Göran Tunström tillhörde en lysande generation av författare

”Författaren är död”, sade den franske kritikern Roland Barthes under en föreläsning i Paris det omtumlande året 1968. Vad han egentligen menade var att litteraturvetare och litteraturkritiker borde bortse från författaren och uteslutande ägna sig åt texten.

Men författaren var ju aldrig riktigt ”död”, i varje fall inte i den meningen att hans liv skulle vara irrelevant för tolkningen av hans verk. Den slutsatsen kan man dra om man inventerar beståndet av begagnade böcker i dödsbon eller i secondhandbutiker. Bland gamla kokböcker, vinfläckade reseskildringar och bortglömda romaner kan man hitta litterära biografier av den typ som på engelska kallats life and letters, inte sällan med gulnade förstadagsrecensioner instoppade mellan pärmen och omslaget.

Dessa biografier har ofta titlar eller undertitlar med ord eller orddelar som refererar till ”liv” eller ”levnad”. Särskilt tydligt är detta hos en av den svenska litterära biografins mästare, Fredrik Böök (1883–1961). I hans titlar återkommer formuleringar som ”en levnadsteckning”, ”författarliv” eller ”liv och dikt”. Men liknande titlar hittar vi också hos många av den litterära biografins sentida storheter, till exempel Lars Lönnroth, Birgitta Holm och Johan Svedjedal.

I denna biografiska tradition infogar sig nu Lars Anderssons lysande bok Göran Tunström. Försök med ett liv. Liksom hos de ovan nämnda levnadstecknarna understryks i bokens undertitel att det är författarens liv – inte hans verk – som står i centrum för intresset. Men när Andersson talar om författarens liv är det i ordets allra vidaste bemärkelse. Den röda tråden är visserligen Tunströms gripande livsöde, men perspektivet vidgar sig hela tiden mot den vidsträckta värld där han levde och verkade.

Det märks redan i bokens kapitelrubriker. De består mestadels av namn på städer, öar, landskap, länder och världsdelar som ofta ligger mycket långt från den värmländska provins där Tunström växte upp. I den ordning som de första gången uppträder i möter vi sålunda Uppsala, Grekland, Koster, Hydra, Kreta, Patmos, Paris, Spanien, Göteborg, Egypten, Bohuslän, Astypalea, Alexandria, New York, San Francisco, El Paso, Chiapas, Guatemala, Indien, Nya Zeeland, Ravenna, Peru, Jerusalem, Qumran, Kina och Island.

Tunström var prästson från värmländska Sunne, men efter faderns tidiga död tog han snabbt steget ut i världen. Efter gymnasie­studier i Uppsala började han ett liv som vagabond och kosmopolit som avsatt otaliga spår i hans författarskap.

Spåren är ofta lätta att upptäcka, men mycket av det han upplevt på resorna har i förtäckt form smälts in i berättelser som utspelar sig i hans barndoms Värmland. Exempel bland många är en tjurslakt i den mexikanska delstaten Chiapas som återanvänds i De heliga geograferna (1973).

Den utan jämförelse viktigaste anhalten på Tunströms livsresa var den grekiska ön Hydra. Det är därför inte överraskande att han är en av huvudpersonerna i So long Marianne, den verklighetstrogna dramadokumentär om vännen Leonard Cohens liv på denna ö som alltjämt finns tillgänglig på SVT Play. Här framstår han som den fasta klippan, en lågmäld men lojal och genuint empatisk medmänniska i ett kollektiv av oroliga existenser med starka självskadebeteenden.

Tunström lockades till Hydra av den svindlande vackra filmen Pojke på delfin, som med den magnifika italienskan Sophia Loren i en av huvudrollerna hade spelats in på ön sommaren 1956. Till filmens attraktionskraft bidrog enligt Lars Andersson att dess manliga huvudroll spelades av en skådespelare, Alan Ladd, som i likhet med Tunström själv var ganska kortväxt.

