Blunderbenägna britter

Eller också handlar det om skandaler. Vem som har fuskat med deklarationen, barnvakten eller husombyggnaden. Och snart går debatten in i nästa fas: Hur hanterar personen som eventuellt har fuskat med deklarationen, barnvakten eller husombyggnaden den mediestorm som utbryter? Experterna kallas in för att analysera drevet. Och den stora frågan: Vad säger pr-konsulterna?

Medierna älskar att analysera medierna, men när man tänker på saken är det relativt sällan som våra politiker utvärderas utifrån vad de faktiskt åstadkommer.

Enligt Anthony King och Ivor Crewe, som har skrivit boken The Blunders of Our Governments, är detta inte unikt. De bägge statsvetarna har studerat brittiska regeringars värsta blundrar de senaste 30 åren och presenterar en kavalkad på 500 sidor i alla partipolitiska färger

En politisk blunder är inte samma sak som ett misstag, skriver de. Misstag är oundvikliga i politiken. Både politiker och tjänstemän opererar under hård press och utifrån begränsad information. Det kommer att bli fel. En blunder är däremot något annat. Anthony King och Ivor Crewe definierar det som ett misstag byggt på dumhet, framdrivet av någon sorts kombination av inkompetens, hybris och lättja.

En politisk blunder har precis som en bilkrasch en tydlig början, ett tydligt slut och den involverar ett begränsat antal personer. Precis som med en bilkrasch kan man också dra slutsatser om hur man ska förhindra att samma sak händer igen.

Vilket förstås är bokens poäng.

The Blunders of Our Governments inleds där den måste inledas med de senaste decenniernas mest omtalade fiasko i brittisk politik: Margaret Thatchers nya kommunalskatt – ”the poll tax”.

En skatt som alla skulle betala, och där summan vara lika stor oavsett inkomst. En dåligt genomförd, usel idé som ingen satte stopp för – trots att många muttrade, inklusive finansminister Nigel Lawson. Resultatet blev mer eller mindre upploppsliknande protester över hela Storbritannien och så småningom, 1990, järnladyns avgång.

Hur kunde intelligenta människor komma på något så dumt? frågar sig Anthony King och Ivor Crewe. De citerar en minister som skickades in för att städa upp i röran: ”Det krävdes exceptionellt smarta människor för att producera något så korkat.”

Samma fråga hänger i luften angående det gigantiska byggprojekt i Greenwich som gick under namnet Milleniumdomen, numera kallad O2-arenan. En miljard pund slösade Tony Blairs regering bort.

Intressant nog har många av bokens värsta idiotier uppstått genom och kring olika former av upphandlingar med privata företag. Här verkar politiker lätt stirra sig blinda på de pengar de kan spara genom att lägga ut någonting på entreprenad. De glömmer att det måste finnas styrning och helhetsansvar någonstans ändå, Gordon Browns försök att uppgradera Londons tunnelbana 2007 med hjälp av företaget Metronet är ett av bokens skräckexempel.

Svenska läsare känner igen konceptet. Vi är vana vid att höra om landstingspolitiker som duckar när SOS Alarm inte fungerar med argumentet att det är ett eget företag. Att det däremot är landstingen som i sina upphandlingsunderlag anger kompetensnivå och minimibemanning försvinner ur diskussionen. Blundern hamnar någon annanstans. För att inte tala om det politiska ansvaret. Vi får arga tidningsrubriker men ingen ordentlig översyn.

The Blunders of Our Governments har ett separat kapitel bara om olika IT-upphandlingar. Just IT verkar vara något som politiker ska hållas borta ifrån, oavsett färg. Det nya datasystemet för kriminalvården som Tony Blairs regering beställde 2004 tronar främst bland idiotierna. Projektet genomfördes utan budget, utan övergripande idé och kostade 690 miljoner pund innan det lades ner utan att ha använts.

