Hur vi blev vi

Kaube, som tidigare bland annat skrivit en gedigen biografi om Max Weber (recenserad i Axess nr 4/ 2014), har här alltså haft för avsikt att skriva om alltings början: när, var och hur uppstod språket, konsten, religionen, kokkonsten, musiken och andra essentiella mänskliga uppfinningar, upptäckter och förvärv? Vad som i förstone kanske liknar en storhetsvansinnig, hopplöst oöverskådlig och spretig bokidé utan täckning, visar sig snart vara ett genomtänkt och forskningsmässigt underbyggt verk i skärningspunkten mellan populärvetenskapen och den fria essän. Vetgirigt och spirituellt söker Kaube svar på komplexa frågor med hjälp av vetenskapen, och erbjuder oss sammantaget en kanske inte ny, men dock samlad bild av eller idé om vår arts särdrag.

”Hur kan man föreställa sig begynnelser?” frågar sig Kaube. ”Finns det bara berättelser om dem, eller också kunskap?” Om det, som i den här boken, handlar om fenomen och utvecklingslinjer som sträcker sig hundratusentals, ja, ibland flera miljoner år tillbaka i tiden, rör det sig förvisso oftast om mer eller mindre plausibla teorier och antaganden. Men bara de senaste 150 åren, från Darwin till idag, har utvecklingen rent vetenskapligt gjort det möjligt för forskare att ta jättekliv från gissningar och spekulativa hypoteser till betydligt säkrare mätmetoder och avancerade tekniker inom den organiska kemin, genetiken och materialvetenskapen. Därtill har framväxten av självständiga akademiska ämnen som palaentologi och arkeologi successivt ökat kunskapen om forntiden och protohistorien. Det är ju den typen av undersökningar man i brist på skriftliga källor har att tillgå, och vars vetenskapshistoriska framsteg, från gårdagens upptäckter till de allra senaste forskarrönen, Kaube flitigt hänvisar till och presenterar. Han drar sig inte heller för att stoffera sina allmänt filosofiska och kulturella resonemang med stundom rätt intrikata genomgångar av vetenskapliga strider om allt från tandstudier och skallmätningar till fossilfynd och paleolitisk musikarkeologi.

Vad Kaube bland annat vill påvisa är att många av människans uppfinningar och upptäckter säger något annat om oss som art än de slutsatser man i förstone gärna drar, och som historiskt betraktat ofta också dragits. Kaube är först och främst mån om att göra upp med det länge populära begreppet ”naturtillståndet”, som velat visa människan ”sådan hon ursprungligen är”, bortom alla inslag av kultur och civilisation. Begreppet är något av en självmotsägelse, menar han, eftersom det just ligger i människans natur att sträva efter kultur och ett välordnat samhällsliv.

Föreställningen om de ”primitiva folken” som ”våra samtida förfäder” dog visserligen inte ut helt med Darwin och evolutionsteorin, men stötte här på en vetenskaplig modell som ifrågasatte enkla förmodanden om människans ursprung och utveckling av det slaget. Alltsedan Darwin har det begreppsligt kunnat påvisas att civilisatoriskt betydelsefulla fenomen och företeelser inte har sprungit direkt ur handen på någon uppfinnare eller utgjort någon omedelbar lösning på någon problematisk situation, utan under långa tidsrymder långsamt utvecklats till något som så småningom lett till synliga förändringar och som först i efterhand kan betecknas som något slags ursprung, resonerar Kaube. Inte en enda landvinning eller innovation har någon ensam mekanism eller orsak att tacka för sin existens. Att åstadkomma grottmålningar med figurativa hästar, bisonoxar, lejon och björnar har inte bara krävt rent tekniska förutsättningar – som behandlingen av färgpigment och förmågan att göra upp eld för att belysa grottor – utan också kognitiva färdigheter som möjliggör att man introducerar objekt för kommunikation, fortsätter han. Och här närmar vi oss en central tankefigur i Kaubes bok, som han själv sammanfattar i en mening: ”Att uppfinna eller upptäcka något är en sak, hur denna uppfinning eller upptäckt över tid sedan utnyttjas är något helt annat.” Han exemplifierar med den relativt sena men revolutionerande uppfinningen av hjulet, som under lång tid efter upptäckten inte användes i någon större utsträckning. Det var först med utvecklingen av vägbyggen och liknande som uppfinningen verkligen fick ge prov på sin effektivitet och nytta.

