Farväl Europa

Den internationellt erkände, bulgariske statsvetaren Ivan Krastev, som bland annat är kolumnist i The New York Times, analyserar i sin nyutgivna bok After Europe det bristande förtroendet för EU inom stora delar av den europeiska opinionen. I fokus för Krastevs essäistiska och pregnanta framställning står de senaste årens flyktingkris. För att uttrycka det kort, hävdar han att den omfattande invandringen, främst från utomeuropeiska länder, har gett upphov till ”hotade majoriteter” – han kallar det faktiskt så – majoriteter som fruktar att invandrarna på sikt tar över det egna landet och att den egna kulturen kan komma att trängas undan. Sådana stämningar förstärks av att invandringen inte tycks ha något slut och att de politiska eliterna bejakar den som en naturlig del av globaliseringen.

Enligt Krastev har invandringen inte bara skakat om den demokratiska politiken i Europa – vad värre är, hävdar han, så ”rymmer den förmågan att utlösa en kontrarevolution”. Härmed förstår han, som jag uppfattar det, att den inre säkerheten och tryggheten kan glida de styrande eliterna ur händerna och att makten övergår till krafter som med våld kan tänkas vilja helt stoppa invandringen eller rent av fördriva dem som redan har kommit. Krastevs bedömning av invandringens påverkan på opinionen inom EU kan givetvis ifrågasättas, och hans tes om faran för en verklig kontrarevolution kan tyckas överdriven och alarmistisk. Men med tanke på Europas dystra erfarenheter från de senaste 100 åren och de plötsliga och oväntade förändringar som har ägt rum sedan 1980-talets slut, går de inte enligt min mening att avfärda utan vidare. Sakernas normala tillstånd är inte längre stabilt och förutsägbart.

Vilka förändringar i europeisk politik är det då som Krastev främst lyfter fram? För det första pekar han på det förhållandet att frågor om etnicitet och nationell identitet har fått en ny aktualitet i hela Europa. Just de nationalistiska reaktioner som EU-projektet syftade till att överbrygga och på sikt eliminera, har med immigrationen och utvidgningen av EU återkommit med förnyad styrka, vilket inte minst brexit belyser. De hotar, om de tilltar i styrka, att förvandla den liberala demokratin från en öppen till en exkluderande gemenskap, från ett skydd för ”förtryckta minoriteter” till företrädare för ”majoritetens fördomar”. Föga överraskande ifrågasätter också allt fler populistiska partier de internationella flyktingkonventionerna och hela idén om universella mänskliga rättigheter. Toleransen och den ömsesidiga förståelsen, som var EU:s särskilda signum, sviktar och blandas alltmer med hatfyllda reaktioner.

För det andra har flyktingkrisen fördjupat klyftan mellan östra och västra Europa. Krastev menar att det har vuxit fram en bitter ”clash of solidarity”: mot de västeuropeiska eliternas internationellt orienterade solidaritet står den östeuropeiska solidariteten med den egna nationen, etniciteten och religionen.

Flera opinionsundersökningar har visat att väljarna i öst länge har haft större tilltro till Bryssel än till de nationella regeringarna. Migrationskrisen har emellertid radikalt ändrat på detta förhållande. I flera öststater upplever medborgarna, enligt Krastev, att Bryssel har svikit dem och att enbart de egna, ofta korrupta och föga populära, högerregeringarna numera försvarar deras nationella intressen. Östeuropéerna har inget kolonialt förflutet och heller inget dåligt samvete i förhållande till folken i ”tredje världen”. Deras egna erfarenheter av kommunismens förtryck har paradoxalt nog begränsat deras medkänsla med flyktingarnas vedermödor – Krastev talar om ett ”compassion deficit” i östra Europa.

