Den afrikanske filosofen som formade kristendomen

John Rawls påstår i sina postumt utgivna föreläsningar i politisk filosofi följande: ”St. Augustine and Dostoyevsky are the two dark minds of Western thought, and the former has shaped it profoundly.” Möjligen förtjänar även Pascal en plats i denna dysterkvistarnas elit­division.

Ovedersägligt är däremot att få har haft ett så brett och kraftfullt ­inflytande på västerländska tankar som just Augu­stinus. Utan honom skulle kristendomen förmodligen ha sett helt annorlunda ut. Det är Augustinus som velat få oss att inse – och länge ­lyckades med det – att vi alla är syndare och därför helt beroende av Guds nåd. Ingen undkommer arvsynden. Det är heller inga överord att säga att det var han som skapade självbiografin som litterär form. Hans Bekännelser står i början av en genre som sedan dess har blivit, må det vara tillåtet att tycka, på tok för populär och allmänt praktiserad. Alltför många som inte har något intressant att bekänna ägnar sig numera med liv och lust åt genren.

Hans efterlämnade författarskap är enormt – mer än fem miljoner ord. (På spaning efter den tid som flytt landar på ynka dryga miljonen.) Vi känner honom bättre än någon annan gestalt från sen­antiken. Hans predikningar kan ofta ge en känslan av att direkt lyssna till honom och märka hur han improviserar för att fånga sin församlings uppmärksamhet.

Om ytterst få har läst allt som Augu­stinus har skrivit så har nog ingen läst allt som har skrivits om honom.

Denna litteratur är enorm och det borde knappast finnas något mer att säga. Men det finns faktiskt det, och Catherine Conybeare gör det i sin förträffliga biografi Augustine the African. Den ersätter inte Peter Browns standardbiografi från 1967, men kompletterar den. Conybeare har inte hittat hittills okända brev eller predikningar av helgonet – det gör man fortfarande då och då. Istället har hon, som är professor vid det högt ansedda Bryn Mawr College i Pennsylvania, valt att läsa Augustinus liv och verk ur en ny vinkel, som egentligen borde vara självklar. Han var afrikan. Tidigare forskare har om inte negligerat detta biografiska faktum så ändå sällan givit det den uppmärksamhet som det förtjänar. Conybeare, som berättar om sina besök på de platser i Afrika där Augu­stinus verkade, påpekar att medeltida kopister av Augustinus brev och predikningar verkar ha skurit bort många lokala och biografiska referenser som ansågs sakna teologisk relevans.

Augustinus föddes 354 i Thagaste (Souk Ahras i dagens Algeriet). Nord­afrika var vid denna tid en viktig del av det romerska imperiet. Där producerades grödor, oliver och annat som skickades vidare till Italien. Det skulle komma att sätta sina spår i det framtida helgonets predikningar. Världen var, predikade han, som en olivpress. Den kramade människorna och skilde de onda från de goda.

Augustinus familj var, för att använda en anakronism, av medelklass. Hans mor, ­Monika, var antagligen ­berber. Om sin far har han inte mycket att säga annat än att denne tycks ha haft ett våldsamt humör. Då Augustinus visa­de sig ha läshuvud fick han möjlighet att studera retorik i bland annat Kartago, som var provinsens huvudort. Hans begåvning gjorde att han kunde fortsätta sina studier i Italien, först i Rom, som då hade förlorat mycket av sin storhet och sitt inflytande och som blev en besvikelse för honom.

Nästa anhalt blev Milano, dit han flyttade med sin moder Monika, en namnlös konkubin, och sin son Adeodatus. Augustinus hade nu blivit 30 år, och det är i Milano som hans karriär börjar ta fart, inte minst genom hans kontakter med stadens mäktiga biskop ­Ambrosius. Det var här som han lämnade sin manikeiska tro och lät sig tillsammans med sin son döpas. Monika, som var djupt kristen, måste ha känt lättnad över att hennes son äntligen sett ljuset och lämnat ungdomens irrläror och inte sällan utsvävande liv bakom sig. En framgångsrik karriär i Italien verkade ligga utstakad för honom.

