Det blev ingen kärlek för Gustaf Fröding

Innan Gustaf Fröding debuterade som poet och blev en av Sveriges främsta och mest folkkära diktare tillbringade han några år på 1880-talet i Uppsala som student, dock utan att någonsin ta examen. Det hade han gemensamt med ungefär hälften av den dåvarande studentkåren, som var nästan uteslutande manlig, kom från överklasshem och gärna förväntades leva Gluntarnes romantiska studentliv, med sångarfester i naturens sköte och smäktande serenader utanför fina damers fönster. I själva verket var den romantiska miljön och de fina damerna endast tillgängliga för ett fåtal, så flertalet studenter fick nöja sig med att råsupa med dryckeskompisar på krogen och sedan kopulera på fyllan med fattiga prostituerade på någon av stadens bordeller.

Så gjorde även Fröding, vilket han själv klargjort i flera av sina verk. Samtidigt var han en fumlig, osäker och känslig själ som ofta vantrivdes med sig själv, spelade pajas för sina kamrater och stoltserade med att bjuda dem på krogen för de ärvda pengar han fått med sig hem­ifrån. Han var för blyg för att närma sig de fina flickor han drömde om men spenderade mycket pengar på spritfester och prostituerade. Ibland skrev han någon studentikost råbarkad skämtvers för att förnöja kompisarna på Värmlands nation, men det dröjde innan han började skriva de dikter som gjorde honom berömd på 1890-talet. Intellektuellt var Uppsala universitet inte mycket att räkna med vid den här tiden. Romantikernas guldålder var sedan länge förbi och det moderna genombrottets kulturradikalism var på väg men hade ännu inte anlänt.

Det är följaktligen knappast förvånande att litteraturforskarna inte har ägnat så mycket tid åt Frödings studenttid utan snarare undvikit den. Uppsalamiljön där poeten då levde har framstått som torftig och föga givande från litterär synpunkt. En av de få som tidigare intresserat sig för ämnet var docenten Germund Michanek (1926–2015), men hans insatser har knappast uppskattats efter förtjänst av tongivande äldre litteraturforskare. Nu har dock Johan Svedjedal, vårt lands främste litteratursociolog och upphovsman till flera samhällsinriktade författarbiografier, förtjänstfullt tagit upp ämnet på nytt. Han bygger sin framställning på delvis nytt material, framför allt brev från Frödings Uppsalakamrater men också på samtida berättelser och dokument som mera allmänt berör dåtidens Uppsalamiljö och tidsanda.

Det är alltså snarare studentlivet än lyriken som här står i fokus, men samtidigt menar Svedjedal, till skillnad från flertalet tidigare forskare, att Uppsalatiden är avgörande för Frödings vidare utveckling som poet. Det är här, menar han, som diktaren grundlägger sin resignerade inställning till kärleken och livet, en inställning som han själv i en dikt har sammanfattat på värmländskt tungomål med orden ”dä kvetter”, det vill säga ”det kvittar lika” eller ”Det gör detsamma”. Det är också här han utvecklas till en intellektuell skribent med kulturradikal syn på samhället och litteraturen. De konservativa professorernas föreläsningar höll han sig oftast borta från men ägnade mycket tid på sin kammare åt att läsa böcker, dock inte kurslitteratur utan sekulariserade liberala tänkare som Herbert Spencer och John Stuart Mill, samhällskritiska diktare som Heinrich Heine och Henrik Ibsen, Lord Byrons skandalösa men kvickt skrivna vers­epos Don Juan, efter hand även Herman Bang, Strindberg och andra nordiska genombrottsförfattare.

