Fyra vågor av judisk invandring

Den första är ”den som är född av judisk mor eller har konverterat till judendomen”. Den andra är ”den som bekänner sig till den judiska religionen”. Det är en objektiv respektive subjektiv definition. Den tredje och fjärde är ”den som tillhör det judiska folket eller ’den judiska nationen’ ” och ”den som tillhör den judiska ’rasen’ ”. Dessa definitioner är essentialistiska. Men författaren sätter med rätta citationstecken kring ordet ”ras”, det finns inte någon sådan. Den femte är att ”den som utpekas som jude av omgivningen också är det”, vilket är godtyckligt. Den sjätte lyder ”var och en har själv rätt att identifiera sig som jude”. Författaren kallar detta ”självidentifikation”. Han föredrar det framför det essentialistiska substantivet ”identitet”.

Trots den för hans bok nödvändiga operationen att försöka definiera forskningsobjektet ”judar” nämner Carl Henrik Carlsson inte Jean-Paul Sartres skrift Tankar i judefrågan. Sartres tes, som han formulerade år 1944 i skuggan av Förintelsen, är att ”juden” är en skapelse av antisemitismen, samt att alla måste frukta antisemitismen som ett dödligt hot. Den kan göra vem som helst till jude och därmed mordoffer. Sartres resonemang anknyter till den marxistiska diskursen. Karl Marx tes i Om judefrågan (1844) är att juden kommer att försvinna när kapitalismen gör det och omvänt. Marx ”jude” var begreppslig, inte verklig.

Lars M Andersson har i sin avhandling En jude är en jude är en jude. Representationer av ”juden” i svensk skämtpress omkring 1900–1930 (2000) visat att de antisemitiska skämtteckningarna som han skriver om med ett par undantag inte handlade om verkliga människor utan om den begreppsliga juden. Det judiska hade rollen som det annorlunda, som en fond för den svenska identitet som de intellektuel­la decennierna kring det förra sekelskiftet konstruerade. Den begreppslige juden är en konstruktion, en fiktion, en myt.

Det framstår klart och tydligt av Carlssons egen utredning att det är ett problem att bestämma vem som är jude. Men i praktiken bryr sig författaren inte om det. Jude är den som Carl Henrik Carlsson väljer att betrakta som jude. Det ”judiska” är den begreppsliga utgångspunkten. Carlsson visar hur tusentals judiska individer, vilkas familjerelationer han tecknar, var medaktörer i den svenska framgångssagan från fattigdom till välstånd.

Judarnas historia i Sverige skildrar kulturmöten, integrering, assimilation och främlingsfientlighet i det svenska samhället med fokus på det som Carlsson bestämmer vara det judiska. Kapitelindelningen i den strikt kronologiska berättelsen är ”Perioden före 1774”, ”Pionjärtiden 1774–1838”, ”Emancipation och reformerad judendom 1838–1870”, ”En elits framväxande och ’östjudisk’ invandring 1870–1917”, ”Mellan krig och katastrof 1917–1933”, ”Under extraordinärt tryck 1933–1948”, ”Efterkrigstiden 1948–1991” samt ”Judiskt minoritetsmedvetande 1991–2021.”

Läsaren möter först enskilda judar i den lutherska ortodoxins exkluderande stat, sedan judarna som en kast i ståndssamhället, därefter integreringen av deras familjer i den ekonomiska och kulturella eliten, vilket följs av invandring av jiddischtalande ortodoxa och ökad social diversifiering inom den judiska befolkningen och framväxten av antisemitism och sionism i Sverige. Sedan skildras nazismens, andra världskrigets och Förintelsens återverkningar i det svenska samhället samt invandringen från Ungern (1956), Polen (1968) och Sovjetunionen av människor som identifieras som judar. Det sista kapitlet handlar om konstruktionen av en definierad kategori ”judar” i Sverige genom lagstiftningen från år 1999–2000 om minoritetsspråk och nationella minoriteter. Judarnas språk bestäms enligt denna konstruktion vara jiddisch, inte hebreiska. I likhet med två av de andra skapade minoriteterna, nämligen romer och finnar, men till skillnad från de övriga två minoriteterna, samer och tornedalingar, tillskrivs judarna inte ett bestämt geografiskt område. Däremot har judar som bekant känt sig tvungna att lämna en stad i Sverige, Malmö.

