Dissidenter nu och då

Här en av alla de anekdoter som berättades i Sovjetunionen – och man misstänker att det var mest bland dissidenter:

”En massa människor står i en grop så full av skit att den når upp till hakan. Plötsligt ramlar en dissident ner i gropen, fäktar med armarna och ropar full av äckel: ’Hur står ni ut? Hur kan någon leva under dessa förhållanden?’ Folk i massan svarar lågt: ’Sluta göra vågor’. ”

Och redan själva ordet ”dissident” är här problematiskt. Det är ett icke-ryskt ord – på latin betyder dissidere att sitta åtskild – som dock påminner om ryskans sidet, som kan betyda ”sitta inne”, alltså i fängelse eller fångläger.

Det är ett ord som regimen gärna använde för att markera distansen mellan oppositionella och allmänheten. I väst blev det en samlingsbeteckning på en skara män­niskor som sinsemellan inte hade mycket gemensamt: från nationalister och religiösa sekterister till besvikna revolutionärer som ville åter till Lenin.

Dissidenter blev möjliga först efter Stalins död år 1953. En avvikande mening måste då inte längre med säkerhet medf­öra mångårig lägervistelse eller avrättning, utan kunde ibland ”bara” leda till straff­arbete och förvisning eller tvångsintagning på mentalsjukhus.

Dissidenter var oftast både drömmare och realister på samma gång. ”Bland många utmärkande drag hos de sovjetiska dissidenterna är det kanske märkligaste att de, fastän de ofta hånade sina drömmar om att förvandla Sovjetunionen – vad de helst utbringade en skål för har blivit titeln på min bok – så gav de inte efter vare sig för apati eller rent symboliska gester, vare sig för vad de kallade dogmatisk pessimism eller för sjuklig optimism.”

Så skriver Benjamin Nathans, historieprofessor som tidigare skrivit om judarna i Tsarryssland, i sin tjocka, fascinerande och kanske med nödvändighet något spretiga bok To the Success of Our Hopeless Cause. Han har sökt i förhörsprotokoll från KGB och rapporter från dess övervakning av dissidenternas aktiviteter och annan riklig dokumentation som blev tillgänglig efter Sovjetunionens sammanbrott, under de två decennier av relativ öppenhet i det postsovjetiska Ryssland, som nu åter har slutit sig. Mest av allt i tusentals texter inom den underjordiska litteraturen och journalistiken under 1960–80-talen, den som kallades samizdat (av ryskans sam, själv, och izdatelstvo, förlag) och som också ibland blev tamizdat (första ledet kommer av ryskans tam, där), alltså material som via sändningar från västliga nyhetsmedier­ såsom BBC, Voice of America, Deutsche Welle­ med mera, nådde miljontals lyssnare i Sovjet.

Nobelpristagarna Andrej Sacharov och Aleksandr Solzjenitsyn, som uppmärksammades i väst både för vetenskapliga respektive litterära meriter och för sin skarpa kritik av Sovjetsystemet, stod egentligen vid sidan av dissidentrörelsen. Sacharov hade i och för sig en genuint demokratisk inställning, men isolerades av myndigheterna på grund av sina omfattande kunskaper om de sovjetiska kärnvapnen. Solzjenitsyn föredrog ofta att agera ensam och höll sig på distans till andra oliktänkande innan han tvingades i exil, varifrån han uttalade storryska åsikter.

När Nathans i sin boks undertitel talar om ”de många liven” syftar han på dem som formade och drev rörelsen och ofta betalade ett högt pris. En av de första var ett slags Don Quijote, som började opponera sig redan medan Stalin levde, och vars liv kanske räddades av att han var son till den folkkäre poeten Sergej Jesenin. Aleksandr Volpin fängslades 1949, anklagad för ”antisovjetisk agitation, antisovjetiska dikter som han läste för bekanta”. Som ett alternativ till långvarig vistelse i fångläger lät sig Volpin bli intagen på den psykiatriska avdelningen av ett fängelsesjukhus, där han blev kvar till efter Stalins död 1953.

