Den största bromansen

Och det har förstås politiska implikationer.

När Fredrik Reinfeldt i ett av tv:s mysprogram fick rita en kurva över sitt liv handlade nästan alla topparna om Anders Borg.

– Men din fru? Din familj då? undrade programledaren.

Den dåvarande svenske statsministern såg oförstående ut.

Och han är inte ensam.

Kärleken mellan Barack Obama och hans vicepresident Joe Biden var uppenbar. Emmanuel Macron och Justin Trudeau tittar stjärnögt på varandra på snart sagt varje internationellt toppmöte, och här i Storbritannien tänker många på hur bromansen spirade mellan dåvarande premiärministern David Cameron och liberaldemokraternas ledare Nick Clegg. Regeringskoalitionen de bildade tillsammans kallades rentav för ”The Brokeback coalition” efter Ang Lees romantiska cowboyfilm Brokeback Mountain om en något mer fysisk typ av kärlek mellan män.

Men den största bromansen i brittisk politik är onekligen den mellan Tony Blair och Gordon Brown. Tony Blairs version av den stormiga relationen kan man läsa om i hans memoarer A Journey som kom 2010. Gordon Browns tankar har världen däremot fått vänta på.

De flesta politiker brukar vara snabba med att skriva sina memoarer. Man avgår och sedan börjar bokagenterna ringa. Det är viktigt att skriva fort. Boken måste vara ute till julhandeln och hämnd måste tas på politiska fiender. I Storbritannien brukar man dessutom sälja in de särskilt snaskiga kapitlen till tabloiderna, eftersom de betalar stora summor för att kunna förhandspublicera.

Gordon Brown gjorde inget av detta. Först nu, mer än sju år efter att han avgått som premiärminister ligger My life, Our Times på bokhandelsdiskarna.

Gordon Brown och Tony Blair var två motsatser som drogs till varandra. Gordon var den brummande skotten med hetsigt humör. Fadern var präst i Skotska episkopalkyrkan och det var inget konstigt att sonen blev aktiv inom Labour. Tony Blair däremot var en leende engelsman ur den medelklass som inte drogs till 1980-talets radikala Labourparti i särskilt stora skaror. Tony Blair och Gordon Brown delade kontor som unga parlamentsledamöter i en bortglömd vrå i parlamentsbyggnaden vid Themsen i London.

De bestämde sig för att tillsammans rycka upp Labour med rötterna och omplantera partiet i mitten av brittisk politik. Det fanns inget annat sätt för vänstern att bli regeringsduglig, tänkte de sig. Detta var under de åren då Margaret Thatcher tycktes styra för alltid.

I boken beskriver Gordon Brown hur han och Tony Blair under denna period stod så nära varandra att de ofta visste vad den andra tänkte utan att några ord behövde yttras. Det var de lyckliga åren.

Länge betraktades Gordon Brown som den naturliga framtida partiledaren, men när Labours ledare, skotten, John Smith hastigt gick bort 1994 var det istället till Tony Blair som partiet vände sig. Och för att göra en lång historia kort har Gordon Brown aldrig riktigt kommit över detta.

Som han beskriver det i boken var Tony Blair vid denna tidpunkt populärare inom partiet eftersom han inte hade tvingats utkämpa lika många interna strider. Gordon Brown däremot var ekonomisk talesperson, det var därmed hans uppgift att säga nej till alla glada socialister som ville lägga pengar på både det ena och det andra i Labours budget. Och det där att stå upp för ”ansvarsfull ekonomisk politik” gjorde inte Gordon Brown populär bland partisterna.

På den nu nedlagda restaurangen Granita i Islington i norra London åt Tony och Gordon en berömd middag. Men redan innan dess hade de enligt Gordon Brown bestämt (Tony Blair använder mindre bindande ord i sina memoarer) att Tony skulle vara partiledare men ge Gordon makten över inrikespolitiken. Och under en eventuell andra mandatperiod som premiärminister skulle Tony Blair avgå och stödja Gordon som ny ledare.

Tony Blairs argument för varför han skulle bli partiledare först handlade, enligt Gordon Brown, om att Gordon var ogift och skotte.

– Vi kan inte ha två partiledare i rad från Skottland, sa Tony syftandes på John Smith.

– Du kommer också från Skottland, kontrade Gordon med.

Och Tony Blair var mycket riktigt född norr om Hadrianus gamla mur. Skotte var han dock långt ifrån.

Det ”avtal” om maktdelning som enligt Gordon Brown slöts av de två vännerna i samband med den berömda middagen hölls inte. Tony Blair vann tre val och först efter tio år tvingades han bort som premiärminister. Idén som Gordon Brown hade att han som finansminister skulle bestämma över inrikespolitiken delades inte heller av Tony Blair. För vad finns det i så fall kvar för premiärministern att göra? Koka te och invadera Irak?

Åratal av maktkamper mellan Brown och Blair följde. Ofta förlamade dessa hela regeringen. Gordon Brown beskriver det som att det inte bara handlade om deras olika åsikter i många sakfrågor, utan även om deras olika stilar. Tony Blair sa generellt inte vad han tyckte eller tänkte. Gordon Brown däremot uppfattades ofta som kompromisslös och alltför direkt.

