Guds rätt i samhället

Det vanliga svaret, med anor hos John Locke, är att en någorlunda liberal stat måste avhålla sig från att lägga sig i religiösa frågor. Ingen vet något med säkerhet om vilken väg som är den bästa och säkraste för att nå frälsning och evigt liv. Staten kan heller inte tvinga någon att tro. Alltså bör staten lämna sina medborgare i fred så att de på egen hand och efter bästa förmåga kan välja den väg de finner bäst. ”Det som framförallt är nödvändigt”, skrev Locke i A Letter Concerning Toleration, ”är att exakt särskilja statens angelägenheter från religionens och att bestämma de rättvisa gränser som skiljer dem.” Det låter som en lätt och elegant lösning men så har inte visat sig vara fallet. I själva verket skapar Lockes recept åtminstone lika många nya frågor som det besvarar. Den store filosofen så att säga sparkar burken neråt vägen.

Hans inställning är inte heller fullt så tjusig och tolerant som den först låter. Den kom inte till genom upplysta konversationer mellan filosofer, utan genom att Europa var utmattat efter långa och blodiga krig mellan katoliker och protestanter. Man var tvungen att hitta ett modus vivendi.

Förhållandet mellan stat och kyrka, mellan det sekulära och religiösa har fortfarande – det vet alla som öppnar en tidning – handfasta konsekvenser och ger upphov till upprörda debatter som ibland övergår i våldsamheter.

I Sverige diskuterades härförleden om en barnmorska bör ha rätt att vägra utföra aborter eftersom sådana inte var förenliga med hennes kristna tro. Nyligen rapporterades om en i hemtjänsten anställd kvinna som vägrade att köpa fläskkött åt en av de hjälpbehövande som önskade äta detta. Som bekant är muslimer förbjudna att befatta sig med fläsk.

I USA förekommer flera uppmärksammade fall. Muslimska taxichaufförer som vägrar forsla passagerare om de har sprit i bagaget, bagare som inte vill baka bröllopstårtor åt samkönade par, privata företag som vägrar att inkludera preventivmedel i den sjukförsäkring de erbjuder sina anställda. Och så vidare.

Många av dessa fall slutar i den amerikanska högsta domstolen som på en och samma gång vill slå vakt om religiös frihet, den grundläggande tanken om allas lika värde och att lagar är skrivna för att gälla för alla. Eller är de inte det? Ett i amerikansk och engelsk litteratur ofta citerat fall gäller de indianer, Native Americans, som använder peyote – en hallucinogen drog – i sina riter. Drogen var förbjuden, men indianerna hävdade att bruket av den var en del av deras religion. Att förbjuda den vore att inkräkta på religionsfriheten.

Detta är en av de många frågor som den i Oxford verksamma filosofen Cécile Laborde tar upp i sin Liberalism’s Religion. Det är en ofta kompromisslöst abstrakt bok som ibland kan tyckas mer upptagen av att diskutera med andra filosofer, som Ronald Dworkin och Charles Taylor för att nämna två av de namnkunniga, än att befatta sig med den smutsiga verkligheten. Men efter ofta ganska omständliga diskussioner med sina kolleger så stiger hon ut ur elfenbenstornet och ner i en ofta motsägelsefull praktik.

Vanligen finns det två huvudalternativ: lagen ska gälla lika för alla eller så ska man göra undantag för människors religiösa övertygelser. Huvudbonad i skolan är antingen tillåten eller förbjuden. Om Jamila får bära sin hijab i skolan så ska Bosse få ha sin basebollkeps. Eller så får båda två gå barhuvade. Om katolska kyrkan har rätt att vägra anställa kvinnliga präster så ska också andra organisationer ha rätt att fritt bestämma vem de vill anställa.

Laborde menar att båda sidor har goda argument för sin sak. Staten bör i görligaste mån avhålla sig från att bestämma hur en religion ska praktiseras och avgöra vad som är väsentligt för de troende, men den bör också se till att lagar och förordningar tillämpas lika. Att vi alla är lika inför lagen får inte vara tomma ord.

En liberal stat, hävdar Laborde, har som en av sina uppgifter att stifta lagar som stakar ut vad som är rätt och fel, men samma stat måste vara väldigt försiktig när det gäller frågor om vad som är ont och gott. Enskilda människor måste själva inom vida ramar ha rätt att utforma sina livsprojekt så som de själva finner bäst. Det får aldrig bli den liberala statens uppgift att döma mellan ett livsprojekt som syftar till att bli pelarhelgon i Sahara och ett annat vars mål är att bli hedgefondförvaltare på Wall Street.

Laborde skriver att det är fel väg att gå att göra religionen till en skyddad verkstad, men det innebär inte att den kan behandlas hur som helst. Istället försöker hon att lyfta upp debatten till ett högre plan där religionen bara är en del av samhället som då och då faktiskt kan förtjäna speciell behandling. Hon komplicerar bilden och gör det svårt för att inte säga omöjligt att ge ett rakt svar på hur man löser konflikten mellan Jamila och Bosse, liksom vad gäller i konflikten mellan företaget som vägrar att betala för preventivmedel och dem som anser att en sådan vägran är ett hot mot kvinnors makt över den egna kroppen.

