Filosofi ute i gröngräset

Under denna period fördes en ideologisk kulturkonflikt med utgångspunkt i dessa två grundtyper av trädgårdsanläggningar, vars metaforiska innebörder speglade betydligt större frågor än rent landskapsarkitektoniska och hortikulturella. Den allmänna uppfattningen, då som nu, har varit att den pittoreska engelska trädgårdens oregelbundna och mjuka topografi ger uttryck åt det ”naturliga” och ”frihetliga”, medan den strängt regelbundna barockparkens geometriska konstruktioner och räta linjer symboliserar den politiska absolutismen och gamla regimers konserverande världsbild. Även om självaste Goethe i frågan gick emot strömmen då han i den engelska landskapsträdgården snarare upplevde sig som ett vilselett objekt i en ”förkonstlad inscenering”, har denna allt framgent uppfattats som själva inbegreppet av den rofyllda naturen och rentav som ett uttryck för en liberal världsåskådning.

Att den estetiska, filosofiska och politiska uttydningen av de här två grundläggande trädgårdstyperna kanske inte är så given som det i förstone kan verka, visar den tyske konsthistorikern Horst Bredekamp i Leibnizunddie Revolution derGartenkunst. I studiens centrum står alltså, som titeln antyder, filosofen och matematikern Gottfried Wilhelm Leibniz (1646–1716), fader till såväl den metafysiska monadläran och differentialkalkylen som den berömda (och ofta hånade) satsen att vi lever i den bästa av världar.

Under andra halvan av sitt liv var han verksam i Hannover, där han blev involverad i planeringen och utbyggnaden av den väldiga slotts- och parkanläggningen Herrenhausen, en av Europas förnämsta och största barockträdgårdar. Herrenhäuser Gärten anlades och byggdes ut i omgångar under andra hälften av 1600- och första hälften av 1700-talet. Idag är parkområdet en integrerad del av centrala Hannover och består av fyra förbundna trädgårdar (Großer Garten, Berggarten, Georgengarten och Welfengarten), med ett överflöd av alléer, parterrer, kanaler, labyrinter, botaniska trädgårdar, paviljonger, grottor, lövteatrar, dammar och fontäner.

Genom att studera en mängd brev, notiser, teckningar och skisser av Leibniz egen penna (ett par av dem hemmahörande på Nationalmuseum i Stockholm) har Bredekamp minutiöst kunnat följa filosofens engagemang i de trädgårdsarkitektoniska planerna. Studien lägger stor vikt vid anläggningstekniska detaljer och kommenterar ingående de i boken vackert illustrerade originalteckningarna och utkasten. Med särskild entusiasm var den hydrauliskt kunnige Leibniz delaktig i olika vattentekniska projekt, i synnerhet utformningen och driften av den stora fontänen (då Europas högsta) och planeringen av parkens kanaler.

Men bokens egentliga syfte — och stora förtjänst — är att påvisa hur Leibniz erbjöd en lösning på den idémässiga konflikten mellan barock- och landskapsparkens till synes oförenliga symboliska bestämningar. Med hjälp av både filosofiska grundsatser och ingenjörsmässiga avvägningar kunde tankebyggaren förena det epikureiskt avspända trädgårdsidealet med barockträdgårdens algebraiska kombinatorik, och på så vis låta parkanläggningens naturliga och konstnärliga element smälta samman till en gestaltad enhet. Nyckeln till hans visioner låg i upptäckten av trädbladens form och struktur. Eftersom inga blad är identiskt lika varandra (ungefär som med människans fingeravtryck), kunde han mitt i barockparkens reglerade ordning urskilja och identifiera det individuellas unika plats och frihet i en lagbunden värld. Denna olikhetsprincip ledde, enligt Leibniz, till att man inte längre kunde hänvisa till barockens bildspråk uteslutande i termer av symmetri och geometri, utan att man också, med Bredenkamps ord, måste ta hänsyn till att det ”i detaljen tvärtom utvecklar sig en fri variabilitet som rentav tydliggörs ju mer markant den begränsas av raka linjer”.

Så blir trädgårdsanläggningen ett slags förnimmelse- och kunskapslaboratorium, där besökaren genom sinnliga varseblivningar av växternas form och skulpturala och dekorativa element ständigt stöter på bevis för naturens oändliga variationsrikedom.

”Det geometriskt avgränsade områdets regelmässighet består i växlingarnas kontinuum [. . .] och utgör ett samspel mellan bestämmelsen och den oändliga autonomin”, sammanfattar Bredekamp Leibniz slutsatser. De här tankarna berör några av de inslag i Leibniz idévärld som Bredekamp tidigare har presenterat i sin illustrerade studie DieFensterderMonade. Gottfried Wilhelm Leibniz’ Theaterder Natur undKunst.

Leibniz upptäckt av bladens olikformighet utvecklades till en veritabel kosmologi baserad på en distinktion mellan tingen som fortgår i det oändliga. Alla tings permanenta skiljaktighet är alltså en lagbunden konsekvens av deras vara. Som en direkt följd av detta avvisade han tanken på den slutgiltigt odelbara atomen och antagandet om vakuumet. För Herrenhausens vidkommande innebar detta konkret att den centrala parkdelen, Großer Garten, framställde ett slags inåtriktad oändlighet, som alltså inte sträcker ut mot något obestämt i fjärran, utan riktar ljuset mot variationernas största möjliga mångfald inom den egna sammanhängande helheten.

Att filosofen med andra ord inte såg idén om frihet förkroppsligad i just den engelska landskapsträdgårdens mjuka former och i dess skenbara upphävanden av naturliga gränser, utan i lika hög grad i barockträdgårdens regelbundna mönster, utgör den revolution som Bredekamp nämner i boktiteln. Leibniz upptäckt och teori kan därför ses som en invändning mot bilden av den geometriska regleringen som en symbol för den gamla maktordningen (l’ancien régime), i synnerhet så som denna tog sig uttryck i autokraten Ludvig XIV:s väldiga barockpark i Versailles.

Genom att i Herrenhausen kombinera de båda trädgårdstypernas principer såg man till att inte bara förkroppsliga lagens nödvändighet, utan också visualisera friheten inom lagbundenheten. Ty lika litet som den geometriska parken ”sätter sig emot” naturen, lika otänkbart är det i själva verket med en engelsk trädgård utan geometriska konstruktioner. Parkanläggningens tekniska finesser söker inte betvinga naturen, utan strävar istället mot att ”aktivera de naturliga krafter som förenar geometri och mångfald”, menar Bredekamp med Leibniz. Att det just var de europeiska barockparkerna, inte de engelska trädgårdarna, som i början av 1700-talet först gjordes tillgängliga för allmänheten, är ytterligare en ”demokratiserande” omständighet som bryter bilden och bekräftar den modernitet som Bredekamp på ett intellektuellt stimulerande vis tillskriver barockträdgården.

Under närmare 30 år var Leibniz involverad i Herrenhäuser Gärtens planering och utbyggnad, men han hann själv dö innan den blev helt färdigställd. Ett naturligt resultat av hans engagemang är emellertid det vackert rundade Leibniztemplet i Georgengarten (den engelskinspirerade delen av parken!), men kanske i än högre grad, förstås, det faktum att dagens Leibnizuniversitet i Hannover är placerat mitt i Herrenhausens epikureiskt lummiga grönska.