En svensk spion tiger

Han och andra som gärna hoppar över okvalificerade gissningar och agentromantik kommer att uppskatta Wilhelm Agrells nya Sprickor i järnridån. Svensk underrättelsetjänst 1944–1992. Boken erbjuder en effektiv genomgång av tre tidsepoker: Den stora kylan 1944–1962, Vaksamhet och väntan 1963–1979 och Skymningsläge 1980–1992. Torrt, sakligt och understundom dråpligt beskrivs allt från organisatoriska våndor till farliga operationer i en helt oreglerad värld, där omdömet hos cheferna är mer avgörande än i de flesta andra verksamheter.

Wilhelm Agrell klev in på Flygstabens underrättelse- och säkerhetsavdelning 1974 för att påbörja sin första riktiga anställning. Han har därmed sett insidan och varit en del av tjänsternas olika kulturer, utöver att senare forskat och skrivit om området. Han inleder klokt nog boken med en reflektion över verksamhetens särart. Skillnaden mot vilken arbetsplats som helst sitter på insidan hos dem som arbetar i den. De tillhör en begränsad, sluten krets, marinerade i att uppdraget inte rundas av vid arbetsdagens slut. Ibland tvivlande på nyttan av tystnaden och mödan, så som varande en liten kugge i det stora underrättelsemaskineriet. Till detta kommer en djupt inpräntad sekretess som formar underrättelsekulturen mer än något annat.

Underrättelsetjänster bygger inte sina arkiv med tanke på framtida forskning, tvärt om finns det finesser med att undvika dokumentation – eller att förstöra dokument så snart man inte behöver dem. Det gör att historisk forskning med arkiven som grund ger en bild, men inte helheten och i synnerhet inte den tysta kunskap som ryms innanför väggarna.

Sekretess och tystnadskultur får människor att ventilera inre tryck på annat sätt. I arbetet med boken har Agrell använt sig av två hemliga tjänstedagböcker från chefer på det så kallade T-kontoret. Chefen Thede Palm var mest tystlåten av dem alla. Han gick till jobbet i nitton år utan att berätta för sin familj vad han arbetade med. Redan 1945, alltså innan han tillträdde, började han dock anförtro sig till sin dagbok. Det gällde allt från anskaffning av giftampuller åt agenter till känslan den sista dagen på jobbet: ”Personalen avtackade mig. En besvärlig dag.” Den andra dagboken skrevs av hans operativa chef, Curt Andreasson. Det innebär att Agrell har haft två parallella berättelser att jämföra med varandra och utgå ifrån.

Den lågmälda tonen i Agrells bok maskerar ibland den dramatik som beskrivs och den utsatthet det innebär att vara ytterst ansvarig för en verksamhet som präglades av det Agrell kallar ”omvänd politisering”. Regeringen skulle inte belastas av T-kontorets förehavanden utan alltid kunna hävda sin ovetskap. Utan inriktning eller reglering – eller knappt ens kontakt med de politiska beslutsfattarna – skulle Thede Palm manövrera mellan små och stora utmaningar med några få förtrogna att resonera med och ingen alls som delar ansvaret.

I Agrells genomgång av svunna tider klarnar verksamhetens utmaningar, varav några är tidlösa. Till exempel när allt bättre underrättelsetäckning kan leda till så mycket inriktning på detaljuppföljning att känslan av kontroll ökar på ett förrädiskt sätt (illustrerat av att fokusera så mycket på övningsverksamhet och materiel att en östlig hotbild kan implodera obemärkt). Eller att samarbetspartners behov – särskilt de stora ländernas – inte alla gånger överensstämmer med de egna. Därmed uppstår risken att landet blir en underleverantör av uppgifter som tar tid och kraft från nationella behov, om inte integritet vidmakthålls. Vidare noteras det fenomen som kan drabba vilken analys som helst, nämligen att den slutsats som i efterhand är självklar, är alltför orimlig för att de samtida bedömarna ska finna den acceptabel och agera på den. Man ser det man kan förstå.