Genom berättelser om judiska familjer skildrar Carl Henrik Carlsson hur det moderna Sverige växer fram under 1800-talet, blir folkhem under 1900-talet och ett flernationellt land med fem minoriteter under 2000-talet. Stora delar av berättelsen är detaljerade släkthistorier, men framställningen sammanfattar i beskrivningar av enskilda episoder utvecklingen under hela perioder i svensk historia. Författaren lyckas många gånger genom att fokusera på detaljer ge en bild av den stora scenen. Ett belysande exempel:

”I centrala Göteborg drev Rudolf Rubenson, judisk invandrare och sockerbagare, Bloms salonger med en kontinental atmosfär, där för övrigt Gustav Adolfs­bakelsen anses ha skapats i samband med invigningen av Gustav II Adolfs-statyn 1854. Kaféägarens son Mauritz Rubenson arbetade som servitör och läste själv på morgonen alla tidningar för att kunna delta i gästernas samtal. Servitören blev journalist och var från 1865 anställd på Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Han var Sveriges första moderna reporter som försökte vara på plats när något av nyhetsvärde ägde rum och kallades ’Handelstidningens flygande’. Hans utlandsreportage kom senare även ut i bokform. Under flera år var han ledamot av stadsfullmäktige, dessutom en centralfigur i stadens föreningsliv.”

Carl Henrik Carlssons kronologiska, lapidariska redovisning motsvarar till formen de annaler som skrevs i de medeltida klostren. Det mönster som man skönjer är berättelsen om de fyra formativa perioderna i judarnas liv i Sverige, fyra invandringsvågor. De är inflyttningen av välbeställda judar från Tyskland och Danmark under 1800-talet, av proletära judar från Ryssland decennierna kring sekelskiftet 1900, av överlevande från Förintelsen efter kriget samt av från Polen utdrivna judar efter den antisemitiska kampanjen 1968.

Om man vill få en uppfattning om hur olika det kunde vara att vara jude i Sverige och på samma gång få en inblick i judiskt liv i de fyra tidigt godkända hemorterna för judar i Sverige – Göteborg, Stockholm, Norrköping och Karlskrona – kan man komplettera läsningen av Carlssons verk med några andra böcker: Anders Hammarlund, En bön för moderniteten. Kultur och politik i Abraham Baers värld (2013) om kultur, press och näringsliv i Göteborg under 1800-talet, Leif Zern, Kaddisch på motorcykel (2012) om judiskt liv på Stockholms söder under 1900-talet, Margit Silberstein, Förintelsens barn (2020) om judiskt och ”svenskt” i industristaden Norrköping under efterkrigstiden samt Harry Svensson, Fabian Philip, familjen Ruben och örlogsstaden. Entreprenörsfamiljen som grundade Mosaiska församlingen i Karlskrona 1780–1945 (2017), som visar hur judar integrerades i en provinsstad.

Med tanke på att det handlar om judar, inkarnationen av begreppet diaspora, bör man också läsa Per Martin Me­yerson, Judiskt liv i Europa 1786–1933. Integrationsprocess med förhinder (2012) och Fredric Bedoire, Ett judiskt Europa. Kring uppkomsten av en modern arkitektur 1830–1930 (1998). Båda dessa verk visar att judarna är, som Staffan Skott har uttryckt det, En mänsklighet i mänskligheten (2013). Det handlar om männi­skor med släktförbindelser i hela världen, människor som hör hemma både någonstans och var som helst – också i Sverige!

Det innehållsrika verket Judarnas hi­storia i Sverige är förtjänt av en bruksanvisning som klargör hur man ska läsa den för att få riktigt stor behållning. Genom att placera den i ett stort perspektiv och lämna bibliografisk information har jag sökt göra rättvisa åt Carl Henrik Carlssons omsorgsfulla inventering av historien om en kategori männi­skor som fick fullständig medborgarrätt i Sverige år 1870.