Gettysburg – slaget som avgjorde inbördeskriget

Populärhistorikern Niclas Sennerteg har sedan debuten 2001 med Stalins hämnd – Röda armén i Tyskland 1944–1945 författat elva böcker, varav jag vid kontroll ser att jag har läst sex. Samtliga verk är historisk facklitteratur, och de karakteriseras genomgående av engagerat berättande, njutbar prosa, suverän överblick och en saklig berättarsynvinkel, det senare en särskild dygd i vår av kulturkrigen präglade samtid.

Till dessa böcker sällar Sennerteg nu en tolfte, nämligen ett verk om det för det amerikanska inbördeskriget (1861–1865) avgörande slaget vid Gettysburg i Pennsylvania i juli 1863. Viss emfas läggs i boken på de svenskar och andra nordbor som deltog i striden. Jag skriver ”viss emfas” även om bokens titel antyder ett mer påtagligt intresse för det nordiska inslaget. Detta lever boken inte riktigt upp till, vilket kanske beror på att författaren inte fått ut så mycket av det knapphändiga källmaterialet som han hade hoppats på när boken planerades. Visst är det intressant att läsa om den svenske adelsmannen och officeren Ernst von Vegesack, som kämpade på nordsidan och så småningom befordrades till brigadgeneral i den amerikanska armén. Mest får vi dock nöja oss med namn och ursprung på flera av de enskilda soldater som stred såväl på syd- som på nordsidan, de flesta på nordsidan eftersom majoriteten av emigranterna från Norden hamnade i Minnesota, Wisconsin eller Illinois.

Detta förtar emellertid inte bokens uppenbara kvaliteter. Det är nämligen en briljant militärhistorisk redogörelse för själva slaget: dess bakgrund, upptakt, genomförande och konsekvenser. Sydstaternas armé på denna geografiska sida av konflikten, Army of Northern Virginia, leddes av den skicklige fältherren Robert E. Lee. Man hade efter ett antal lysande segrar beslutat att invadera nord, för att ta striden till motståndarsidan och på så sätt pressa den till förhandlingar. Det skulle bli ett dråpslag mot nordstatsarmén Army of Potomac, vid denna tid ledd av den betydligt mer okände generalmajoren George Meade. Trots nordsidans överlägsenhet vad gäller såväl numerär som materiel hade man inte lyckats besegra sydstatsarmén; endast i det oavgjorda slaget vid Antietam i Maryland 1862 hade man förmått skaka om rebellerna.

När Lees armé invaderade södra Pennsylvania följde Meade efter, och trupperna drabbade samman vid det lilla samhället Gettysburg. Resultatet blev det blodigaste slaget någonsin på amerikansk mark: sammanlagt över 50 000 dödade, sårade eller saknade efter tre dagars intensiv krigföring.

Sennerteg skildrar skeendet med stor detaljrikedom, genuin inlevelse och absolut överblick. Till detta läggs sociala betraktelser som till exempel skillnader mellan amerikansk och europeisk tradition när det gällde officersfullmakter. I Europa rekryterades ofta officerarna från överklassen och var gediget utbildade i krigskonsten. I USA valdes kompani- och regementschefer ofta av soldaterna, vilket ibland kunde medföra att dessa helt saknade militär utbildning. (Även om Sennerteg inte nämner just detta exempel var det denna sedvänja som gjorde att den kont­ro­versielle rebellen Nathan Bedford Forrest i Tennessee kunde anmäla sig som frivillig menig soldat 1861, bara för att tre år senare befordras till generallöjtnant.)

Dessutom utnyttjade båda sidor politiker utan officersutbildning som generaler, inte sällan i syfte att uppnå politiska poänger på hemmaplan. Sennerteg ägnar flera sidor åt till exempel kårchefen (generalmajoren) och nordstatsdemokraten Daniel Sickles, vars klantighet vid just Gettysburg möjligen höll på att äventyra nordstaternas seger. Sickles avslutade slaget med amputerat ben.

