Ett angrepp på västpedagogiken

Detta är en felaktig bedömning, menar Jin Li i Cultural Foundations of Learning. East and West. Författaren är en kinesiska som har doktorerat i pedagogik i USA. Hon flyttade till USA i samband med att hon gifte sig med en amerikansk man.

Boken visar sig vara lärorik på två helt olika sätt. Det första är att den tydligt redogör för den konfucianska traditionens betydelse för östasiatisk utbildning och den andra är att författaren är relativt personlig och låter oss ta del av erfarenheter och reaktioner när det gäller situationen för asiatiska elever i USA.

Beträffande den konfucianska traditionen nämner hon att den vilar på ett antal inlärningsdygder som ses som mer grundläggande än själva innehållet i det som ska läras in. Sådana dygder är: att vara koncentrerad och uthållig, att övervinna svårigheter, att vara hängiven målet att söka kunskap, att visa respekt för lärare och att vara ödmjuk. Långsiktighet betonas, och det presenteras som ett livsmål att ständigt utveckla sig. Individen ses som formbar och som innesluten i ett nät av sociala relationer som innebär både plikter och trygghet. Eleverna antas inte lära sig därför att det är roligt utan därför att det är bra för dem att utveckla vanan att lära sig och att göra det som samhället vill att de ska göra. Som författarens mor säger: ”Vad har inlärning med motivation att göra?”

Träningen i koncentration och uthållighet inleds redan på småbarnsstadiet. I skolan fortsätter läraren sedan att inpränta de nämnda dygderna. På så sätt ger hem och skola samma budskap. Eleven följer lärarens anvisningar, och läxor ges och kontrolleras för att eleverna ska träna in det som de har lärt sig under dagen och behärska det nya innehållet på ett ledigt sätt. Kamratinflytandet är stödjande. Det förväntas att duktigare elever hjälper svagare och att svagare ber de duktigare om hjälp. Föräldrar håller ofta fram framgångsrika elever som förebilder.

Jin Li söker i filosofin förklaringar till varför väst och Kina är olika. För väst använder hon Sokrates som modell och för Kina Konfucius. Hos Sokrates betonar hon det fria utforskandet av sanningen och individens kapacitet att förstå och hos Konfucius inlärningsdygderna. Väst prioriterar förmågan att uttrycka sig, medan Östasien betonar lyssnandet, att vara ödmjuk i kommunikationen med andra och att inte utmana den andre. Hon pekar på att lärare i väst ofta använder metoden att upprepa och omformulera det som en elev säger. Läraren inleder med att ”förankra” det sagda hos eleven genom att säga att ”som NN just sade” och sedan omformulera elevens ord så att tanken blir uttryckt på ett vetenskapligt acceptabelt sätt. Eleven kan då känna stolthet över att själv ha upptäckt något som är viktigt. När en kinesisk lärare får ett riktigt svar, kan läraren mycket väl fortsätta utan att ens kommentera att svaret är rätt och ännu mindre att eleven har varit duktig. Beröm är sällsynt, men det är också kritik. Ett felaktigt svar kan behandlas som en del i inlärningsprocessen snarare än som ett misstag från eleven.

Jin Li beskriver med vilken frenesi de kinesiska studenterna tog itu med studierna efter kulturrevolutionen och hur chockerad hon blev i USA när hon i skolorna mötte elever som inte ville studera. Hennes förvåning ökade när hon insåg att duktiga elever mobbades i USA, vilket väckte direkt ilska hos henne när hon dessutom upptäckte att de mobbade inte sällan var just av asiatiskt ursprung.

Hon misstänker att mobbning av asiatiska elever förvärras därför att de dessutom tenderar att vara kortväxta och fysiskt svagare än många andra elever. När hon och hennes man kontaktade skolan, efter att deras egen son mobbats, fick de höra att ”elever är sådana”. Hon kallar detta etnocentriskt, eftersom eleverna i Kina inte är ”sådana”. Paret flyttade sonen till en privatskola, med följd att problemet upphörde.

När det gäller bilden av asiatiska elever i USA som tystlåtna och passiva påstår hon att västpedagoger inte förstår och accepterar att de asiatiska elevernas kulturella bagage är annorlunda. Samtidigt säger hon att de asiatiska eleverna ofta är reserverade mot icke-asiater. Hon understryker att en anledning till att det går bra för östasiater också i väst är att de ofta bildar studiegrupper och hjälper varandra. Deras studievanor är så effektiva att socioekonomiska skillnader mellan dem inte ger utslag i studieresultaten.

