgivningen, är illa klädd och missköter sin hygien. Även under den här perioden är han, menar Brunner, stridslysten och intrigant. Han fortsätter att odla oförrätter och utverkar hämndreaktioner på människor han inte tycker om.

Bilden som ges i Brunners framställning är så missmodigt tecknad att man efter ett tag blir lite betänksam. Det är verkligen befriande att Brunner tagit sig före att inte skriva någon hagiografi – sådana finns det nog av när det gäller Swedenborg – men måste han så till den grad vända på steken så att inte minsta ljuspunkt synes finnas vad gäller Swedenborgs liv och person? Brunner påpekar själv att han till skillnad från i tidigare verk inte vill psykologisera sitt studieobjekt, men gör ändå det, om än på ett indirekt vis. Även om det inte sägs rakt ut, förstår man exempelvis att Brunner ser umgänget med andarna som ett sätt att kompensera för Swedenborgs ensamhet och påstådda oförmåga att knyta an till verkliga människor. Och även om det kan finnas en sådan komponent, är det inte hela sanningen och kanske inte det bästa sättet att närma sig den egenartade andevärld som Swedenborg konstruerade och som kom att inspirera så många i samtiden och eftervärlden.

Man får överhuvudtaget ingen riktig bild av Swedenborgs religiösa tänkande i framställningen. Brunner noterar exempelvis att Swedenborg under sina resor hade med sig inte bara en utan ett flertal biblar – vid ett tillfälle fanns i resebiblioteket fyra upplagor av Bibeln på hebreiska, fyra latinska biblar och ett exemplar av Nya testamentet på grekiska. Brunner tillhandahåller dock inga nycklar för läsaren att förstå denna passion för de bibliska berättelserna och vilken funktion de olika utgåvorna hade för Swedenborg. Som så ofta när det gäller nutida historiska skildringar så finns en blindhet när det gäller religionen. En framställning som i högre grad hade trängt in i de delarna av Swedenborgs verksamhet hade förmodligen skapat en större förståelse för det stora genomslag hans tänkande kom att få för eftervärlden. Nu framstår Swedenborgs andliga grubblerier enbart som kufiska och det blir obegripligt hur någon har kunnat hämta inspiration från dem.

Den invändningen skymmer dock inte sikten för att detta är en synnerligen läsvärd bok, ja, en riktig bladvändare, som alla som intresserar sig för Swedenborg har mycket att hämta i.