Intrycken från filmen var utan tvivel avgörande för Tunströms val av resmål. Likväl får man anta att han också läst om Hydra i den omfattande litteraturen om ön. Den skildras ju sakkunnigt i klassiska reseböcker som Herodotos Historia (440 f. Kr.). Henry Millers Kolossen från Maroussi (1941), Lawrence Durrells Prosperos cell (1945) och Patrick Leigh Fermors Mani. Travels in the Southern Peloponnese (1958).

På plats på Hydra lärde Tunström känna några av de människor som – vid sidan av hustrun konstnären Lena Cronqvist – betytt mest för hans utveckling. Dit hörde norskan Marianne Ihlen och hennes kärleksfulle partner, den stillsamt subtile poet från Kanada som skulle få världsrykte när namnet Leonard Cohen något årtionde senare vecklade ut sig över världen likt en fjäril ur en puppa. Cohen och Ihlen framstod för Tunström som ljusgestalterna i en ganska solkig värld. Så är det också i Lars Anderssons biografi.

Den uppmärksamme läsaren kan via Lars Anderssons bok också lista ut hur man hittar till det hus på Hydra där Cohen och Marianne Ihlen bodde. (Från Pirate Bar nere vid kajen går man till höger uppför trapporna till den branta gatan Kriezi. Där tar man än en gång till höger, och efter en stunds letande upptäcker man en skylt med texten Οδός Leonard Cohen, alltså Leonard Cohens gata.)

Av Lars Anderssons bok framgår alltså att Tunströms litterära värld var fast förankrad i det geografiska. Mot den bakgrunden är det inte överraskande att en av Tunströms mest älskade böcker heter De heliga geograferna.

Men Andersson poängterar också Tunströms förankring i historien. I bokens första halva kopplas de olika stadierna i hans liv ideligen till historiska händelser och skeenden, ofta av storpolitisk natur. Det strida flödet av tidsmarkörer avtar visserligen mot bokens slut, men Lars Anderssons vilja att infoga Tunströms liv i en historisk kontext är ändå omisskännlig.

Till detta kommer vida utblickar över det kulturhistoriska fältet. Här finns mycket om förläggare som Gerard Bonnier och Åke Runnquist och om tidens tongivande litteraturkritiker, som Karl Vennberg, Bengt Holmqvist, Karl Erik Lagerlöf och Lars-Olof Franzén.

Men Anderssons bok är framför allt ett monument över den lysande generation av författare och konstnärer som Tunström och hustrun Lena Cronqvist tillhörde. Till dem som ofta återkommer hör bäste vännen Göran Sonnevi, men också Lars Gustafsson, Lars Görling, Sun Axelsson, Gösta Friberg, Sven Delblanc, Anders Ehnmark, Torgny Lindgren, Sven Lindqvist, Björn Håkanson och Jan Myrdal. Men det generösa formatet – 862 tättryckta sidor – medger också pregnanta miniporträtt av äldre kolleger, till exempel Tage Aurell, Gunnar Ekelöf, Werner Aspenström och den excentriske målaren Inge Schiöler. Förankringarna i det geografiska och det historiska gör att Lars Anderssons biografi har ett allmänintresse som går långt utöver det rent litterära. Man behöver inte vara intresserad av Tunströms författarskap för att ha stor glädje av Göran Tunström. Försök med ett liv. Det räcker gott med att vara någorlunda intresserad av hans tid och den värld där han levde.

I det avseendet liknar Lars Anderssons bok flera andra av de författarbiografier som kommit ut på senare år, till exempel Anders Cullheds bok om Dante, Lars Lönnroths ”dubbelbiografi” om Sven Delblanc och P.O. Enquist eller ­Johan Svedjedals böcker om Birger Sjöberg, Carl Jonas Love Almqvist, Karin Boye och Harry ­Martinson.

Sammantaget utgör dessa och andra författarbiografier en kraftfull dementi av Roland Barthes inledningsvis citerade tes om ”författarens död”.