De två distingerade professorerna – King hör hemma vid Essex och Crewe vid Oxford – skakar av ilska när de beskriver idioti efter idioti. Och regeringar lär sig inte heller av varandras misstag. I efterordet skriver författarna att David Camerons nuvarande liberalkonservativa koalitionsregering mycket väl kan gå till historien som en av de klantigaste i modern tid.

Samtidigt är boken delvis problematisk. Premissen är att brittiska regeringar är mer blunderbenägna än andra. Detta på grund av hur det politiska systemet är uppbyggt. Samtidigt saknas helt jämförelser med andra länder, vilket är rätt typiskt för brittisk politisk debatt i stort. Storbritannien är en ö. Bokstavligen.

The Blunders of Our Governments drar dock flera mycket intressanta slutsatser. Det är när de folkvalda litar blint på enskilda företag eller konsulter, när de tar beslut utifrån ett projekts prestige och när de inte tänker på helheten som saker börjar rulla åt helvete, tillsammans med miljard efter miljard av skattebetalarnas pengar.

Kanske är det värre idag än vad det brukade vara. Regeringar gör mycket mer. Tempot är högre och framförallt är medborgarnas förväntningar större. Detta ökar risken för blundrar.

Det finns även några specifikt brittiska faktorer som Anthony King och Ivor Crewe lyfter fram. Det brittiska politiska systemet brukar hyllas för att det ger starka regeringar och snabba beslut. Majoritetsvalssystemet i kombination med förvaltningsstrukturen gör att frågor inte halas eller kompromissas med i onödan. Men Anthony King och Ivor Crewe menar att detta faktiskt kan vara ett av problemen. I system där det är lätt att fatta beslut är det också lätt att fatta fel beslut. Långsamhet är inte alltid så tokigt.

En stor diskussion i boken handlar om förvaltningens roll. Margaret Thatcher ändrade tjänstemännens uppgift i Whitehall till ett bokstavligt ”Javisst, Herr Minister”. De skulle lyda mer än ge råd. Järnladyn premierade ministrar som såg sig själva mer som aktivister än förvaltare. King och Crewe skriver att synen på ministern som aktivist gör att hon eller han premieras för sina initiativ mer än sina resultat. Det blir fokus på nytt och snabbt framför genomtänkt och rätt. I kombination med att ministrar brukar flyttas runt mellan de olika portföljerna får regeringen ingen långsiktighet på många viktiga områden.

Grupptänkandet är den slutliga pusselbiten som kan förklara många fiaskon. Brittiska politiker brukar komma ur samma plantskola. Den nuvarande regeringen, där många ministrar precis som premiärministern har gått på den privata pojkskolan Eton, brukar när de gör bort sig omnämnas som ”Etonröra” (”Eton mess”) efter den engelska efterrätten. De konservativa är extrema i denna bemärkelse, men inom alla partier är antalet vita män som har studerat vid Oxford och som aldrig haft ett jobb utanför politiken väldigt hög.

King och Crewe skriver om hur dessa grupper lätt utgår från en världsbild som för dem är självklar men som överhuvudtaget inte gäller ute i den värld där deras politik är tänkt att fungera. Margaret Thatchers ödesdigra kommunalskatt var ett tydligt exempel. Aristokraten Nicholas Ridley fick det påpekat för sig att många äldre par kanske inte skulle ha råd att betala: ”Ja, men de kan ju alltid sälja en tavla”, utbrast han.

Även i Sverige har vi vår beskärda del av galna arenabyggen, kristallhealande jobbcoacher och Sydafrikaresor med Göran Persson. Men få vågar som Anthony King och Ivor Crewe beskriva fiaskona för en bredare publik och dra slutsatser. Den svenska politiska journalistiken handlar alltmer om att rapportera vad den ena sidan säger och sedan rapportera vad den andra sidan säger. När bilderna inte stämmer skriver man att ”ord står mot ord”. Statsvetarnas publika roll är samtidigt mer den av kommentator än initiativtagare till debatter.

Frågeställningen hur exceptionellt smarta människor kan producera korkade ting står obesvarad i Sverige. Vi tänker inte på våra politiska system på det sättet. Det borde oroa oss.