Deleuze – filosofen som tänkte högt

Under senhösten 2025 utkom två sammanställningar av seminarieföredrag och diskussioner med den franske filosofen Gilles Deleuze (1925–1995) som han höll från november 1979 till juni 1980. De lanserades med ett litet omslag ”Deleuze 100 ans” för att uppmärksamma hundraårsminnet av Deleuzes födelse, 1925, i en borgerlig familj i Paris sjunde arrondissement, där han skulle bo under större delen av sitt stillsamma småborgerliga liv med fru och barn.

Böckerna är utskrifter från de sista seminarier Deleuze höll vid statliga Åttonde universitetet i Vincennes utanför Paris. Filosofen David Lapoujade har lyssnat igenom kassettband och för det mesta klarat att få ned samtalen på papper, med referenser och förklaringar.

Deleuzes tisdagsseminarier var fullsatta med revolutionära studenter och andra nyfikna från alla livets och vetenskapens områden. Han vägrade föreläsa från ett podium utan satt ned bland åhörarna, ständigt blossande på cigaretter trots bara en fungerande lunga efter operation.

Böckerna bjuder på livfulla illustrationer av hans tänkande, som inspirerades av psykologen och vänsteraktivisten Félix Guattari från 1970-talet och resulterade i böckerna L’Anti-Œdipe, Kafka, Mille plateaux och Qu’est-ce que la philosophie? – alla på svenska liksom flera av hans monografier om Nietzsche, Kant, Proust, Foucault och Leibniz.

De nyutgivna böckerna förebådar det andra verket i serien ”Kapitalism och schizofreni”, som Deleuze och Guattari utkom med hösten 1980, Mille plateaux, deras mest ambitiösa och komplicerade verk (på svenska: Tusen platåer, 2015).

Deleuze berättar i de nyutgivna böckerna vad de båda sysslar med, ett projekt som syftar till att beskriva flöden av idéer, sammanbindningar (agencements), materia, livsformer. Språket är ofta enkelt, han duar sina studenter och låter dem avbryta hans utläggningar, som kan handla om musik, geologi, filosofi givetvis, men även matematik, litteratur, historia eller psykologi.

Den första boken, Sur l’appa­reil d’état et la machine de guerre (”Om statsapparaten och krigsmaskinen”), tar upp begreppet krigsmaskin, som inte ska ses som en beväpnad stadsgerilla utan som det som får nya linjer att skapas till nya okända områden, konstnärliga, geografiska (som i mongolernas nomadiska arméer), autonoma krafter utanför statsapparaten.

Boken följer den tolfte ”platån” – ”1227. Traktat om nomadologin: krigsmaskinen”. Årtalet syftar på Djingis Khans död, då nya maktrelationer uppstår från Asien till Medelhavet. Även tankar och beskrivningar av platå 13, ”7 000 f.Kr. Fångstapparat”, stenålderns slut, städernas och kapitalismens framväxt gås igenom.

Den andra boken, Sur les lignes de vie (”Om livets linjer”), dokumenterar hans sista seminarieserie vid ­Vincennes, då Deleuze svarar på frågor och ser till­baka på sitt verk. Han tackar sina åhörare för att de har lyssnat och fått honom att tänka högt, att skapa begrepp, vilket är filosofens uppgift. Han nämnde då, den 3 juni 1980, en önskan att få hålla en kurs om vad filosofi egentligen är. År 1991 realiserades detta, inte som kurs då han pensionerades 1987 men som boken Qu’est-ca que la philosophie? med Félix Guattari.

Ingen av dessa skrifter fungerar särskilt väl som introduktion till Deleuze, vare sig till hans eget tänkande eller till hans samarbete med Guattari. Den som söker sådant bör börja med litteraturvetaren Frida Beckmans Gilles Deleuze (2017) istället.

Beckman inleder här med filosofihistorien i det antika Grekland för 2 500 år sedan. Gilles Deleuzes filosofiska projekt var att omkullkasta platonismen, den teori som säger att världen och idéer om världen är två skilda ting. Istället ser han kontinuiteter mellan allt som existerar, ting och tankar samtidigt.