På många sätt var Gordon Brown en formidabel finansminister som kanske aldrig borde ha blivit premiärminister. Inte för att han länge var ogift (och skotte), utan för att det var den ekonomiska politiken som var hans gren. Han höll Storbritannien utanför euron, gjorde den brittiska centralbanken självständig och genomförde reform efter reform som gjorde det brittiska samhället mindre ojämlikt. Samtidigt var det naturligtvis Gordon Brown som översåg stora delar av den avreglering av finansmarknaden, som gjorde att Storbritannien drabbades så hårt av krisen 2008. Här är Gordon Brown i efterhand självkritisk. Kapitlen om ekonomisk politik hör till bokens starkaste. Gordon Brown konstaterar att sedan den senaste vågen av globalisering tog fart på 1980-talet, har finanskriserna i världen kommit dubbelt så ofta som de brukade. Hans egen roll när han 2009 tog initiativ till det krisprogram som många bedömare menar räddade inte bara den brittiska, utan hela världsekonomin, hade på många sätt förtjänat en egen bok.

Det är utan tvekan Gordon Browns största stund som premiärminister.

My Life, Our Times är en seriös och ofta rätt kall bok. Den som letar efter skvaller hittar inte mycket. Här finns en episod när Silvio Berlusconi försöker ragga upp fotomodellen Naomi Campbell på ett G 20-möte. Man kan också läsa den gulliga berättelsen om hur en av Gordon Browns söner kommer åt högtalarsystemet på Downing Street 10 och beordrar all personal att gå hem.

Men så mycket mer än detta bjuds läsaren inte på.

Det obligatoriska kapitlet om Irakkriget heter ”Hur vi alla blev vilseledda”. Det är med andra ord inte den förväntade skyll-allt-på-Tony-övningen. Gordon Browns version av händelseförloppet är att ingen kunde förstå, förrän i efterhand, att underrättelseuppgifterna om Saddam Husseins tillgång till massförstörelsevapnen var felaktiga. Frågan är hur trovärdig den historieskrivningen är. Utrikesminister Robin Cook såg samma uppgifter som Gordon Brown. Och han var så långt ifrån övertygad av dem att han avgick.

Gordon Brown verkar medveten om att han uppfattas som en duglig finansminister som inte klarade av premiärministerjobbet när det till slut efter tio år blev hans. Han förklarar sitt eget tillkortakommande i den nya rollen med att han inte var någon kommunikatör. Inte någon som kan uttrycka saker på 140 tecken och inte någon som förstår hur man ska visa de obligatoriska känslorna offentligt. Detta kan mycket väl stämma, men låter samtidigt som alldeles för mycket av en bortförklaring. I början av sin korta tid som premiärminister var det just dessa personlighetsdrag som det brittiska folket älskade Gordon Brown för.

De var trötta på den inställsamt leende Tony Blair och lämnade lättade över landet till Brown. Att Gordon Brown förlorade valet 2010 berodde nog mer på att han efter över tio år som finansminister hade slut på idéer. Han lyckades inte lansera något nytt politiskt projekt.

Gordon Brown ägnar en stor del av memoarerna åt att kritisera de aggressiva brittiska tabloiderna, och det förtjänar de säkert. Å andra sidan var Gordon Brown känd för just sin besatthet vid medier. Som premiärminister var han god vän med The Daily Mails kontroversiella chefredaktör Paul Dacre och försökte blidka dennes familjekonservativa och ofta främlingsfientliga läsare samtidigt som han försökte upprätthålla bilden av sig själv som en vänsterman. Det gick sådär.

I hög grad är My Life, Our Times en rätt sorglig historia: berättelsen om en högt begåvad man som gick bort sig i politiska maktkamper. När det premiärministerjobb han så länge åtrådde till slut blev hans klarade han inte av det. Det är den vedertagna berättelsen om Gordon Brown som han själv naturligtvis måste förhålla sig till. Och försvara sig mot. Men kanske slutar historien inte där.

Paradoxalt nog kom en av Gordon Browns stora politiska segrar faktiskt efter att han avgick som premiärminister. Hans beslutsamma ingripande i slutet av den infekterade skotska folkomröstningskampanjen 2014 anses allmänt ha spelat en stor roll i att svänga opinionen mot självständighet.

Där Tony Blair främst kommer att bli ihågkommen för Irakkriget, kommer man att minnas Gordon Brown för hur han ledde världen i att bekämpa den globala finanskrisen och för hans betydelse i denna skotska folkomröstningskampanj. Det är trots allt inget dåligt politiskt arv.

Till skillnad från sin gamle vapendragare Tony Blair har Gordon Brown dessutom skött sig exemplariskt sedan han lämnade politiken. Ingen lobbyistverksamhet, inga ryska oligarker och inga suspekta konsultuppdrag åt auktoritära ledare. Det är förstås detta som gör att allmänheten lyssnar när han ingriper, som han gjorde i Skottland 2014. Tony Blair åtnjuter inte samma respekt.

Så ställningen mellan Gordon och Tony är nu faktiskt 1-0. Efter alla dessa år.