I ett Sovjet där de flesta till det yttre följde normerna även om de sökte kringgå dem, något som kommunistpartiet i tysthet tolererade (”De låtsas betala oss och vi låtsas jobba” var en känd tumregel inom arbetslivet), tog Volpin lagarna på allvar. Istället för att utöva civil olydnad, i Henry David Thoreaus eller Tolstojs eller Gandhis­ efterföljd, bestod hans radikalism i civil lydnad. Alltså agerade han i enlighet med den år 1936 antagna konstitution som garanterade yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet och frihet att demonstrera på gatan. Tillsammans med sympatisörer spred han ett flygblad med en ”Medborgar­appell” och kallade till offentligt möte på Den sovjetiska konstitutionens dag, den 5 december 1965, klockan 18, på Pusjkin­torget i centrala Moskva. Ett samtida ögonvittne berättade om:

”En skarp blixt och sedan ännu en och ännu en. Torget lyses upp och fylls genast av ljudet av kamerors slutare. Utländska reportrar fotograferar Alek, banderollerna, demonstranterna, KGB, åskådarna. KGB fotograferar Alek, demonstranterna, banderollerna, åskådarna, de utländska reportrarna. I ljuset av kamerornas blixtar släpar två män en tredje förbi talarstolen. Han är spenslig, de är kraftiga; han har på sig en kort skinnjacka, de har tjocka överrockar. En svart Volga stannar vid trottoaren på Gorkijgatan. Mannen kastas in i dess baksäte. Ännu en Volga stannar. Ännu en man kastas in. Tre minuter senare är demonstranterna borta. Det är också åskådarna. Torget är tomt, så när på Aleksandr Sergejevitj [Pusjkin] i brons, med armen korsad över bröstet och sänkt huvud.”

I protokollet från det efterföljande förhöret kunde Volpin inte beslås med något som är vare sig inkonsekvent eller olagligt. Han hävdade att begreppet ”medborgare” innebär rättigheter som tillkommer alla invånare oavsett om de är partimedlemmar eller vänner till några oppositionella. Vilket dock inte räddade honom från att bli inspärrad på mental­sjukhus; till slut blev det fyra sjukhusvistelser innan Volpin – och myndigheterna – fattade beslutet att han skulle lämna Sovjetunionen år 1972. Alla inspärrningar hade också lärt honom mycket om polisens rutiner, och han sammanfattade dessa i vad som blev en klassiker som samizdat, med titeln Hur man uppträder under ett förhör. Mot slutet av 1970-talet hade ett halvdussin liknande handledningar producerats, dels om hur man hanterar förhör, dels husundersökningar.

Men alla förmådde inte vara så konsekvent modiga. Vissa kunde dock vända ett tidigare svek till en insats i demokratins tjänst. 1956 var Natalia Gorbanevskaja en trogen ungkommunist som vittnade mot två kamrater som hade kritiserat Sovjets våldshandlingar i Polen och Ungern och som därefter dömdes till långvariga fängelsestraff. Efter detta började Gorbanevskaja höra röster om natten och drabbades av fobier. Även om hon år 1967 lät döpa sig, så lättade inte religionen på den skuld hon kände, liksom inte heller de dikter hon började publicera i samizdatpressen.

Vissa dissidenters privatbostäder fun­gerade som sambandscentraler, dit besökare kom för att höra nyheter och föra diskussioner, alla väl medvetna om att man förmodligen var avlyssnad av KGB. Utifrån vad som framkom vid sådana samtal och vad som meddelades både i officiella och inofficiella medier började år 1968 Gorbanevskaja sammanställa och sprida ett nyhetsbrev med den neutrala under­titeln Krönika över aktuella händelser. Den fick snart trogna läsare i de stora städerna och hos KGB. Här kunde man överblicka hela kedjan av protester och repression, från rättegångar mot oppositionella och maktens åtgärder, bland annat mot Gorbanev­skaja själv, som tvångsintogs på mentalsjukhus under flera veckor. Typiska avdelningar i Krönikan var ”Häktningar, husundersökningar, förhör”, ”Utomlagliga förföljelser”, ”Från fängelser och läger”, och så vidare. Inom några år vidgade man bevakningen till att också gälla etniska minoriteter som krimtartarer och ukrainare. Med Krönikan som förebild tillkom inom några år andra mer specialiserade nyhetsbulletiner, såsom Brott och straff där makt­representanter hängdes ut, eller Samhällsproblem som analyserade juridiska frågor (Volpin var flitig medarbetare).