Särskilt ingående uppehåller sig Svedjedal vid Frödings alkoholvanor, kvinnosyn, sexualmoral och kulturradikala inställning till den stora sedlighetsdebatt som rasade som värst under 1880-talet. Det har tidigare varit vanligt att se denna debatt enbart som en konflikt mellan förstockade sedlighetsivrare som fördömde alla sexuella förbindelser utanför äktenskapet och kulturradikala frihetshjältar som Georg Brandes och Knut Wicksell, företrädare för en mer modern syn på sexualitet och kärlek. Under senare tid har man dock även givit plats för en feministisk kritik av frihetshjältarna. De har med viss rätt anklagats för att ha en manschauvinistisk kvinnosyn som inte tog hänsyn till att ”fri kärlek” knappast var möjlig för 1800-talets kvinnor utan att de hamnade i utanförskap och misär. Svedjedal ansluter sig till denna kritik och riktar den även mot Fröding. Enligt honom uppvisar diktaren i verser som skickades till kamrater efter Uppsalavistelsen en rå och föraktfull syn på de kvinnor han gick till sängs med.

Och förvisso kan man chockeras av rader som dessa, skrivna i ett skaldebrev till vännen Mauritz Hellberg 1883: Dock bäst jag trives i lag med luder / med skrål och kankan och porterdrank, / när pattar blottas och kättjan sjuder / och luften ångar av kvinnostank. / Hur skönt att vältra omkring bland dynor / i bädd, av insekter överfull! / Hur ljuvt att famnas av druckna slynor / Och gräva fritt uti slamsigt hull.

Till skillnad från Svedjedal kan jag dock inte tolka sådana verser som ett uttryck för kvinnoförakt utan istället som en grym satir över det eländigt svinaktiga sexliv han och kamraterna ägnat sig åt i Uppsala. En sådan tolkning är mycket bättre förenlig med de vackra dikter om prostituerade Fröding skrivit i andra sammanhang, dikter där han förklarar att dessa flickor är mycket bättre människor än han själv. Och ingen kan väl tro att Fröding på allvar trivdes med att ha sex i en säng full av insekter? Hans kärleksdröm, som aldrig förverkligades, återfinns ju som bekant i den vackra dikten ”En morgon­dröm”, där en man och en kvinna i ömsesidig passion och nakenhet förenas i paradisisk natur. Istället för äkta kärlek fick han nöja sig med det som bjöds honom på marknaden:

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få.
Sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå

Svedjedal hänvisar själv till vittnesbörd om att Fröding i sitt umgänge med dessa flickor kunde vara så extremt samvetsöm att han vid ett tillfälle anmälde sig själv för polisen för att ha behandlat en prostituerad på ett sätt som flickan själv vid förfrågan påstod vara normalt och ingenting alls att bråka om. Det finns också mycket som tyder på att kvinnor i allmänhet, såväl prostituerade som fina damer, tyckte synd om Fröding, som visserligen inte attraherade dem erotiskt men däremot uppväckte deras moderskänslor. Visst kan det finnas en risk att man ser alltför sentimentalt och förlåtande på Frödings liv, och därför kan det vara bra att Svedjedal nu visar upp dess smutsiga baksidor. Men man behöver ändå knappast gå så långt som att göra honom till en rå manschauvinist, även om han ibland själv parodiskt påtar sig den rollen när han spelar pajas inför kompisarna. I grunden är han en känslig själ, full av ängslan och samvetskval, särskilt i sitt rätt begränsade umgänge med kvinnor.

Till slut kan man fråga sig om skildringar av poeters alkoholvanor och sexuella tillkortakommanden överhuvudtaget har något berättigande. Frågan har varit på tal i recensionerna av Jesper Högströms Ekelöfbiografi, och den kan lika gärna ställas när det gäller Svedjedals bok om Frödings studenttid i Uppsala. Esteter svarar ofta med avsmak nej och menar att rotande i privatlivet bör undvikas, eftersom det inte fördjupar vår upplevelse av poesin utan snarare fördärvar den. Själv menar jag dock att studiet av en diktares sociala miljö och biografi kan ha ett egenvärde, helt bortsett från den estetiska upplevelsen. Dess­utom tycker jag det är uppbyggligt, rentav evangeliskt, att se hur den skönaste lyrik kan växa upp ur det eländigaste snusk.