Enligt Platon och dennes efterföljare, som har dominerat västerländskt tänkande sedan antiken, bör man tala om det eviga Goda, inte goda gärningar som existerar i tid och rum. Men hur få ihop det eviga med det tidsliga, det sinnliga med det tänkta? Hur deltar de goda gärningarna i det Goda egentligen? Måste vi tänka oss en transcendent idévärld eller en Gud? Föreställningen om en cirkelns idé som Platon lanserar leder fel, menade Deleuze, bättre att tänka sig rundhet i olika grader om vi ska tala om runda saker, deras intensiteter och skillnader. Fråga inte som Sokrates om något är, utan vilken sort, hur det existerar, vad det kan göra och förvandlas till. Stoikerna gjorde just detta, visar Deleuze i sin Logique du sens (1969).

En likhetsrelation mellan de två enheterna måste till, vilket blir centralt för Deleuze, som vill uppvärdera skillnader snarare än likheter, nyskapande snarare än repetitioner. Han vill ersätta den antika teorin om hylomorfism med den om hylozoism, eller åtminstone använda den senare, olyckligt förbisedda teorin för att balansera resonemanget.

Hylomorfism är en filosofisk teori som kommer från grekiskans hylē (materia, stoff) och morphē (form, gestalt), ofta förknippad med Platons lärjunge Aristoteles. Den har länge dominerat, först som en enhet av materia och form, sedan som en dualistisk förklaringsmodell hos 1600-talsfilosofen René Descartes, med hans två substanser, tänkande och materia.

Hylozoism däremot är en äldre filosofisk ståndpunkt från försokratiska tänkare som Thales och Herakleitos. Enligt dem är materian i sig själv levande eller besjälad (zoē = liv). Det finns ingen skarp skillnad mellan livlöst och levande. Idag företräds detta synsätt, panpsykism, av respekterade analytiska filosofer som Philip Goff, Galen Strawson, David Chambers och hjärnforskaren och psykiatrikern Iain McGilchrist.

Som underströmmar finns alltså tankar om ett levande kosmos och ett enda slags existens, ett vara för allt som finns.

Begreppet univocitet (”en och samma röst” om allt) innebär att allt som existerar, varat, sägs med samma röst men med olika intensiteter, relationer och sätt att bli till. Det menade teologen Duns Scotus på 1200-talet, vilket Deleuze använder i sin metafysik.

Han använder också den panteistiske 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza för att beskriva en värld som består av en enda substans, immanensen, naturen eller Gud, liksom de vitalistiska 1800- och 1900-talstänkarna Nietzsche och Bergson till en aldrig tidigare betecknad ”transcendental empiricism”.

Även matematik och fysik (termodynamik, kvantteori) kommer till användning hos Deleuze, som gärna ställer den antike matematikern Euklides stränga geometri mot Arkimedes problematiseringar. Naturvetenskapliga perspektiv på Deleuze ges idag av forskarna Manuel Delanda och John Protevi.

Deleuzes båda doktorsavhandlingar vid Sorbonneuniversitetet i Paris från 1968, Différence et répétition och Spinoza et le problème de l’expression, behandlar dessa resonemang och grundlägger de metafysiska delarna i hans samarbeten med Félix Guattari från 1970-talet.

Världen är ett. Liv flödar genom världen och allt pendlar mellan rörelse och stillestånd. Vi människor formas, ”stratifieras”, i roller utifrån ålder, kön, klass, ras, begåvning; kriterier som alltid kan tänjas på. Möjligheten att bli något annat finns alltid som en följeslagare i våra liv. Kaosteori, som i Nobelpristagaren Ilya Prigogines och vetenskapsfilosofen Isabelle Stengers banbrytande bok La nouvelle alliance: Métamorphose de la science (1979), är relevant. Stengers och Deleuze har skrivit uppskattande om varandras verk.

Begreppet ”platåer” i verket Mille pla­teaux härrör från cybernetikern och biologen Gregory Batesons (1904–1980) teorier om intensiteter utan början och slut, taget från häftiga långa trumsessioner på Bali. Boken består av 15 kapitel, daterade och lokaliserade platåer i tid och rum då en intensitet var särskilt tydlig. Även teorier om självorganiserande system, autopoiesis, hör till dessa nytänkande vetenskapliga sammanhang, som dock ligger utanför huvudfåran inom naturvetenskap och filosofi.