När det gäller Jin Lis egna personliga attityder finns intressanta aspekter att nämna. Hon talar alltså om kinesisk utbildning utan att på nästan 400 sidor nämna ordet ”kommunism”. Två gånger hänvisar hon till kulturrevolutionen men bara som ett övergående misstag, medan hon om och om igen betonar att konfucianismen har tusenåriga rötter. Hon är starkt nationalistisk och nämner inga problem i dagens Kina, även om hon medger att landet tidigare hade en nedgångsperiod. I övrigt intresserar hon sig knappt för någon annan etnisk grupp än amerikaner av europeiskt ursprung. Det är uppenbart att hon anser östasiatiska utbildningstraditioner överlägsna alla andra. Hon kritiserar väst också för att inte förklara sig villigt att lära av Kina. När det gäller invandring till väst anger hon ekonomi som enda skälet.

Vad beträffar de kineser som har utvandrat avvisar hon bilden av USA som ”smältdegel” och föreslår istället ”salladsskål” eller ”mosaik”. Kinesiska invandrare identifierar sig själva som kineser, hävdar hon, och inte som medborgare i det som hon benämner ”det mottagande landet”. Hon tycks inte ens snudda vid tanken att invandrare skulle kunna bidra med någonting till det nya landet. Hon anser att väst ska anpassa sin utbildning så att den bättre lämpar sig för asiatiska elever, men säger inte ett ord om att Kina skulle kunna anpassa sin utbildning.

Boken väcker frågor om västerländska universitet och om ansedda universitetsförlag som Cambridge University Press. Man kan uppenbarligen doktorera vid ett västerländskt universitet trots att man har begränsade kunskaper om västerländsk tradition. Jin Li nämner exempelvis inte kristendomen i sin uppräkning av Västerlandets traditioner annat än när hon skriver att hon vid ett besök är förvånad över att finna juldekorationer i en stad i det inre av Kina. Hon sätter också likhetstecken mellan västerländsk utbildning och den kravlösa skola som förknippas med 1960-talets radikala pedagoger. Hon nämner inga tidigare västerländska utbildningstraditioner, och hon vet tydligen inte att flera av de dygder som hon beskriver som konfucianska också kan relateras till protestantisk arbetsetik. Ur ett vetenskapligt perspektiv är det också anmärkningsvärt att hon inte nämner alternativa förklaringar till de kinesiska elevernas studieflit, till exempel den knivskarpa konkurrensen.

Det vore intressant att veta hur radikala pedagoger från 1968 års generation uppfattar en bok som denna. De beundrade Maos Kina och införde en stegvis alltmer ”tolerant” skola. Nu har det inträffat förändringar både i väst och i Kina. I väst har den här sortens pedagoger haft sådan framgång att en person som kommer från en annan kultur inte ens förstår att dagens situation inte är typiskt västerländsk ur ett historiskt perspektiv.

Samtidigt kan en kinesisk pedagog beskriva Kinas utbildning utan att nämna Mao, men däremot tala om Konfucius på nästan varje sida. Samma person kan anlägga en nedlåtande ton när hon talar om utbildningen i väst. En hel generation västerländska pedagoger har utformat dagens institutioner för pedagogik, och den här boken innebär ett totalt ifrågasättande av dagens västerländska pedagogik som vetenskap. Västvärldens pedagoger talar om motivation och om elevens autonomi samt om att inlärning ska vara rolig och att läraren ska respektera eleverna. Det framställs som ett faktum att elevens socioekonomiska bakgrund avgör studieresultatet. I Kina hedras de elever som uppnår bra examensresultat, men i Sverige vet vi inte om vi vågar ha examina. Det som i väst presenteras som pedagogik med anspråk på att vara vetenskapligt underbyggd är alltså bara en variant av pedagogik och inte en speciellt framgångsrik sådan.

För radikalerna från 1968 måste det vara svårsmält att utbildningen i kommunistlandet Kina, som till stor del fortfarande måste räknas till tredje världen, kännetecknas av en rad inslag som de sedan länge har kritiserat som elitiska och borgerliga. Den här boken talar dessutom upprepade gånger om lärare som moraliska förebilder. Om en västerlänning skulle sagt detta, skulle personen ha kritiserats eller nonchalerats. Hur gör pedagogerna när författaren är kinesisk?