Från mitten av 1960-talet tonades krigsrisken ned och försvaret växlade över till en långtidsplanering som gick ut på att bygga upp förmågor som kunde svara upp mot en eventuell framtida angripare. Såväl underrättelsetjänst som politik inriktade sig mer på den bortre tidshorisonten än nuläget. Funktionen som ”larmklocka” – det vill säga att så tidigt som möjligt upptäcka och uppfatta eventuella förändringar som föregick angrepp österifrån – präglade verksamheten under 60- och 70-talen. Underrättelsetjänsten förväntades presentera analyser av en angripares kapacitet så långt fram i tiden som 15 år – det vill säga mer en övning i det okända än till exempel leverans av dagsaktuell militär kapacitet, underlag för beredskapsanpassning samt eventuella avvikelser från normalbilden. Det mest efterfrågade var underlag till studie- och planeringsprocessen och Agrell illustrerar det med ett internt skämt om att en chef på försvarsstabens underrättelseavdelning avfärdade ett meddelande om överraskande angrepp eftersom hans kalender var fulltecknad ett halvår framåt.

Agrell ger också intressanta förklaringar till underpresterande i systemet. Hanteringen av myteriet på Storozjevoj – en av 70-talets allvarligaste militära incidenter i Östersjöområdet – tjänar som exempel på en alltför sen etablering av korrekt lägesbild. Politisering av bedömningar, då inledande försiktighet kan förvandlas till entydiga konstateranden, manifesteras till exempel i ubåtsfrågan – allt är ubåtskränkningar eller aldrig. Agrell beskriver hur synen på och tolkningen av 80-talets ubåtskris har skapat djupa sprickor mellan och inom organisationer och människor. De har ännu inte läkt, vilket manifesteras av återkommande eruptioner i offentligheten.

Sverige var en liten, men långtifrån oviktig bricka i kalla krigets stora spel. En småstat med ambitioner att höras i världen – hyllande neutralitet och alliansfrihet, fred och nedrustning – bedrev en återkommande framskjuten och ”påfallande riskfylld” underrättelseverksamhet, ofta tillsammans med andra. Det kan framstå som en paradox. Men, som Agrell konstaterar, kanske var det just de stora ambitionerna som gjorde det möjligt. Underrättelseområdet kan vara häpnadsväckande fristående från ett lands säkerhetspolitiska linje och retorik.

Genom boken flyter en ström av kunskap och insikt som inte uttalat är medskick till dagens förhållanden eller hur morgondagens militära underrättelsetjänst bör vara organiserad, men för den intresserade är det en minst lika viktig behållning som historiebeskrivningen. Det är mycket som skiljer sig mellan då och nu. Ett exempel är att Must granskas och styrs av lagar och förordningar. Annat är sig likt, till exempel det faktum att det är genom teknisk och personell spets som Sverige ”handlar” inflytande. Men under organisation, samarbeten och annat ligger det allra mest grundläggande: När det gäller underrättelsetjänst står alla sig själv närmast. Det finns inga vänner, bara intressen.

Palm och Andreasson kanske inte tänkte att deras anteckningar skulle stödja dagens och morgondagens utveckling av det svenska underrättelsesystemet. Möjligen gäller det även Wilhelm Agrell, eftersom han har ett historiskt redogörande syfte med boken. Min förhoppning är dock att människor utanför underrättelsevärlden läser honom för en ökad förståelse för den ömsesidiga nyttan med att inte alltid informera alla om allt, samt att svensk förmåga och samarbeten med andra inte är gratis. Jag hoppas också att civila och militära beslutsfattare drar lärdomar framåt inför nya ”efterkrigssvackor” eller omorganisationer.

Boken börjar med en återblick på det illa rustade Underrättelse-Sverige vid krigsutbrottet 1939 och slutar när det ankom på Must att blåsa faran över efter kalla kriget. Sverige tog ”operativ time-out” för att i lugn och ro avveckla det gamla invasionsförsvaret och bygga upp något nytt. Också den tilltänkte angriparen hade tagit time-out, vilket man hoppades var för gott, avslutar Agrell med sedvanligt utrymme för läsarens egna kompletterade tankar.