Vad som fick denne flitige och fritänkande franske akademiker att vända sig utåt mot samhället var givetvis upproren i Frankrike 1968. Studenterna protesterade i maj, och efter några veckor gick 10–12 miljoner arbetare, två tredjedelar av arbetskraften, ut i vilda strejker. Fabriker ockuperades och man firade på gatorna. Franska kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen var tveksamma till strejkerna och upproret. President Charles de Gaulle flydde till en Natobas i Västtyskland.

Händelserna, ”les événements de mai”, ledde till skapandet av Centre Universitaire Expérimental de Vincennes, grundat hösten 1968 i Vincennesskogen för att få ut studenterna en mil från innerstaden, innan det revs 1980 och flyttades till invandrarförorten St Denis, en trist betongkoloss jag har besökt några gånger. Idéhistorikern Michel Foucault tillsattes först som docent vid Vincennes, men lämnade posten till vännen Deleuze när han själv utnämndes till professor vid forskningscentret Collège de France 1970, där han var fri från studenter och bara kunde föreläsa.

Deleuze var teoretikern som 1969 mötte praktikern Felix Guattari (1930–1992), och tillsammans skapade de något nytt. Att tänka och leva på nya sätt var deras mål, vilket de verkligen gjorde. Deras första gemensamma projekt var Anti-Oidipus: Kapitalism och schizofreni, volym 1 (1972, på svenska 2009).

En bärande idé här är att kapitalismen driver mot en schizofren pol, en upplösning av alla värden, precis som Marx och Engels skrev i Kommunistiska manifestet 1848: ”Allt som är stående och fast förflyktigas, allt heligt blir vanhelgat”. Marshall Bermans bok med samma titel från 1982 blev populär på 1980-talet när modernism, modernitet och postmodernitet diskuterades.

Allt har ett pris på marknaden, och de konserverande traditioner som försöker hålla tillbaka, ”reterritorialisera”/återföra, försäljningen av alla tänkbara varor och tjänster till invanda former och innehåll kunde inte hålla emot.

Vad som skett inom informationstekniken sedan 1972 visar tydligt hur rätt de hade. Begreppet deterritorialisering beskriver upplösningsprocesser, bort från territorier, reterritorialisering återtagande av territorier. I vårt hypermoderna samhälle pågår dessa processer samtidigt. Könsbyte är lättillgängligt, samtidigt som KD vill införa livskunskap som nytt skolämne.

Boken blev en skandalsuccé och storsäljare genom sitt kreativa språk och anarkistiska ämne, att kritisera makten och frigöra folket, men inte som en enhetlig massa utan som fria flockdjur. Fria att bli något annat än en lojal medlem av ett parti, en anställd, en mentalpatient, en heterosexuell trogen make/maka, ja även att vägra vara öppet revolutionär alls utan smygradikal i det lilla.

Begärsmaskiner, kropp utan organ, schizoanalysis, begärsproduktion, deterritorialisering och reterritoriali­sering var nya begrepp som väckte nyfikenhet på vad som skulle följa av upproret i maj 1968 och samtidigt över hela västvärlden, inte minst vid musikfestivalen Woodstock i USA 1969 (enligt kulturjournalisten Jon Savages studie 1966: The Year the Decade Exploded, utgiven 2015, hände dock det verkligen intressanta något tidigare).

De västtyska vänsterterroristerna i Rote Armee Fraktion (Baader–Meinhof-ligan) tände eld på varuhus 1968 i protest mot konsumtionssamhället, och de skulle döda över 30 personer för att sträva mot sina politiska syften. Gilles Deleuze skrev under en petition 1977 för att deras advokat Klaus Croissant, på flykt i Paris, inte skulle utlämnas till västtyska polisen utan ges asyl, vilket inte skedde. Deleuze, Sartre och Foucault (med knäckt revben efter polisbråk) protesterade då vid Parisfängelset La Santé.

I Deleuzes och Guattaris verk ses schizofreni som positivt, som en potential för frigörelse, i motsats till psykoanalysens och det konforma samhällets repression. Freud anses för rigid och hans teorier tar inte in samhället och historien i tillräcklig grad. Inte heller den franske psykoanalytikern ­Jacques Lacan godkändes av Deleuze och Guattari.