Tidigt blev han känd som en lysande och framgångsrik vältalare, men han tycks aldrig ha känt sig riktigt hemma i Milano. Han var afrikan och hånades ofta för sin lantliga brytning när han talade latin. Han inledde nu sitt författarskap, men de skrifter som har försäkrat honom om odödlighet låg ännu i framtiden. Det var en besviken Augustinus, gissar Conybeare, som återvände till Afrika. Men också sorgsen eftersom Monika avled medan de i Ostia väntade på att segla hem. Nu blev han den stridbare kyrkoman som skulle komma att sätta sin prägel på all framtida kristendom och därmed också på den västerländska civilisationen. Några få år senare avled Adeodatus.

Augustinus blev närmast tvångsenrollerad till en kyrklig post och år 395 utnämndes han till biskop i Hippo (dagens Annaba), där han kom att stanna fram till sin död 430. Det var i Hippo som han författade sina tre viktigaste skrifter, Bekännelser, Om Gudsstaten och Om treenigheten. När han inte skrev var han en hårdhänt dogmatisk polemiker som gärna utkämpade teologiska strider. En allt förlåtande och tillåtande ekumenik låg inte för honom.

Augustinus var nu hemma igen i Afrika, men som professor ­Conybeare påpekar var han samtidigt både en insider och en outsider. Han var förstås en framträdande kyrkogestalt, men han var ändå inte fullt integrerad eller assimilerad i den afrikanska miljön. Hans språk var latin, som han – trots nämnda brytning – behärskade till fulländning. Men han var inte särskilt bra på att tala det lokala språket – puniska eller feniciska – och sökte därför aktivt präster som kunde predika på folkspråket.

Den första striden var den med de så kallade donatisterna, och den kan idag framstå som ganska futtig. Den skulle ändå leda inte bara till hetsig polemik utan också till handgripligheter. Rörelsen hotade att permanent splittra den afrikanska kristenheten.

Som professor Conybeare påpekar var de dogmatiska skillnaderna obetyd­liga. Orsaken till denna konflikt som under flera decennier splittrade kyrkan i Afrika var prästens ställning och sakramentens giltighet. Förenklat uttryckt: Augustinus och majoriteten av kristna menade att så länge sakramenten utfördes till punkt och pricka korrekt så hade de avsedd verkan. Not so fast, invände donatisterna. Korrekt utförande var förstås viktigt, men inte tillräckligt: prästen måste vara av oförvitlig vandel och obesmittad av irrläror för att rätt och framgångsrikt kunna förrätta kyrkans sakrament.

Augustinus andra stora strid var den mot den brittiske munken Pelagius och dennes främste vapendragare biskop Julianus av Eclanum. Debatten handlar i grunden om arvsynden och i vad mån vi kan göra något åt den. Augustinus slog fast att vi inte kan göra något åt den. Det är väl främst denna insikt eller kanske åsikt som gör att han kvalar in på Rawls topp-två-lista.

I detta sammanhang är det värt att påpeka att Martin Luther var augustinermunk innan han bröt med den babyloniska skökan.

Efter syndafallet är alla besmittade av arvsynden. Spädbarn som dör innan de är döpta hamnar i helvetet. Goda handlingar var heller inte mycket värda. Guds för de flesta av oss outgrundliga nåd avgjorde om vi till slut hamnade i himlen eller i helvetet. Någon annan möjlighet fanns inte på Augustinus tid eftersom skärselden uppfanns först mot slutet av 1100-talet.

Den pelagiska skolan menade att människan har en fri vilja, att nyfödda barn inte var besmittade av arvsynden. Att vi genom att utföra goda gärningar kan påverka vårt hinsides öde. Nåden i all ära, men den är inte allt. Tankar som dessa gjorde biskopen av Hippo rasande. Om nu människan hade en fri vilja så hade hon fått den genom Guds nåd. Om vi kunde frälsa oss själva genom förtjänstfulla handlingar blev Kristus offerdöd onödig.

Dessutom inkräktade Pelagius idéer på Guds uppenbarligen godtyckliga allsmäktighet. Om Sankte Per vid himmelrikets portar avvisar Augustinus har denne egentligen inga argument att komma med, medan Pelagius i samma situation kan förklara att han gjort så mycket gott under sin jordevandring att han har rätt att kräva sin plats i ­paradiset.

