Från världskrig till demokrati och spanska sjukan

Det var här, i det fredliga och neutrala Sverige, som Ludendorff byggde upp den myt om slappa politikers förräderi mot den obesegrade tyska armén som har gått till historien som ”dolkstötslegenden”, och som nazisterna några år senare skulle anamma med hull och hår.

Historien om Ludendorff i Skåne är en av de många fascinerande detaljerna i journalisten och författaren Per T Ohlssons 1918. Året då Sverige blev Sverige. Det är inte den första boken som strikt fokuserar på ett enda årtal. Metoden att utgå från ett enda år och därmed fånga en tid och tidsanda i hela dess komplexitet är inte ny, men i regel brukar skribenterna välja tämligen händelsefattiga år – som 1926 – för att slippa presentera texter som vilar i skuggan av förutsägbar storpolitisk dramatik. Ohlsson har gjort tvärtom. Han har utgått från 1918, året då första världskriget avslutades efter ett våldscrescendo utan like, och då Sverige blev en demokrati. Han har använt sig av tidningar, offentliga dokument, dagböcker, memoarer och biografier – men han hade lätt kunnat lägga till åtskilliga hyllmeter med ännu mer källmaterial. Det saknas inte uppslag och möjligheter. Svårigheten ligger snarare i att sovra, att skapa en fungerande berättelse som förenar 1918 års spretighet till en fungerande helhet.

Och Ohlsson har lyckats. Boken formar sig till ett underbart myller av personer, händelser, detaljer, översikter och utblickar som endast har det gemensamt att de ryms inom 1918 års kronologiska ramar, presenterade och avhandlade månad för månad. Till de kusligaste återkommande narrativa trådarna hör spanska sjukan, den influensaepidemi som skördade betydligt fler människoliv än kriget och som långsamt, smygande bultade på dörren i form av bagatelliserande tidningsnotiser för att i nästa skede omvandlas till en dödsdemon. Här finns också specifikt nordiska eländen som Getåkatastrofen och John Bauers död, liksom inbördeskriget/frihetskriget i Finland.

Överhuvudtaget är det svårt att komma förbi känslan av tragiskt nyhetsflimmer när man bläddrar mellan sidorna och fördjupar sig i de många blodiga kapitlen i Per T Ohlssons tematiska kalejdoskop. Bolsjevikerna kastar in Östeuropa i en våldsspiral som vi alla vet slutet på. Gustaf V och svenska hovet fruktar revolution så mycket att resväskorna är packade inför en eventuell exil. I städerna råder allmän misär och dyrtid. Hundratusentals frontsoldater slaktas på västfronten. Och så vidare.

Men här finns också ljusglimtar. Parallellt med orgierna i krig och död serveras vi valda delar av Ernst Rolfs revyrepertoar och Elsa Beskows barnböcker, en utvikning om Nils von Dardels döende dandy och en annan om Isaac Grünewald, småtexter om fotboll, Clas Ohlson i Insjön och (den i övrigt gediget konservative) Ernst Tryggers feministiska böjelser. Det senare förtjänar att framhävas. Ohlsson kommer allra mest till sin rätt när han tillåter sig att sväva ut i personliga betraktelser över kända svenska politikers tankar och karriärer bortom årtalet 1918 i sig. Trygger är i gott sällskap: Hjalmar Branting och Erik Palmstierna blir också föremål för flyhänta beskrivningar som fastnar i minnet och lockar till vidareläsning.

Det samlade intrycket är imponerande. 1918 är förvisso inget historievetenskapligt mastodontverk, ingen tung vetenskapssymfoni med notförteckning samt teori- och metodredogörelse, men det är en nätt liten produkt som genom individbaserad konkretion, vittnande om en omfattande beläsenhet, åskådliggör rikedomen i våra historiska erfarenheter.