Begäret är inte en brist utan något positivt, en immanent produktion av nya flöden av livsformer och materialiteter, menade de. Traditionell terapi normaliserar psykiskt labila människor in i alltför fasta mönster.

Deleuzes och Guattaris två huvudverk ska användas som manualer, inte teorier, sade de ofta. Kapitlen i Tusen platåer kan läsas i vilken ordning som helst bara de ger effekt.

Guattari arbetade på behandlingshemmet La Borde 20 mil söder om Paris, en klinik för institutionell psykoterapi. Patienter, de flesta psykotiska, deltog aktivt i driften och arrangerade möten och workshoppar för keramik, målning, bibliotek med mera.

En årlig tradition var att sätta upp en pjäs tillsammans. Målet var att skapa en kollektiv livsmiljö som motverkade segregation och alienation. Kliniken finns fortfarande.

I Tusen platåer beskrev Deleuze och Guattari (i platå 6, ”28 november 1947: Hur gör man sig en kropp utan organ?”) sitt program för att skapa en frigörande ”kropp utan organ”, ett begrepp de hämtat från dramatikern Antonin Artaud (1896–1948) där organen sägs hämma kroppens skapande förmågor: ”Här ser vi alltså vad som måste göras: Att inrätta sig i ett stratum, experimentera med de chanser som det erbjuder oss, att hitta en fördelaktig plats i stratumet, att hitta tänkbara avterritorialiseringsrörelser och möjliga flyktlinjer, att sätta dessa på prov, att här och där säkra flödessammansättningar, att segment för segment försöka upprätta intensitetskontinuum, att alltid ha ett litet stycke av en ny jord”.

De insåg faran i att falla ned i droger, misär, psykoser och annat som fel utförda livsexperiment kan leda till och manade därför till viss försiktighet, samtidigt som de hyllade drogberoende artister och visionärer under 1900-talet som Artaud, Burroughs, Castaneda och Ginsberg, men var tveksamma till hippies som de ansåg för romantiska och för hastiga i sina uppror.

I platå 10, ”1730: Intensiv-blivande, djur-blivande, omärkbar-blivande”, skrev Deleuze och Guattari: ”Istället för att bilda en kropp utan organ som är tillräckligt praktfull och hel för att låta intensiteterna passera, reser drogerna upp en tömd och förglasad eller cancer­artad kropp: den kausala linjen, den kreativa linjen eller flyktlinjen, förvrids omedelbart till en dödslinje, en upphävandelinje.

Det vidriga förglasandet av vener, den variga näsan, knarkarens glasartade kropp. Svarta hål och dödslinjer”.

Deleuze läste och beundrade angloamerikanska författare och konstnärer som John Cage, Melville, Beckett, Fitzgerald, Lawrence (som hans fru översatte till franska), Lewis Carroll med flera. Han skriver om Henry Miller och Bob Dylan (som bjöd den lungsjuke Deleuze på en joint under Rolling Thunder-turnén på den amerikanska östkusten 1975, något som filosofen avböjde).

Deleuze var fascinerad av engelska tänkare och skrev sin första bok 1953 om 1700-talsfilosofen David Hume, Empirisme et subjectivité. Britter och amerikaner borrade inte ned sig i djupet som tyskar och fransmän, mena­de han och vände sig mot ”Les Trois H’s”, Hegel, Husserl och Heidegger, som kom att dominera fransk-tysk filosofi fram till efterkrigsgenerationen med fenomenologi och existentialism, företrädda av Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och Maurice Merleau-Ponty.

De nyligen utgivna böckerna påminner mig om vad Deleuze sade om Sartre, som inte delade mycket av hans tankar om existentialism, vid dennes bortgång 1980: att Sartre trots allt var en frisk fläkt, ”Sartre a été un formidable courant d’air”.

Till sist tog luften slut för den lungsjuke Deleuze, som slutligen fick en syrgasslang inopererad i halsen, en trakeostomi, men som till slut inte stod ut längre med att långsamt kvävas till döds utan kraft att tala, tänka eller skriva. Den 4 november 1995 kastade han sig ut genom ett fönster och dog omedelbart. Han blev 70 år.