Augustinus vann debatten. Påven ­Celestinus I förklarade att det var Augu­stinus doktriner som gällde och som väl också gäller än. Det gör de i alla fall i en av 1900-talets riktigt stora romaner Journal d’un curé de campagne (Prästmans dagbok i Sven Stolpes svenska översättning) av Georges Bernanos. Romanen slutar i augustinsk anda med orden ”Tout est grâce” – allt är nåd.

I Augustinus enormt omfattande författarskap intar de tre ovan nämnda böckerna en särställning. Först och främst då Bekännelser, där han berättar om sitt syndiga liv fram till omvändelsen till kristendomen.

Denna fortfarande levande klassiker innehåller också fromma och snillrika spekulationer kring minne och tid. Hur kan jaget, känslan av ett själv, existera över tid? Det är det förunderliga minnet som gör att vi är, eller i alla fall upplever att vi är, samma jag idag som för ett halvsekel eller mer sedan.

I denna text möter vi en ganska mild, frågande och funderande gestalt och inte den dundrande polemiker som gick till storms mot donatister och pelagier. Genomgående i Conybeares välskrivna och medryckande bok framgår att Augustinus i högsta grad var en man som med liv och lust deltog i tidens många och ofta våldsamma teologiska stridigheter. Alltså raka motsatsen till en världsfrånvänd teolog – ett helgon men inget pelarhelgon.

Hans största bok – åtminstone till omfånget, över 1 000 sidor i min upplaga – är Om Gudsstaten, De civitate Dei. Den påbörjades cirka 413 e.Kr., alltså ett par år efter det att barbaren Alarik hade stormat Rom. Augustinus ville i sitt enorma verk till en början vederlägga illasinnade påståenden om att det skulle ha varit kristendomens fel att Alarik och hans härskaror kunde inta Rom.

När det väl var avklarat ville han peka på kontrasten mellan den jordiska och, som exemplet Rom just hade visat, förgängliga staten och den himmelska. I vår värld är vi alla på något vis hemlösa vandrare eller resenärer, där vi alla är slavar, antingen i bokstavlig bemärkelse eller i bildlig.

Han varnar särskilt för faran att för­slavas under längtan efter makt ”som ödelägger människors hjärtan”. ”Augu­stinus slutsats”, skriver Conybeare, ”är att vårt verkliga hem är hos Gud. Ett sant hem måste vara något som överträffar den jordiska föreställningsförmågan.”

Det är i detta verk som Augustinus status som både afrikan och romare blir tydligast, skriver författaren. Han skrev den för andra afrikaner och framförde åsikter som skilde sig från dem i Rom gängse. Han hånar de romerska gudarna och deras oförmåga att rädda Rom från barbarerna. Han var också en skarp kritiker av krig: ”Den som ens kan tänka på krig utan att känna ångest har förlorat alla mänskliga känslor.”

Augustinus tredje storverk är Om treenigheten. Det har filosofiskt och teologiskt sett varit det kanske mest inflytelserika och påverkat filosofer som Pascal, Descartes och Malebranche. Långt senare förklarade Hannah Arendt att Om treenigheten var Augustinus djupsinnigaste och bäst konstruerade teologiska verk.

I Conybeares biografi nämns Om treenigheten bara två gånger och det i förbigående. Kanske lika bra det. För också efter biskopen av Hippos nästan 500-sidiga utläggning är det svårt att bli riktigt klar över vad denna fredliga samexistens mellan fader, son och helig ande egentligen är. Det är inte utan att man känner en viss förståelse för muslimska kritiker som menar att treenigheten är en låt vara förfinad form av månggudadyrkan.

Catherine Conybeare avslutar sin bok med att berätta om ett besök vid Augu­stinus grav i Pavia, där hans kvarlevor genom diverse förvecklingar till slut har hamnat. Hon är inte särskilt imponerad av vad hon ser.

Graven är präglad av en europeisk tradition och bortser helt från det afrikanska andliga och geografiska landskap där Augustinus föddes och gjorde sina största insatser.

Augustine the African är ett framgångsrikt och riktigt underhållande försök att rätta till det missförhållandet.