Det stora språnget ut i avgrunden

Vissa köpte det på marknaden (redan kokt), där försäljarna utgav det för att vara fläsk. Omkring 40 procent av dem som åt människokött fick diarré och dog. Andra åt människokött regelbundet utan att må dåligt, särskilt om de valde magert kött och blandade det med grönsaker, åt mindre portioner utspridda över ett flertal måltider, eller åt mer mat som hade marinerats eller saltats. Liksom på andra håll drabbade kannibalismen ofta familjemedlemmar. Zhu Li från byn Zhuzhai var den enda överlevaren av ett hushåll på fyra. När hungern gjorde henne desperat gnagde hon av kött från sin döda dotter och blev snart svårt sjuk.”

Fler exempel följer. Det vänder sig i magen när man vänder blad, det vill säga: om man överhuvudtaget har klarat av att läsa ända till sidan 302 i journalisten Yang Jishengs lika kusliga som historiskt viktiga Tombstone. The Untold Story of Mao’s Great Famine. Detta är så långt från en feel-good-bok man kan komma. Faktum är att kannibalerna utgör tämligen lindriga exempel på det kinesiska eländet för ett drygt halvsekel sedan, av det enkla skälet att många av dem de facto överlevde. Majoriteten av de personer vi möter hos Yang Jisheng överlevde inte. Enligt författarens försiktiga beräkningar dog omkring 36 miljoner kineser – flertalet av svält, andra av misshandel – mellan åren 1958 och 1962. Andra forskare har kommit fram till siffror på upp till 45 miljoner döda under denna begränsade period. Under alla omständigheter rör det sig om en av mänsklighetens största katastrofer någonsin, i paritet med digerdöden i medeltidens Europa och smittkoppornas härjningar i 1500-talets indiansamhällen. 1900-talets båda världskrig står sig slätt vid en jämförelse.

Tombstone handlar om det som officiellt gick under benämningen ”det stora språnget framåt”. Kommunistpartiets mål var att på kort tid kraftigt öka den kinesiska produktionen av både spannmål och stål. Jordbruksproduktiviteten skulle skjuta i höjden inom ramen för folkkommuner med tiotusentals medlemmar, där familjen hade ersatts av kollektivet. Framgångarna på landsbygden skulle göra det möjligt för staten att massrekvirera livsmedel och därmed lägga grunden för en massiv satsning på tung industri. Projektet slog fel redan i starten, men kommunistpartiets ledare och byråkrater vägrade att lära sig den uppenbara läxan och ställa om kursen innan det var för sent. Staten krävde in allt högre kvoter av spannmål – ibland allt som fanns att äta i området – eftersom överoptimistiska lokala partipampar hade blåst upp skördeprognoserna till fantasisiffror. När följden blev en förutsägbar hungersnöd svarade staten med än mer drakoniska krav. Envar som protesterade riskerade att avrättas som straff för ”högeravvikelser”. I jakten på produktionsmålen och i ivern att dölja fiaskot fick tiotals miljoner vanliga kineser plikta med livet för partifunktionärernas bisarra ideologiska hugskott och allmänna inkompetens.

Titeln Tombstone syftar på Yang Jishengs ångerfulla strävan att resa en monumental gravsten över stora språngets många offer, inte minst över den egna fadern, som svalt ihjäl på våren 1959 utan att sonen – vid denna tid en glödande ung kommunist – insåg varför. Liksom flertalet kineser hade Yang Jisheng på 1950-talet en högst begränsad kunskap om omvärlden och var oförmögen att resonera om samhällelig orsak och verkan, något han idag erkänner och beklagar. I original består hans bokverk (som är förbjudet i Folkrepubliken Kina) av två volymer med över 1 200 sidor, och även om den engelska översättningen är kraftigt förkortad rymmer den mängder av djupdykningar i lokalsamhällen, med hårresande detaljexempel på misär och förtryck. Huvuddelen av texten är baserad på Yang Jishengs personliga källforskning och hans intervjuer med människor som var med när det hände, som minns hur lokala partichefer frossade och söp sig redlösa medan folket svalt till döds.

Boken kan liknas vid en plågsam och lång redogörelse för en lika tragisk som gigantisk svallvåg av idel död. Vi möter absurda överlevnadsstrategier: att låta favoritbarnet leva genom att låta de andra barnen svälta ihjäl, att plundra gravar på jakt efter någorlunda färskt kött, att överge sin familj och fly till en by med mer mat (i vetskap om att de lokala kommunisterna i och med det kommer att döda de släktingar som blir kvar), att vinna favörer hos pamparna genom att ange grannar för högeravvikelser, att sälja sig själv till en byråkrat för att därmed få mat för dagen, och så vidare. Vi gör också en djupdykning i det totalitära kommunistiska systemets vardagliga praxis. All ekonomisk aktivitet underordnades politiska mål, med den avhumaniserande folkkommunen som främsta medel. Att folket svalt var ointressant, sett till de långsiktiga syften som låg bakom stora språnget. Mao Zedong visste hela tiden vad som pågick, eftersom det redan i ett tidigt skede stod klart att hans irrationella ekonomiska planering ledde till katastrof, men han värnade om maktpositionen genom att sätta ytterligare kraft bakom initiativ som var dömda att misslyckas. De partikolleger som protesterade råkade i onåd. Systemets inneboende galenskap cementerades på alla nivåer inom parti och administration. Varje byråkrat var en slav som blickade uppåt och en diktator som blickade nedåt. De höga herrarna skulle blidkas genom fjäsk och falska förespeglingar om goda skörderesultat. Folket där nere skulle terroriseras till lydnad.

Yang Jisheng har skrivit en bok om ett brott, och han skräder inte orden om var skulden ligger. Skurken i Tombstone är själva systemet, den specifika variant av kommunism som utformades i Kina på 1950-talet genom en uttrycklig kombination av stalinism och gammaldags kinesiskt envälde. Ordförande Mao, systemets arkitekt, hänvisade direkt till Qindynastins hänsynslöse grundare Shi Huangdi (död 210 f Kr) som en personlig förebild. I Yang Jishengs ögon är Mao inget annat än den siste, starkaste och mest maktfullkomlige av alla Kinas kejsare genom tiderna, en diktator vars dekret var heliga och vars handlingar, hur förödande de än var, alltid måste åtlydas. Den kinesiska statsledningen blev, konstaterar Yang Jisheng, ”en sekulär teokrati som förenade ett maktcentrum med ett sanningscentrum”.

Detta är inte en neutral och objektiv skildring av ett historiskt skeende. Något sådant har aldrig varit författarens intention. Yang Jisheng gör ingen hemlighet av sina värderingar, av sin bitterhet när han blickar tillbaka på den egna bakgrunden som fanatisk kommunist. Han har ett budskap att förmedla till läsaren, och han använder historisk forskning på ett närmast emancipatoriskt vis, allt för att ”gravstenens” text skall bli så effektiv och minnesvärd som möjligt. Det är inte svårt att resa källkritiska invändningar mot vissa delar av boken, till exempel när det gäller tolkningen av kannibalismskildringarna. Mot bakgrund av tidsavståndet till åren kring 1960, och med tanke på den tendens som mycket väl kan vara för handen hos månget intervjuobjekt, borde Yang Jisheng åtminstone ha fört ett problematiserande resonemang kring utsagorna. Men den samlade mängden vittnesmål, statistiska utvärderingar och forskningsresultat är likväl bedövande övertygande. Samma Röda Kina som blev högsta ideologiska mode i 1960-talets radikala Västerland avslöjas i Tombstone som ett av de vidrigaste samhällen världshistorien har skådat.