Hos sydstaterna kan man i sin tur nämna Virginia-advokaten, slaveriförespråkaren och delstatspolitikern James Kemper, en av de brigadgeneraler som ledde det berömda anfall som beskrivs nedan. Även Kemper sårades svårt vid Gettysburg och kunde inte aktivt leda trupp mer under kriget, även om han med framgång kunde återuppta den politiska karriären.

Avseende en detalj är jag inte helt enig med Sennerteg. Det handlar om spridningen av den så kallade Lost Cause-myten om inbördeskriget, det vill säga den bild som framför allt omhuldats i vita kretsar i sydstaterna och som skildrar kriget som ett heroiskt projekt, en strid mot nordsidans politiska förtryck. Denna historieskrivning bortser från den avgörande frågan kring sydsidans upprätthållande av slaveriet och nordsidans avsikt, åtminstone efter 1863, att en gång för ­alla avskaffa denna förfärliga och rasistiska institution.

Sennerteg riktar härvidlag blicken mot populärkulturen, enkannerligen filmen. Om författaren tagit upp berömda filmer som D.W. Griffiths Nationens födelse (1915) eller den av David O. Selznick producerade klassikern Borta med vinden (1939), välkända för deras etos för de konfedererade, hade jag kanske varit med på noterna.

Nu har han bara ett exempel, nämligen Ron Maxwells Gettysburg (1993), en film som var ett stort kommersiellt misslyckande på biograferna men som ändå fick genomslag genom videoförsäljning och dvd-skivor, de senare försedda med upplysande kommentarer av bland annat historiska experter på slaget. Även om filmen producerades av sydstatsentusiasten Ted Turner (ägaren till Atlantabaserade tv-bolaget CNN) och dessutom präglas av ”sentimental musik och storslagna masscener” kan den inte anklagas för att ta sydstaternas parti på det sätt Sennerteg påstår.

Vad avser det katastrofala frontalanfall som sydstaterna genomförde på tredje dagen av slaget mot den av nordstaterna väl förskansade linjen på Cemetary Ridge utanför Gettysburg, den så ­kallade Pickett’s Charge, vida omsjungen i Söderns annaler, är filmen tydlig med att det var rena självmordet att med 12 500 man marschera 1,5 kilometer över ett öppet fält mot såväl tungt artilleri som numerärt likvärdigt infanteri, därtill skyddade av staket såväl som en låg stenmur. Den som ledde anfallet, generalmajoren ­George Pickett, för Sennerteg den ideale Lost ­Cause-hjälten, skildras istället närmast som en överdådig sprätt, vars militära inkompetens explicit hånas av hans kolleger när de driver med honom angående hans blygsamma avgångsbetyg från militärakademin West Point. Pickett gick ut som absolut siste man i sin årskull.

Slutligen anklagar Sennerteg filmen för att understryka Lost Cause-myten om general Lees förmenta ofelbarhet. Inte alls! Lee, gestaltad med nervig intensitet och blind övertro på sig själv av Martin Sheen, framställs som direkt ansvarig för det katastrofala anfallet och därmed sydstaternas förlust av hela slaget vid Gettysburg. En som i viss mån framställs som hjälte är emellertid kårchefen, generallöjtnanten James Longstreet (Tom Berenger), vars försiktiga var­ningar dessvärre helt ignoreras av överbefälhavaren.

Den av Ron Maxwell regisserade uppföljaren Gods and Generals (2003) genomsyras däremot åtminstone till viss del av Lost Cause-myten. Filmen lägger helt fokus på sydstaterna och deras förmenta motiv för upproret mot centralmakten. Den misslyckades på marknaden, fick usel kritik och har knappast överlevt Black Lives Matter. Snarare har den belagts med giftstämpel, fastän det är en film med vissa historiska och konstnärliga kvaliteter.

Trots dessa randanmärkningar har Sennerteg skrivit en lysande bok, och han har därtill lärt undertecknad ett nytt och användbart ord: skärm­ytslare, efter engelskans skirmishers, alltså lätt infanteri placerat för att skydda flankerna eller som för- eller eftertrupp.

Att boken saknar ett ordentligt index torde inte vara författarens fel.