Man kan i Die Anfänge von allem urskilja ett par bärande idéer om de behandlade fenomenens begynnelse. Den kanske mest avgörande grundtanken är att uppfinningarna och upptäckterna som regel inte har uppstått genom härmning av naturen. Exempelvis hänvisar Kaube till den vetenskapliga forskningen om musikens uppkomst (de rent fysiologiska förutsättningarna för sång började utvecklas för 1,5 miljoner år sedan), som håller för sannolikt att det för den sjungande urmänniskan handlade mindre om en imitation av fågelsången (alltså en biologiskt betingad sinnesrörelse) än om ett kollektivt behov av att medelst musikens breda spektrum av känslor åstadkomma handlingskraftig enhet inom gruppen. Inte heller människans upprätta gång eller matematiken eller rättsväsendet har någon förebild i naturen, påpekar författaren, utan hör till just människans unika beskaffenhet.

En annan central föreställning som Kaube fäster uppmärksamheten på är, som sagt, den till synes märkliga diskrepansen mellan uppkomsten av ett kulturfenomen och den blott gradvisa nyttan eller nyttjandet av det. Forskningen visar att de förfaringssätt med vilka vi idag använder till exempel pengar eller skriftspråk i de flesta fall inte har varit syftet med deras tillkomst. Det förstnämnda hade ursprungligen inte alls med handel att göra, utan tjänade som religiösa offergåvor, och det sistnämnda uppkom för 5 500 år sedan som ett byråkratiskt minnesstöd vid räkning av boskap. Vad Kaube alltså i de olika kapitlen strävar efter är att belysa nya och andra perspektiv på den mänskliga civilisationens ursprung, bortom våra egna på förhand bestämda föreställningar. ”Vi är inga självskrivna varelser, och vårt samhälle är resultatet av de mest osannolika processer”, lyder hans entusiastiska credo.

Utifrån dessa vetenskapshistoriska betingelser tecknar så Kaube människans grundläggande och revolutionerande framsteg och upptäckter, från den upprätta gången till monogamin, via bland annat talets, skriftens, jordbrukets, stadens och rättsväsendets förhistoria, och han gör det metodiskt, intelligent och med stilistisk elegans. ”Vad är människan?” frågar han sig inledningsvis, och tecknar snabbt utvecklingslinjen från det ”talande”, ”arbetande” och ”skrattande” djuret till ”djuret som kan ha tråkigt”. Men detta bara för att understryka att alla definitioner av människan som kulturell varelse – från homo faber och homo economicus till homo inermis och homo ethicus – förutsätter en människa som redan tidigare måste ha utvecklat vissa intellektuella gåvor och förvärvat en mängd kunskaper för att över huvud taget kunna skratta, ljuga eller känna sympati.

Kaube presenterar inga nya häpnadsväckande teorier eller hypoteser om den mänskliga civilisationens ursprung, men lyckas i nära förbindelse med de senaste rönen inom en rad vetenskaper sammantaget ge en uppdaterad och fascinerande bild av våra allra första lika välbekanta som främmande anfäder.

Han är icke desto mindre mån om att upprepade gånger påminna om att för varje historievetenskaplig landvinning dyker det upp nya komplexa spörsmål om människans tidigaste historia. En sådan obesvarad fråga är, till exempel, varför det tog så oändligt lång tid mellan den anatomiskt moderna människans uppkomst och utvecklingen av hennes kultur? Men forskningen kan inte annat än utveckla modeller, menar Kaube, även om dessa modeller till sin natur också är ofullständiga. Och medan vi tålmodigt väntar på de avgörande svaren kan vi kanske återkoppla till våra förfäder genom att förslagsvis tillreda ett glas ”neolitisk grogg”, ”världens äldsta alkoholhaltiga drink” (Kina för 9 000 år sedan): en brygd bestående av hagtornsfrukt, honungsvin och risöl. En garanterat historisk upplevelse!