Det gäller inte bara att dra gränser mellan religion och resten av samhället – först måste man avgöra vem som har rätt att dra den gränsen. På den sista frågan är hon klar. Endast staten kan dra den gränsen – staten måste, kanske godtyckligt, bestämma var gränsen går mellan det sekulära och det religiösa. Gränsen är inte naturgiven utan bara mer eller mindre rimlig. Ska till exempel scientologin räknas som en religion eller bara som en sekt? De som påstår sig dyrka fornnordiska gudar, ska de ha samma privilegier och åtnjuta samma skydd mot statliga ingripanden som de som bekänner sig till romersk-katolska kyrkan?

Laborde vänder sig inte mot religionen som sådan, utan mot en enligt henne kanske aldrig direkt uttalad men ändå alltför snäv och provinsiell definition av vad religion är. Den vanliga definitionen är utformad efter lutheransk kristendom. Martin Luthers ”Här står jag och kan inte annat” blir paradigmet för den religiösa människan; religion handlar om den enskildes förhållande till Gud, som i detta fall har många drag av kristendomens gud. Det fungerade länge i någotsånär homogena samhällen men gör det inte alls i alltmer heterogena sådana där olika religiösa grupper måste samsas inte bara med varandra utan också med en växande grupp som inte har någon religion alls.

Laborde är restriktiv med legala undantag för religiösa övertygelser. Men undantagen hon vill acceptera ser olika ut. Ett format passar inte alla. Det skulle vara absurt och djupt kränkande att försöka tvinga den katolska kyrkan att prästviga kvinnliga ateister. Här har de rätt att diskriminera, men den rätten sträcker sig inte till de fall när det gäller att anställa till exempel trädgårdsmästare. Men så länge en kyrka är ett frivilligt samfund som människor har rätt att lämna utan repressalier så ska den, i en liberal stat, ha vida befogenheter att utan yttre inblandning sköta sina inre angelägenheter.

Men alla undantag är inte lika. Vissa legala undantag tvingar andra att bära kostnader, andra gör det inte. Den som vägrar att äta griskött gör vanligen inte livet svårare för sina fläskätande medmänniskor. Men den som inte vill arbeta på en fredag eller som vägrar att bära vapen, tvingar andra att åta sig dessa uppgifter. Men inte heller här är Laborde dogmatisk: om en har rätt att gå till kyrkan på söndag vore det fel att förvägra en annan att gå till moskén på fredag.

Här finns inga absoluta regler. Istället inför hon något som hon kallar integrity-protective-commitments (IPC), alltså sådana religiösa och moraliska övertygelser som går till själva kärnan av vad en individ anser sig vara – de är konstituerande delar av det egna jaget.

Och vem ska då avgöra vad som är IPC? Det kan bara en enskild människa göra när hon ställs inför sin Gud eller inför sitt eget samvete. Trots att Laborde själv verkar positivt inställd till både abort och samkönade äktenskap, så är hon villig att lyssna på motståndarsidans argument.

Istället för att se religion som något enhetligt löser hon upp begreppet i olika beståndsdelar. Mot slutet av sin bok skriver hon: ”Liberaler behöver inte konstruera religion som en på tro grundad, individuellt omfattad och frivilligt vald uppfattning av det goda. Liberala värden kan försvaras genom att tydliggöra hur staten och lagen förhåller sig till en mängd vitt skilda inslag i religionen – samvete, påstådda sanningar, kultur, livsplaner och preferenser, sätt att umgås, politisk ideologi, social sammanhållning, sätt att leva – alla inslag som också finns i icke-religiösa livsuppfattningar.” I själva verket visar det sig att begreppet religion i mångt och mycket är en ganska sen västerländsk konstruktion som inte riktigt passar när det handlar om till exempel afrikanska riter och danser, kinesisk konfucianism eller japansk shintoism. I bästa fall finns det en familjelikhet, för att använda Wittgensteins ord, mellan alla dessa fenomen.

Om man på detta sätt plockar sönder religionen – disaggregating religion är Labordes uttryck – blir problemen om förhållandet mellan stat och religion lättare att hantera. Religionen sätts inte i strykklass, men den kan heller inte generellt räkna med speciella privilegier. Den blir ett inslag i den liberala staten som den då och då kan hamna i konflikt med, men som vanligen kan räkna med en fredlig samexistens. Just denna prövande inställning är liberalismens religion.

Den som i Labordes noggrant argumenterade, ibland för en icke-filosof så påfrestande, bok hoppas finna slam-dunk argument för den ena eller andra sidan kommer att bli besviken. Boken tecknar sällan relationen mellan stat och religion i svart och vitt utan snarare i gråskalor. Det gör den kanske mindre upphetsande men till slut mer användbar för den som vill navigera i en ofta grådaskig verklighet.