Bryssels återkommande försök att pressa regeringarna i öst till eftergifter inom flyktingpolitiken tycks närmast ha ökat detta underskott. Påtryckningarna uppfattas som förödmjukande och stärker snarare än försvagar de sittande regeringarna. Motståndet har också lett till ett ifrågasättande av den konstitutionella maktdelning med oberoende domstolar och fria medier som Bryssel och väst står modell för. Det är tydligt att det finns oroväckande illiberala tendenser i länder som Polen och Ungern. Egentligen borde detta inte överraska. Som Krastev understryker, skapades dessa nationer – vid första världskrigets slut – genom en kombination av dels auktoritära regimer, dels ett medborgarskap och ett medborgarskap definierat av härkomst, språk, religion och historia. Det var också i östra Europa som de bräckliga demokratierna från 1918–19 först föll offer för mellankrigstidens auktoritära tendenser. Krastev konstaterar bittert att de som främst tjänat på de öppna gränserna är de usla östeuropeiska politikerna och de främlingsfientliga högerpopulisterna i Västeuropa. Han ifrågasätter till och med om öppenheten haft någon positiv nettoeffekt i Östeuropa – yrkeskunniga och högutbildade har försvunnit till väst och bara till ringa del ersatts av arbetskraft från Asien och Afrika.

Den tredje viktiga effekten av invandringen till Europa är i Krastevs ögon upproret mot det meritokratiska samhället. Innebörden av denna tes är något oklar, men han tycks syfta på uppkomsten av samma klyfta som David Goodhart söker fånga med distinktionen mellan ”Anywheres” och ”Somewheres” (Axess 5/2017). De förra är högutbildade kosmopoliter, urbana och mobila med kreativa yrken, medan de senare är både lägre utbildade och avlönade, starkt knutna till familj, släkt och hembygd, nära identifierade med den egna nationen och kulturen.

Enligt Krastev tar sig revolten mot meritokratin uttryck i en misstro mot experter och sakkunskap och en tilltagande benägenhet att tro på konspirativa förklaringar. Parallellt med de välmeriterades ökade dominans inom politik, förvaltning, medier och kultur, har den traditionella arbetarklassen tappat mark. Den är bestämt inte försvunnen som vissa tycks tro. Den utgör fortfarande kanske en femtedel av befolkningen i väst – och är därmed nästan lika stor som ”Anywheres” – men den är politiskt och värdemässigt övergiven av sina traditionella företrädare inom de socialistiska partierna. Följdriktigt nog har denna klass inte gått till vänster utan tvärtom slutit upp bakom högernationalistiska strömningar. Mönstret är likartat i länder som Storbritannien, Holland, Frankrike, Italien och Grekland. Även i Norden har socialdemokratierna tappat stort sedan invandringen tog fart med Balkankrisen på 1990-talet, men här har de starka fackföreningarna och de vänsterorienterades markanta inflytande inom stat och medier bromsat fallet.

Krastev arbetar med breda penselrörelser. Hans generaliseringar är många och alla verkar inte helt träffsäkra. Rimligtvis finns det fler faktorer än invandringen som har bidragit till de krissymtom han pekar på. Den utdragna ekonomiska stagnationen i främst södra Europa hör självfallet hit. Den drastiska nedrustningen i väst har rimmat illa med det tilltagande hotet från Ryssland i öst. Känslan att åter riskera att bli övergiven av västmakterna har säkert stärkt nationalismen i östra Europa.

Men Krastev har likväl en central poäng: flyktingkrisen har vänt upp och ned på mycket i europeisk politik. Det bara för ett årtionde sedan så segerrika EU-projektet uppvisar allt fler centrifugala tendenser. Paradoxalt nog har EU:s ”postmoderna” strävan att övervinna – eller förneka – nationella, religiösa och etniska identiteter i Europa bidragit till att stärka dem. Globaliseringen har framstått som enda vägen och något trovärdigt alternativ till den har inte existerat. Det betyder dock inte nödvändigtvis att den vinner majoritetens sympati och stöd. Avlägsnar sig de internationalistiska och meritokratiska eliterna för långt från ”majoritetens fördomar”, kommer demokratin att gynna motståndet, precis som också har skett i USA och Storbritannien, västvärldens två ledande makter under hela efterkrigstiden.