Man kan se ett slags arbetsdelning mellan kvinnor och män bland dissidenterna. De flesta samizdattexterna skrevs av män, medan det övervägande var kvinnor som skrev ut och kopierade dem. Kvinnor var också den ledande kraften när det gällde att organisera stödet till fängslade dissidenters familjer, medan de fängslade oftast var män. När dissidenter ställdes inför rätta var försvarsadvokaterna i de mest profilerade fallen kvinnor.

Också myndigheterna gick in för att bygga nya strukturer. Under sin tid som ambassadör i Budapest hade Jurij Andropov sett och tagit varning av den ungerska proteströrelse som kvävdes av invasionen 1956. Någon vecka efter att Andropov tillträtt som KGB-chef år 1967 etablerades ett nytt organ för att bekämpa västerländsk påverkan, vad som skulle bli känt som Femte direktoratet. Detta övervakade allt från västerländska turister till religiösa minoriteter till inhemska hippies och punkare. Till slut hade det en personal på omkring 25 000. (Bland dem var en löjtnant Vladimir Putin från Leningrad, som senare blev överste och stationerades i östtyska Dresden, där han befann sig när kommunismen föll år 1989. Liksom Andropov i Budapest förskräcktes han över, och drog lärdomar av, hur frihetsrörelser kunde bekämpas.)

Mot dissidenter använde Femte direktoratet huvudsakligen tre metoder. Först en förebyggande: den person som man ansåg bedriva antisovjetisk verksamhet kallades in för ett varnande samtal. Den som inte lät sig skrämmas kunde hotas med fängelse eller – vilket blev allt vanligare – skickas bort från Sovjetunionen. Det vill säga: försvinna i den allt stridare ström av männi­skor, framför allt judar, som tilläts emigrera från slutet av 1960-talet, mot lättnader för Sovjet att köpa spannmål och få krediter från USA, något som hade fördelen att det inte blev några uppseendeväckande rättegångar. För sådana som inte lät sig drivas i exil fanns tvångsåtgärder i form av intagning på fängelser eller gärna mentalsjukhus. På samma sätt som metoden att skicka oppositionella i exil kunde få folk att tro att det bara handlade om judar, så kunde intagning på mentalsjukhus få folk att tro att det bara handlade om dårar.

Hanteringen av dissidenterna Petr Jakir och Viktor Krasin var KGB:s mästarprov. Sedan hans far år 1937 hade blivit offer för Stalins utrensningar hamnade Jakir redan som 14-åring i läger och satt inspärrad sammanlagt 17 år innan han frigavs 1953. Då hade han en dotter men var också alkoholiserad. (Vägen genom Stalins läger heter den svenska översättningen av hans självbiografi, utgiven 1974).

Tillsammans med naturvetaren Viktor Krasin lanserade Jakir Aktionsgruppen till försvar för mänskliga rättigheter i Sovjetunionen, som faktiskt blev den förs­ta rättighetsorganisationen bakom järn­ridån. Aktionsgruppen var också pionjärer i så måtto att man vände sig nästan uteslutande till medier och organisationer utanför Sovjetunionen. Jakir utnämndes snart i en del västliga medier till ledare för hela dissidentrörelsen, medan i Sovjet aktionsgruppens agerande sågs med skepsis av aktivister som ogillade hierarkiska organisationer eller organisationer överhuvudtaget. De händelser som sedan följde gav dem rätt.

Jakir och Krasin greps 1972. Försvagad av sitt alkoholberoende och inför KGB:s hot om att häkta hans gravida dotter vek sig Jakir snabbt. Han var redo att berätta allt mot att man lät dottern vara i fred och gav honom ett inte alltför hårt straff. Krasin stod emot trycket i några månader, men inför hot mot hans unga hustru som var aktiv i proteströrelsen började han att bit för bit ge ifrån sig alltmera information, både om sig själv och andra människor. Förhörsledaren vädjade också skickligt till deras fåfänga genom att kalla dem ”ledare för rörelsen” och de lovades milda straff om de var medgörliga. Till slut namngav de dussintals människor, vilket ledde till att KGB tog in bortåt 200 individer för förhör. I september 1973 ställde Jakir och Krasin upp på presskonferens inför internationella medier och gjorde avbön. Dissidentrörelsen drabbades hårt, för en tid låg Krönikan nere.

Makten verkade gå mot seger. 1975 undertecknades i Helsingfors ett avtal av 32 europeiska länder samt USA och Kanada. Breznjev hade arbetat för detta avtal, som bevarade politiskt status quo i Östeuropa och underlättade ekonomiskt samarbete med Europa utan att Sovjetunionen förpliktade sig att efterleva de mänskliga rättigheterna. Avtalets formuleringar om grundläggande fri- och rättigheter var ord som lika lite togs på allvar av makthavarna som 1936 års lagar.

Men några Moskvaintellektuella, med Jurij Orlov och Natan Sharansky i spetsen, tog dem på allvar. Den 13 maj 1976 bildade de tillsammans med åtta likasinnade ”Offentlig grupp för att främja och övervaka uppfyllandet av Helsingforsavtalet i Sovjetunionen.” Helsingforsgruppen, som den kom att kallas, överbryggade under en tid de konstanta motsättningarna mellan individ och organisation, mellan olika sorters oppositionella. Den blev en förebild för liknande grupper i andra länder bakom järnridån, inte minst för Charta 77-rörelsen i Tjeckoslovakien, som också byggde på att man tog makthavarnas ord om friheter på allvar – och som också lönades med fängelse­vistelser och förtryck.

Auktoritära metoder tilltog inom Sovjetunionen i slutet av 1970-talet. Det blev uppenbart att makten kände sig hotad, men också att oppositionen inte lyckades nå ut till folket, samtidigt som oppositionen försvagades i takt med att allt fler av dess ledare lämnade Sovjet. 1982 slutade Krönikan att utkomma. 1982 dog Breznjev, 1984 hans efterträdare Andropov, året därefter hans efterträdare Konstantin Tjernenko, som efterträddes av Gorbatjov – och efter några år fanns inte längre Sovjetunionen och heller ingen dissident­rörelse.

Under Putin har utrymmet för avvikande åsikter krympt för att nästan helt försvinna. Det är straffbart att kalla invasionen av Ukraina för krig, man har häktat folk som hållit en skylt med bara en rad asterisker eftersom dessa anses stå för Njet voine, nej till krig. Aleksej Navalnyj dödades i fängelse. Den som är intresserad kan på Wikipedia hitta en artikel med rubriken ”Suspicious deaths of notable Russians in 2022–2024” med namn på allt från oligarker över redaktörer till en balettdansör som hittats döda i hotellrum eller fallit från höga byggnader – listan uppdateras löpande. Finns det alls någon möjlighet att, som dissidentrörelsen, hänvisa till gällande lag?

Benjamin Nathans karaktäriserar Putins Ryssland som en djungeltillvaro. En sådan förvildad maktutövning kan ibland utstråla ett visst majestät. Putin beundras av USA:s nuvarande president. ”Men priset i blod och tillgångar, vilket man kan se i det senaste kapitlet av Rysslands historia, är svindlande. Det tog Västtyskland tre årtionden, och 1960-talets avgörande år, innan man hyllade dem som aktivt hade opponerat sig mot det nazistiska styret. Om ryssarna skulle hitta fram till politisk pluralism och rättssamhället, behöver de ett förflutet de kan använda sig av. De sovjetiska dissidenternas historia väntar.”